Mental kullerbytta

Det stormar. Vinden kastar sig runt huset. Vaknar mitt i natten och tror nästan att taket ska lyfta. Det är sanslöst. Det är som vinden tar sats och kastar sig runt. Känner min litenhet och att naturen alltid är starkare. Egentligen. Men jag somnar om. Vi sover halva förmiddagen! Det har att göra med allt just nu, att vi varit lite ur rytm men att vakna när det nästan är lunch, ja det är ovanligt. Efter en lång morgon med mail och annat så landar jag i min sinnesro.
   Jag jobbar mest med min tillit just nu. Tillit till processen jag är i, tillit till de som arbetar i den för min del och tillit till mig själv. Att jag vågar släppa taget helt och veta att jag inte har kontroll på allt. Det kräver. Men det ger också. Jag tror att min sömn var kvittot på att jag igår gjorde en slags mental kullerbytta. Jag bestämde mig fullt ut att släppa taget. Det som sker, det sker. Men utan att jag behöver tänka ut något, för det är det andra som gör i dagsläget. Jag måste bara lita på att de gör det som de ska. Igår fick jag en bekräftelse på det och allt känns lättare. Det är långt ifrån klart men ett steg fram är ändå ett steg fram. Att inte veta vad som kommer, det är skönt ibland, ångestladdat ibland. Jag har i stora delar av mitt liv kastat mig ut, men ändå alltid haft lite koll på vad som ska komma. Jag har beskrivits som modig men oftast känt att jag inte alls är det. Men vi är alla kanske lite av båda delarna. Tilliten har fått sig törnar under de senaste månaderna, men den har också fått påfyllning. Från oväntade håll. Jag ska fokusera på det som stödjer mig och det som stärker mig. Det andra ska jag bara släppa. Visst håller du tummarna med mig? Jag stannar i stunden, tar emot det som kommer, släpper det jag inte behöver och går vidare. Visst låter det enkelt? Hmm. Men jag blir bättre på det, allt eftersom. Min stora lektion i hela skitstormen är just detta. Jag är säker. Ha en fin lördag!

Att gå sin egen väg

Jag läser på bloggar, jag hör människor prata om yoga. Och ju mer jag läser, ju mer distanserad känner jag mig. Det är några få jag kan läsa utan att få klåda. Vad beror det på? Ja svaret finns i min egen yoga. I mina lärares klokskap över hur man närmar sig den här yogan, hur man utövar, när man gör vad och hur otroligt individuellt allt är. Och att vi i väst är så sjukt förtjusta i formen, det yttre, det fysiska som har skapat en sned syn på vad yoga egentligen är. Alla dessa drop-in-klasser och träningsarrangemang. Vad har det med yoga att göra? Jag får helt enkelt gå min egen väg och lita till det som är yoga för mig. Samtidigt blir jag återigen ledsen över hur det hela ser ut idag. Och systemet som egentligen är så klockrent uppbyggt, även om man inte förstår allt så vet kroppen också att det här med att skynda sig -  det är att vara långsam. Det är inte att plocka lite här och där som i en evig pyttipanna. Det finns en röd tråd att följa, för den som har tålamodet och den inre längtan.
Jag gick angahara 1 i våras. Men det var dags, jag yogar på mitt 16:e år och börjar känna att jag kan närma mig den här yogan. Det var det  mest utmanade jag varit med om.Och ändå hände allt på en gång i mitt inre. Jag har förändrat så mycket i min tillvaro sedan dess och jag befinner mig på sätt och vis i ett tomrum just nu. I en slags väntan. En karantän för något som kommer. Och att stilla ner mig i detta tomma. Att vänta och inse att allt finns inom mig. Återigen vet jag det. Men utan mina guider skulle allt ta så mycket längre tid. Det är en skön insikt trots allt. Jag har lånat texten från shadowyoga.com för att du också ska få ta del av klokskapen. Och det är ingen ny skapelse, den är några tusen år. (Jag har fetat en del av meningarna som är extra viktiga för mig)

Asana-angaharas (asana arrangements)

The word asana (body posture) is derived from the sanskrit root asa-bhuvi meaning to be, to stay, to exist. This suggests that the application of asana is not about ‘becoming' something but discovering what is already present, not about 'gaining enlightenment', but redeeming the sahajawasta (natural state) which is the abode of the human soul. Of the many asanas some are dynamic and some static but all are physical methods utilised in the early stages of restoring this natural state.The term angahara refers to the sequential arrangements of bodily shapes as well as to the arrangement of the limbs within these shapes.

Over the last two decades we have introduced the chalanas (warm-ups), vyayamas (restraining drills), the prelude forms (linear practices) and the Nrtta Sadhana (swaying patterns of rhythmic movement). All these prepare the ground for the asana-angaharas which themselves form the bridge to the Samadhis (internal states of equanimity).

The asana-angaharas are used in two modes of application, linear and swaying in semi-circular or circular patterns.The linear modes of practice are carried out at sunrise when the energy is predominantly within the nerves and the aim then is to drive the prana into the blood through the exercise of the bones and joints. At sunset, when the prana is in the blood, the swaying, circular patterns are used to restore the prana in the nerves so as to overcome the stresses incurred in satisfying the demands of daily life. The skilful use of the asana-angaharas helps to maintain an equanimous state of the mind so that the health of the body is not reduced as a consequence of impulsive behaviour.

There are seven such asana-angahara forms and their secrets are now little known in the world of popular yoga. Each of these seven forms stems from a single seed asana. Inherent in each of these primary shapes is a pattern of evolution to be unfolded from its most basic form, through intermediate to the most intense, according to the ability of the practitioner. When the practice is carried out in this manner there is no room for goal-oriented mental projections. Instead the process relies on the intuitive responsiveness of the inner consciousness. Implicit in each asana-angahara is a corresponding mode of pranayama and corresponding mudras (karanas) that together can guide the swimmer safely to the other shore beyond the constructs and desires of the mind. For safe passage however it is vital that one proceeds with tremendous patience and perseverance and without greed. 

Nattkafé och inspiration

Det där med att vara jetlaggad... Inatt vaknade vi före klockan tre och har inte sovit sedan dess. Tur i oturen så var vi vakna båda två. Vi fikade lite nattkafé, ett begrepp jag skapade när barnen var små. Ni vet när barnen inte sovit på grund av tusen anledningar som sjukdomar av olika slag och annat. Ett nattkafé får innehålla vad som helst. Jag kommer ihåg hur jag gjorde chokladpudding en gång mitt i natten när sonen hade växtvärk i benen. Han blev lite chockad. Men väldigt nöjd. Och sådär har vi gjort. De har varit helt på det klara med att det är undantag och inget som alltid sker. Och inatt tittade vi på varandra och sa med en mun - nattkafé! Så lite havregurt med blåbär, fröknäcke med mycket smör och leverpastej. Så tittade vi på Svt Play, vi såg Stjärnorna på slottet. Det är ett program som växt i mina ögon, helt enkelt för att deltagarna bjuder på så mycket ur sina liv. Jag slås av hur många det är som haft en riktigt tuff och svår barndom och ändå tagit sig vidare. Att hitta viljan och kärnan inombords kan vara nog så tufft som vuxen för att inte tala om hur det är när man är barn. Att känna sig som den ensammaste i världen som de som Amanda Ooms som hade en mamma som tog livet av sig eller Stefan Sauk som hade en mamma som hotade med samma sak. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle skakat om. Jag känner också igen mig i mycket av det som de berättar, framför allt kanske från Stefan Sauk som pratar om sin känslighet och att han alltid varit väldigt känslig men att de flesta tror att han är tuff och auktoritär. Det känns skönt när han berättar det, jag är också superkänslig och ändå kan människor tro att de kan säga vad som helst till mig för att jag är rak i min kommunikation. Tänk så tokigt det kan bli. Tycker också mycket om Amanda Ooms självklara kaxighet och sin ta-för-sig-attityd av livet. Så ovanligt och coolt. Och när hon säger att hon älskar det sneda och vinda - då smälter jag. Tillsammans med en konditor skapar hon en gigantisk lite sned tårta med blommor och bär. Jag älskar det! Alla de här människorna har hittat sin kraft via sin kreativitet, skådespeleri, konstnärsskap i text och bild och andra uttryck. Man behöver inte vara känd på något sätt för att hitta sin kreativitet, jag blir väldigt inspirerad.
   Så plötsligt är klockan sex och en väckarklocka ringer. Och där sitter vi. Jamen säger min man, jag sätter väl på lite kaffe då! Det kommer att bli en lång dag. Men det är okay. Önskar dig en mjuk och fin dag i detta blötsnöland!

Lyx

Mest av allt känner jag tacksamhet efter vår resa. Jag är tacksam över att jag lever i det land jag gör. 

Att jag får tänka vad jag vill och även uttala mina åsikter.

Att vår demokrati är så viktig att värna om. Extra viktigt när främlingsfientlighet, rasism och hat sprids. Då måste vi ta hand om vår rättighet, stå upp för den och även öppna munnen.


Att jag kan leva på min lön.

Att jag kan välja inom så många områden vad jag vill syssla med och sedan göra det jag brinner för.

Att jag behöver påminna mig om lyxen jag har jämfört med väldigt många andra människor i världen.

 Att jag kan äta annat än ris, svarta bönor och kyckling, jag måste inte äta samma sak varje dag.

Att jag kan spola på toaletten var jag än är i Sverige och allt fungerar.

Att vår sophämtning fungerar så fenomenalt bra. Vi kan till och med sopsortera hemma och lägga olikfärgade påsar i soptunnan så ordnar tekniska förvaltningen resten.

Att vi kan få andas renare luft för att våra bilar inte släpper ut så mycket avgaser.

Allt detta gör mig mjuk i sinnet och mer tacksam och nöjd över mitt eget liv i mitt eget land. Men också att jag kan hjälpa, välja var jag vill lägga min energi och pengar. Det är helt enkelt lyx.

Kors och tvärs

Fick mig att tänka på Malena Ernman på flera sätt

Jag har på något sätt fått lov att tänka kors och tvärs i mina upplevelser. Här kommer lite kors och tvärs. Att vistas i en miljö, i ett land där det inte finns någon reklam. Jag tror inte jag kan riktigt beskriva hur vilsamt det har varit för mina ögon. Hur befriande det varit. Trots att det har varit en slags diktatur vi befunnit oss i. Det enda som har funnits har varit politiska slagord här och där. Men det här andra bombardemanget vi alla utsätts för, medvetet och omedvetet, det gör något med oss. Precis som det gör med dem som slipper det. Jag har sett alla former av kvinnokroppar. ALLA former. Men där ingen har dolt sin kropp. Tvärtom! Det har varit kroppsnära intill skinnet, tajts och linnen har varit trenden. Det är inte så att de har varit stolta och sträckt på sig. Det är inte heller så att de har hukat sig eller draperat sig i stora tygsjok eller annat. Det har heller inte känts sexualiserat någonstans. De har bara varit. Helt enkelt. Oavsett storlek. Och det slog mig direkt de första dagarna i Havanna, innan vi reste vidare, över hur otroligt befriande det var. Och det gav mig också en insikt i att jag har koll på mig och hur jag ser på mig. Även om jag känner mig hyfsat befriad i synen på mig själv, så lever jag ju i en kultur där vi alla utsätts för granskning. Och jag tror att om vi tittar in i oss själva, när vi vågar vara oss själva lite mer så befriar vi inte bara oss utan även andra. För det syns. Och man noterar det. Medvetet eller omedvetet. Men summan blir större hela tiden av oss som bejakar våra kroppar OAVSETT om de passar in i någon slags snäv modell över vad som gäller. Jag tycker att befrielsen rullar på här hemma. Men när jag gick på gatorna och stränderna i ett land utan reklam så insåg jag hur otroligt långt före oss de ligger. Det var skönt. Det var lite smärtsamt att inse. Men kan de, så kan vi. Eller hur?

Sista kvällen i Havanna åt vi middag på Hotel International, ett fantastiskt ställe och gudomlig mat. Vi hade våra sista rena klänningar på oss och mitt under middagen så fick vi en operaföreställning. Det var enormt vackert. Jag rös och njöt i en salig blandning. Det var tre män och en kvinna. Hon får symbolisera mina tankar om fria kroppar. De alla får symbolisera det vackra i den kultur som man lyfter fram så oerhört mycket på Kuba. Kulturen som man värnat om vare sig det gäller musik eller andra konstnärliga uttryck.

Husen och bilarna

Kan man summera en resa? Egentligen. Går det? Det vi har upplevt handlar om så många nivåer och så olika delar av tillvaron. Att ha varit på Kuba är som att på många sätt varit i en annan värld. Där det är ont om Internet och datorer. Däremot har många människor smartphones. Vi reste med några vänner som varit där tidigare och de beskrev en otrolig skillnad på bara 10 år. Fler varor och annat utbud, även för kubaner att handla av. Men samtidigt. Jag har nog varit i en riktig kulturkrock. Att ibland befinna sig i områden där det ser ut som det varit krig. Länge. Betongen är anfrätt och fattigdomen närvarande. Och sedan raka motsatsen. Målade kolonialhus i underbara färger. Och här och där ett dånande hav. Jag får helt enkelt beta av lite då och då. Häng med mig!  Men först av allt kommer lite bilder. Och sen kommer bilder. Jag har inte fotograferat många människor, jag har inte den stringensen som de två fotograferna som varit med på resan. Men jag tycker att husen och bilarna också säger mycket om människorna. På ett annat sätt.

Det blir av

Vi bestämde det för länge sen. Den senaste veckans händelser har gjort att vi inte visste om det skulle bli av. Men det blir det. Min svärmor fick sin ballongsprängning i söndags, hastigt och lustigt och igår kom hon hem! Hon är 84 år och man häpnar ibland över hur snabbt allt går. Men hon blev pigg direkt efter ingreppet och är förstås trött och omtumlad men mår ändå bra. Så. Det blir av. Vi har gjort bokslut i våra företag. Jag har städat ut julen. Jag har köpt nya sandaler och huset blir omskött och bebott. Allt är ordnat och pengarna växlade.
   Ikväll reser vi på semester med några goda vänner och jag tror sällan jag varit i sådant behov av att åka bort.  Ibland är det skönt att bara lämna allt och få vara i en helt annan miljö. Vi reser till Kuba och det är som ett stort äventyr i sig. Så. Ingen dator ska med. Jag vet inte hur god uppkopplingen är och om jag kan blogga över huvud taget. Det blir som det blir. Vi reser från vårt vinterland till ett sommarland. Jag vill bada, sola, dansa och upptäcka nya miljöer och människor. Må gott tills vi hörs igen.

Vidga våra vyer

Jag går till skomakaren, en man jag "känt" i 30 år, men nu är det länge sen jag var där. Han blir uppriktigt glad, vi pratar och skojar. Jag berättar att jag har två barnbarn nu, han blir så glad att han lutar sig över disken och kramar mig! Han säger; kom hit ofta, du behöver inte ha ett ärende, dig kan man inte få nog av! Det är så befriande osvenskt och jag älskar det. Och ja, han är inte född här, han är kurd och kom för många år sen till Sverige. Tänk vad vi behöver blandas upp med varandra. Människor. Som kan berikas av att vi är lite lite olika och så växer vi. Samtidigt väldigt lika. Den här mannen och jag, vi är mer lika varandra i sättet än många av de människor jag mött i mitt jobb. Jag vill leva mer så, berika mig i vardagen av alla små möten.
   Går in och äter husmanskost på ett litet matställe jag aldrig sett tidigare. 55 kronor för hemlagad mat. Hemgjort potatismos och hemgjorda köttbullar. Jag tror hon kommer från Iran, som serverar mig min mat med ett stort leende. Ja, jag vill ha dem här i min stad. Vi klarar oss inte utan varandra. De som tagit sig till mitt land och så jag, vi.
   Min bästa yogavän kommer från Norge, hennes man från Danmark. Flera av mina bästa bloggvänner kommer från Finland och andra bor i England, Italien och Canada. Jag har släkt i USA. För några hundra år sedan kom mina förfäder från Belgien, de kom för att arbeta med silver, min pappas släkt kommer från trakten kring Sala silvergruva.
   Om vi gräver lite så hittar vi alla banden till andra platser, länder och kulturer. Ska vi inte värna det? Ingen människa är illegal. Mötena, människor och framtiden som tvinnas av detta. Att vi har infört gränskontroller är obegripligt. Jag skäms. Låt oss alla stå upp emot det som nu drar igenom vårt land.
   En avlägsen bekant åker till Lesbos idag för att arbeta som volontär en vecka. Jag har skickat pengar till henne. Det ska bli spännande och förstås lite hemskt att följa henne. Tänker att jag nog åker dig jag också, som volontär när skitstormen lagt sig och jag kan andas igen. Det finns så mycket jag vill. Så mycket jag kan. Vad säger ni? Ska vi vidga våra vyer lite till?

God fortsättning och en försiktig önskan

Jag läser fina sammanfattningar, korta eller långa, på olika bloggar om året som varit. Jag är oförmögen just nu att sammanfatta, för det mesta som rör sig i mitt sinne är de två sista månaderna på 2015. Det är det värsta som hänt mig förutom personliga förluster, i form av dödsfall. Att bli utsatt för det som varit har ändå lärt mig så mycket. Jag vet inte än om jag ska vara tacksam för detta, det är nog för tidigt att kräva det av mig. Ändå så finns det så mycket i processen som gjort att jag gråtit ut min sista kant inombords. Skärvan av det skydd och skal jag skapade för att skydda mig själv, när min mamma dog. Det är väldigt länge sen och ändå kan jag härleda så mycket bakåt till den förlusten, att jag där och då bestämde mig på något plan över att inte bli så ledsen igen och inte låta något slänga mig ner i ett avgrundshål igen. Men där hamnade jag ändå. Och jag lever. Jag till och med vet att jag är stark och att jag har så många med mig. Det har gjort att jag på något plan har smält bort det sista kring vad jag måste. Jag vet också att jag i grunden förändrats från den stund jag började med min yoga. Den är mer än någonsin mitt ankare och min livförsäkring. Mitt livs bästa investering och som gjort att min oförstörbara kärna är tydlig för mig och som gör att jag står stadigt. Hur det än stormar runtomkring.
   När jag tänker på det blänkande året som ligger framför mig så tänker jag på vad jag önskat tidigare. Läser den önskan jag haft inför 2015 och där det mesta är infriat. Faktiskt. Tänker också att jag vill odla den fria sidan av mig, att helt enkelt bara ta emot, vad som än kommer. Egentligen går inget annat, men det har jag kanske förstått på djupet först nu. Ingen idé att kämpa emot det som ligger utanför min räckvidd att bestämma. Men jag bestämmer över mig. Jag vill ta emot. Jag vill stötta andra. Jag vill finnas i glädje och nåden över att få leva här, just nu. Bilden som togs förra sommaren på mig och min dotter, vårt mellanbarn, får illustrera det jag önskar. God fortsättning vänner!