tisdag 20 oktober 2009

Shadowyogans balans och kultivering


Jämvikten mellan att vara stabil och centrerad samtidigt som man erbjuder andra hjälp och stöd kan vara en svår balansgång att gå. Den svåra delen som Shadowyogan utvecklar och förfinar genom de olika seriernas komposition och deras åtföljande asanas och att hitta och förflytta sig med sina energier. Tror att det är därför den attraherar mig så mycket, som Martin Hunke i Berlin beskriver det;

Shadow Yoga focuses on awakening the inner core of the body and the self, feeling alive and firm on the inside while remaining soft and responsive on the outside.

Kanske är det den balansakten som blivit så tydlig i mitt inre den senaste veckan? Människor som står mig nära, har det svårt på olika sätt. Och jag kan bara stå bredvid. BARA. Det är tufft på mer än ett sätt. Samtidigt kan man aldrig göra någon annans problem till sina eller tro att man vet exakt vad andra går igenom. Nej man måste vara lyhörd utan att förlora sig själv och utan att falla ner i något schakt av mörker och lessamhet. Jag vrider och vänder på alla delar. Samtidigt vet jag att det bästa jag kan göra är att "bara" vara här. Lyssna och delta, utan att förlora mig.

Gör min morgonyoga och pang! så satte det sig i ryggen. Ryggen är plötsligt stel som en planka. Otroligt hur mycket kropp och själ samverkar. Jag lyssnar inåt och känner att styrkan, den finns där inuti - den inre kroppen - men den yttre, den har fullt upp! Så jag mjukar upp mig sakta med mina asanas. Vilar och sitter i tystnaden med D. Gör vår stilla stund som vanligt. Smörjer med liniment och tar det lugnt. Inser att alla - alla - har sin väg att gå. Balansakt...

Balansakten Nagapasarpakam - the dragon crawl - på bilden är det Emma Balnaves som utför http://www.shadowyoga.com/

11 kommentarer:

  1. Så sant, det gäller att ha sinnesro att acceptera det man inte kan förändra. Men att finnas där brukar räcka långt.

    SvaraRadera
  2. Tack dina ord värmer och jag vet att det räcker långt att finnas där!

    SvaraRadera
  3. Du skriver så fint om det där med att "bara" vara som är det enda man kan vara för någon som har det svårt. Så lätt att tro sig förstå eller veta , vilket man aldrig kan....

    SvaraRadera
  4. Att bara kunna vara bredvid är en styrka. Och har man en sådan person bredvid sig så klarar man vadsomhelst. Fortsätt bara vara du!

    SvaraRadera
  5. Så sant, vist och fint. Att finnas där för någon är bland det finaste man kan göra. Kram på dig!

    SvaraRadera
  6. Annika, du är fenomenal på att beskriva tankar, känslor och tillstånd! Jag tror jag vet vad du menar med att "bara" stå bredvid - men som du säger är det nog det bästa man kan göra - och som föregående inlägg påtalat så räcker det väldigt långt...Det kan verkligen vara en svår balansgång att lyssna och delta utan att förlora sig själv. Vilken tur att vi har yogan som hjälper oss att balansera! Kramar på dig! Helena

    SvaraRadera
  7. vilket spännande inlägg. jag läser och funderar, suger i mig ny kunskap :) får läsa mer om shadowyogan en annan dag, blev jätte inspirerad.

    på lärarprogrammet pratade vi om assimiliation och ackomondation. det första är när kunskaperna läggs på hög och det andra är när det händer en personlig utveckling. när man skakas om, så händer det saker. man börjar i frågasätta alla sina kunskaper och erfarenheter, ser dem på ett nytt sätt och hämtar nya kunskaper.

    kramar*
    /S

    SvaraRadera
  8. just det
    jag skrev inte riktigt färdigt

    ... för att skapa en ny världsbild, identitet osv.

    ljus*
    /S

    SvaraRadera
  9. ja, det är klart att jag blir frisk. kämparglöden finns här, inuti. det är den sista som slocknar. den mänskliga kroppen och psyket är fantastiska på att läka, klara av utmaningar och svåra förhållanden (som sväl)

    två år känns som lång tid speciellt när man är ung och inte har så stor erfarenhet av Livet. jag är i startgroparna för att bilda familj, hem och skaffa jobb. inte helt lätt.

    jag tänker ofta på det som min överläkare på infeltionen sade. han hade suttit fat i kosowo i två år medan bomberna exploderade över hans huvud.

    det ger perspektiv


    shanti*
    /S

    Du blir frisk! Självklart! Två år låter länge men i bakspegeln är det inte det. You go girl!

    SvaraRadera
  10. Det kräver självkännedom och styrka att stå brevid, lyssna, stötta. Att inte bli förtvivlad. Att börja aktivt ge råd, avlasta och hjälpa, kanske tom ta på sig någons huvudbry är lättare för att urhärda!

    SvaraRadera
  11. Ni har så rätt alla! Magdalena - visst är det svårt att inte ta på sig någon annans bördor... Svaret för mig är - YOGA! :)

    SvaraRadera