söndag 4 oktober 2009

Är det värt det?


Bloggandet och fördelarna har jag skrivit om flera gånger. Och det kvarstår, jag har fått så mycket gott av skrivandet och att dela mina tankar, funderingar och frågor med er som läser och framför allt med er som kommenterar. Jag vet också att fler än 100 personer läser här varje dag. Från flera länder. Något som får mig att känna ödmjukhet men även ansvar. MEN. Ibland blir jag lessen när jag får kommentarer som inte handlar om det jag skriver utan om annat. Jag försöker ha ett öppet sinne och redovisa delar som är personliga, men det gör mig också sårbar. Jag tillåter att människor är anonyma här och kommentera anonymt för att så många som möjligt skall kunna reflektera. Vet att en del människor väljer att stänga bloggen för de som inte registrerat sig som läsare, men jag har velat att folk som inte känner till mig ska kunna "ramla in" här och hitta något som de gillar. Nu vet jag inte...Hur känner ni som har begränsat läsandet? Det kanske är en väg att gå? Jag berättar faktiskt ingående om hur jag mår, tänker och försöker ta mig vidare. Vemod och lessamhet fyller mitt hjärta när jag skriver ett inlägg (3 oktober) om en liten pojke som har dött och vad vi kan lära oss - vad jag har lärt mig - av det och en person framhärdar i att föra en diskussion om något helt annat. Jag önskar oss alla mer tillit idag. Det är grått och kallt ute och inombords, trots ett bra morgonpass.

9 kommentarer:

  1. Hej! Jag läser ofta hos dig och har kommenterat ibland. Tycker det är skönt med anonymitet men det har väl också sitt pris. Jag vet också vem modellen är och man ser ju inte hennes ansikte - vad är problemet? Jag tycker du har gjort mer än man kan begära när du har kollat med de som finns på bild här. Strunta i Marianne! Kram från M

    SvaraRadera
  2. Jag är ofta här hos dig och läser och tycker att du verkar vara en genuin och ödmjuk människa. Personer som Marianne som har "en åsikt" kommer det alltid att finnas oavsett vad man skriver om. Förmodligen är det något personligt som gnager i bakgrunden eller något som är aktuellt just nu i den människans liv eftersom man t.o.m. kan klampa förbi en sådan sorglig och känslig text. Jag brukar tänka att det finns en orsak att tycka lite synd om människor som har tunnelseende och bara ser det som de vill se. Kram !!!

    SvaraRadera
  3. Jag läser ofta hos dig och gillar dina reflektioner. Det finns så många som vill trycka ner andra på webben. Strunta i dom!

    Mvh

    Peter

    SvaraRadera
  4. Jag kan inte annat än hålla med M, Everyday Matters och Peter här ovan! Jag blir ledsen precis som du när någon ser förbi det som verkligen är viktigt. Det finns så mycket att haka upp sig på, men istället för att göra det försöker man ju se saker i ett större sammanhang - och då inser man att detdär tunnelseendet är både ensamt och sorgligt. Varm kram och fortsätt, snälla du, att blogga! Låt inte dethär trycka ner dej!

    SvaraRadera
  5. Det är värt det! Det betyder oerhört mycket för alla oss som läser din blogg, Denna underbara blogg som är en av många i "vår" community - yoga United! Jag blir en "del" rikare av att läsa och få dela mina upplevelse med dig och det som vill läsa dem.
    Om shanti
    KRAM

    SvaraRadera
  6. tack :) det är bra att du tänker på det. jag känner verkligen att vi har ett ansvar för våran jord och medmänniskor.

    jag älskar att läsa din blogg, det ger så mycket. inspiration och erfasrenheter, vi delar yogan och det är underbart. låt det vara så.

    jag vet inte varför människor skriver saker som inte hör till ämnet, kanske vill de höras? jag läser alla kommentarer, innan jag publicerar dem och det känns rätt för mig.

    solsken*
    /S

    SvaraRadera
  7. Jag läser och förundras, vad är problemet för Marianne? Din blogg ger oss mycket och väljer du att låsa så förstår jag det, gjorde ju samma ska själv. Du bjuder på mycket om dig själv och de som vill läsa kan kanske bjuda på sin identitet? Så tänker jag och det känns bra, då vet jag vilka jag skriver för. Ingen behöver känna sig utstängd bara de talar om vilka de är. Kramar till dig, Petters mamma Lina

    SvaraRadera
  8. Annika!

    Släpp det. Fokus på alla som uppskattar det du skriver - inte på gnällisar som hakat upp sig på skitgrejer. Skriv! Vi behöver det! Dig!

    kram
    a

    SvaraRadera
  9. Tack alla för era rara ord! Tror att det här med oförätter är något jag behöver jobba vidare med :) Vi är starka tillsammans och jag blev nog mest lessen över att Marianne inte kommenterade det jag skrev som var huvudsaken, inte själva illustration. Det är nog som du säger Marica, det är personligt på något plan när man inte ser var tyngdpunkten ligger i ett blogginlägg. Jag fortsätter självklart att skriva om tidigare, tack Alexandra för påminnelsen, nu byter jag fokus. Jag behövde er support idag och jag fick den, yogisar united var det! Sov gott allihopa!

    SvaraRadera