En god morgon

En riktigt god morgon. Sover djupt men vaknar ändå vid 04.30. Ger mig själv tid att vakna i mitt eget djupa andetag. Ligger en lång stund i sängen och bara andas långt ner i kroppen. Känner att jag är hungrig! Det är otroligt sällan jag vaknar och vill äta, tänker ändå att det är ett friskhetstecken. Tassar ner till köket och gör mitt citronvatten. Dricker det på verandan. Det är kyligt och det duggregnar. Sveper en filt om mig och bara sitter där. Vaknar till. Ser en ekorre springa med spänst längs trädgrenar och svinga sig utan problem. Hela trädgården är vattnad och daggkåporna har till och med böjt sig mot marken. Det måste ha regnat hårt. Hämtar tidningen som är blöt. Vår brevlåda läcker någonstans. Tassar upp igen och tänder mina ljus och rökelse. Tonar in mitt mantra tyst inombords och knäböjer. Och jag är där. Igen. I min serie. Har vissa nya delar kring min tunga och tänder som jag ska göra och det är svårt. Jag får verkligen koncentrera mig på att ha tungan annorlunda. Och jag känner värmen stiga, svetten i hårfästet. Det är så befriande skönt mitt i allt kring motståndet som kroppen först visar mig. Efter min yoga är det gott med en grön smoothie på avocado, spenat, vetegräs och lite mango. Dricker den långsamt. Känner att blomkålssoppan från igår kväll finns kvar i magen. Mixade blomkål och zuccini till en slät och fin soppa med lite lite grädde i. Nu är jag fortfarande hungrig så jag slår till på smörgås, bröd gjort på kokosflingor och kokosmjöl och det går till och med att rosta. Brer tjockt med smör på som smälter. Vardag som jag vill ha den. Känner mig priviligierad och på väg tillbaka till min form. Önskar dig en riktigt god morgon och en skön dag!

Sömn och välmående

Går på massage. Den ska vara "taktil", det vill säga mjuk och strykande. Men massören är snart nere på djupet. Både i nacke och ländrygg. Det lossnar. Kliver ut mjuk. Både i skinn och kropp. Sover som en baby. Vaknar ur en djup sömn och känner hur något släpper mentalt. Sover djupt hela natten. Min man säger att jag snarkar innan huvudet når kudden :) Och det är så skönt att få sova! Och jag fortsätter med min lilla "detox". Chlorellan mullrar i magen och det händer saker. Jag följer med. Fast förankrad i att jag snart är på väg upp. Vi äter spenatsoppa med ägg. Tänk att något så simpelt är så gott. Och ekologiska ägg! Kan aldrig äta några andra. Ja jag vet att de är dyra. Jag har råd. Vet att inte alla har det. Jag lägger mer och mer pengar på mat. Det är värt det i alla slutändar. Imorgon skall jag lägga till en smoothie på morgonen. Ikväll blir det promenad. Och yoga. Igen. Hela trädgården blommar. Schersminer, klematis och rosor. Jag konserverar doften i mitt sinne. Schersminer doftar som smultron.

Nu börjar min detoxvecka

Midsommar susade förbi. Jag har slutat med min medicin. Slutat hosta. Nästan. Yogat försiktigt. Gått långpromenad och blivit trött. Nu börjar min vecka av att återta mig själv. Startar dagen kl 06 med hett citronvatten, en halv citron pressad i hett vatten. Tar en tesked honung, men äter den kall. Annars försvinner de läkande egenskaperna enligt ayurvedan. Gör lite mjukyoga. Frukost med gröt på ägg, kokosmjölk och kokosmjöl. Ovanpå gröten pistagemandlar och gojibär. Syndigt gott! Har med mig massor av gott te till jobbet. Yogitea roibos, ekologiskt vitt te med citron, yogitea med mint. Till lunch blir det sallad, majonnäs och lax. En soppa till kvällen. Äter tillskott i form av Omega3, Magnesium och D-vitaminer. Skall starta ikväll med Chlorella, ett tillskott som är nytt för mig och som kanske är den stora nyheten för veckan. Mitt mål är också att göra yoga och promenera varje dag. Jag vill tillbaka till min form. Men jag är vis av skadan, kör inte för hårt - låter kroppen hinna med.
När man läser om detox och googlar så hittar man sättet att äta på som jag redan har. Det vill säga. Man utesluter det vita i form av mjöl, socker och stärkelse. Där befinner jag mig redan. Jag tänker dock äta lite mer paleoinriktat. Det vill säga, ta bort mjölkprodukter. Det enda i den vägen som jag äter är ghee, klarnat smör. Och jag längtar tills jag är i form igen. Att få yoga mig svettig. Att kanske till och med ta en liten joggintur. Men nu tar jag det i rätt ordning. Till kvällen har jag bokat in en taktil massage. Jag ska vårda mig. Det känns riktigt bra att äntligen vara på väg. Jag rensar ut.

Det ljusa mörkret

Sover några timmar. Vaknar. Hostar, men bara lite. Men vakenheten följer mig. Jag vet att det är en vattaobalans. Men just nu, när dimman slumrar på ängen som jag ser utanför mitt fönster, då suger jag i mig midsommarnattens magi istället för att ömka mig. Kokar te. Längtar efter en dotter. Sådär svidigt i bröstet. Hon kommer hem om en vecka. Den där kättingen mellan mitt hjärta och hennes, som finns där i eviga tider, den darrar lite lätt när det drar av längtan. Mammahjärtat svämmar över.
   Nu finns den längsta dagen framför oss. Den ljusaste. Det svidande ljuset jag nästintill plågats av den här våren. Rossel. Men ändå, det är krävande och samtidigt givande. På natten när det mörka inte blir riktigt mörkt känner jag det extra tydligt. De här sista veckorna, lite sömn, jobb, mycket yogaundervisning och att känna mig lite i otakt med tillvaron, det tonar ut nu. Jag är ledig i flera dagar. Jag tog min sista medicintablett nu i natt. Jag ska varsamt rehabilitera mig till min helhet. Jag har gjort en liten plan för nästa veckas mat och dryck. Skriver om det senare. Just nu, vilar in midsommardagens magi. Sitter alldeles tyst i fåtöljen i det ljusa mörkret och andas djupt. Långt ner i kroppen. Och jag är tacksam. För allt. Det väller in i mig, att jag lever. Att jag finns just nu. Med allt vad det innebär. Och jag vill slippa ytan. Bara vara på djupet. Om du förstår? Inte alltid lätt men nu strävar jag. Innerligt. Önskar dig den ljusaste av midsommaraftnar!

Kemisk kropp men snart en detox

Kemisk. Så känner jag mig efter att ha ätit medicin i två veckor, inhalerat medicin i luftrör och näsa och även sköljt mina ögon med droppar. Jag svettas sällan, men nu har jag varit som kallsvettig. Inte svett utan överskott av fukt som kommer inifrån och ut. Och den "svetten" luktar kemiskt. Tycker jag. Kanske inget som någon annan märker, men ni vet när man har det i sin egen hud. I övermorgon äter jag det sista och sedan hoppas jag på att jag närmar mig min helhet igen. Jag har sovit 6 timmar i sträck för första gången på väldigt länge. Det är ett fall framåt. Men i helgen ska jag vila mig, ligga i solstol i skuggan och bara vara. Fortsätta med mina böcker som jag börjat beta av nu. Läslistan jag inte orkat med tidigare. Njuta av det dånande blommandet som pågår runtomkring. Och detoxa. Jag ska dricka gröna drinkar och vara ännu mer sparsam med vad jag stoppar i mig. Jag vill vara ren. Inifrån och ut. Och jag tänker på människor som röker. Dricker alkohol. Och hur mycket annat skräp man kan stoppa i sig. När man får kemin rakt in, och jag jag vet att jag behövde den nu, så känns det lite läskigt. För att inte tala om många andra sjukdomstillstånd där man medicinerar. Allt som har en verkan har en biverkan, det går inte att komma undan. Ibland får man välja det. Men när jag lämnar medicinen, så ska jag rensa inombords. Som jag längtar. Har du något tips på en bra detox? Mer än att man äter grönt och dricker smoothies och äter tillskott av mineraler och vitaminer? Jag tar tacksamt emot tips!

Att känna sin natur

Att känna sin natur. Sin egna. Lyssna . Ta emot råd. Välja. Och äntligen börjar jag få bukt med mina lungor. Så smått. Jag har fått mer medicin i form av kortison, ja jag vet, jag vill egentligen inte äta det alls, men ibland behöver jag det tydligen. Fram till midsommar äter jag både antibiotika och kortison och igår var jag tvungen att åka till doktorn igen. För att inhalera det som gör mig oerhört fladdrig eftersom det påverkar hjärtat att inhalera Ventoline. Men det lossnar. Äntligen. Träffade en ung läkarkille, som tog alla tänkbara prover på mig. Och tänk jag är så frisk!  Min lungröntgen visar inget konstigt. Jag syresätter mig optimalt, jag har ett starkt och fint hjärta. Bra blodvärde. Inga tecken på något varken i lungor eller hjärta. Men ändå. Det finns något där. En slags tyngd som behöver rensas ut eller hur jag ska beskriva det. En obalans eller knuta eller hur man vill uttrycka sig. Samtidigt vet jag ju det. Det är också stort, att veta var man har sina svagheter och jobba för att lösa upp de där knoparna. I sommar ska jag träna för min lärare igen. I tre veckor! Och är det någon som förstått sig på vad jag behöver så är det han. Alla dagar i veckan. Jag gör lite mjuk yoga, jag äter mina tabletter, jag mumsar på lite gott fikabröd, jag vilar. Det går ingen nöd på mig. Jag blir faktiskt bättre och bättre på att se när jag behöver vila. Det jag behöver träna på är att stanna upp lite tidigare, hur tillvaron än ser ut. Och vara restriktiv med besök när mitt lilla barnbarn är sjukt. Inga konstigheter alls. Bara vara i tillvaron. Vi har haft vår son med flickvän hemma över helgen. Och det är energiboostning på hög nivå. Och alla prover visar att jag är frisk. Men jag har något som väser och låter, jag hostar, men inte alls lika mycket längre. Nu ber jag om en hel natts sömn så jag kan komma tillbaka. Jag är lite bloggtrött samtidigt vill jag inte tappa bort skrivandet. Kanske bara en kombination av sommar och trötthet med väsande lungor? Min natur. Tack ändå för att du läser här!

Glädje och tillåtelse att sjunka ett steg till

Går på fest. Vår stora personalfest med 450 andra som firar in sommaren. Vi dansar, sjunger och jag njuter av kvällen. På natten hostar jag överdrivet mycket. Jag förstår ju med hjärnan att jag inte ska göra sådant. Men festtjejen i mig vill så mycket ibland. Det var sol. God grillbuffé, mäktig chokladmousse med jordgubbar, kaffe och så massor med mineralvatten för min del. Jag älskar att dansa. Jag älskar att sjunga. När volymen är hög och man sjunger sådär skråligt, överdrivet - hur kul är inte det? Så nej, jag ser inte dagens form, eller brist på form, som ett straff - bara som en konsekvens. Jag tar mina mediciner. Längtar tills sonen och hans flickvän kommer ikväll. Ska dra i handbromsen efter mina yogaklasser ikväll. Vila lite extra. Bara vara. Jag vet, det är verkligen dags för det nu. Jag lägger mig i supta padmasana med ett stort bolster under ryggen och öppnar bröstkorgen. Tillåter hostan att dra sig upp och ut ur kroppen. Snart vänder det. Lägger mitt medvetande ännu längre ner i kroppen nu. Tillåter allt att sjunka. Tänker inte. Och glädjen från igår, den ligger som ett filter i mig när det svala regnet drar in i trädgården.

Inte skuldbelägga, bara kartlägga

Det finns ett uttryck som jag har otroligt svårt för. Som människor stoppar i halsen på andra. När det går bra för dem själva men inte för andra. Vad ska du lära dig av det här? eller Det finns en mening med det som sker, bara släpp taget nu! Kanske är det mest så att när andra uttrycker saker man själv tänker, men när det redan är smärtsamt över att det sker, då blir det för mycket. Utan några andra jämförelser så tänker jag på Karin Björkegrens Jones eller Kristian Gidlund, båda bloggare som jag följer och båda drabbade av cancer. De har uttryckt att människor ger tusentals goda råd. Fast de inte bett om det. I Karins fall har det också varit så att människor inom yogavärlden eller "den alternativa" sidan av livet har varit beskäftiga och haft åsikter om hennes val av behandling. Låt mig säga detta direkt - jag förespråkar ofta alternativa metoder, jag är intresserad av andra sätt att se på tillvaron, livet och jag har ofta haft en oförstående omgivning (inte familjen) till mina val. Men vem kan säga vad som är bäst för någon annan? Och varför ska man behöva höra fraser om lärande när man är mitt uppe i det som är jobbigt? Stort som smått? Jag gick till doktorn igår därför att hostan jag skrivit om här har pågått alltför länge. Kroppen är trött av att vakna många gånger per natt och den är trött av allergin. Också. Och ja, jag försöker kartlägga saker, lägga pussel i mitt liv och försöka se om jag kan hitta vägar. Alternativa. Eller ibland, som igår hos en läkare på min vårdcentral. Och han var så fin. Förstod. Frågade försynt om jag har ett barnbarn i min närhet. Och det har jag ju! Och när jag tittar i kalendern och jämför med hennes mamma, så har jag förmodligen blivit smittad av lillungen. Och när jag blivit sämre, är efter att jag träffat henne. Han sa att småbarns bakterier är mycket" starkare" och det är viktigt att veta om. Om man har känsliga luftrör, som jag haft hela mitt liv. Inte för att på något sätt "skuldbelägga" bara för att kartlägga. Vad har jag lärt mig? I stort - jag har en konstitution med svaghet runt lungorna. Jag kan behandla mig själv ganska mycket med kost och yoga. Men ibland behöver jag en doktor. I smått - att inte bli irriterad över människor som vill kasta ur sig sina frågor om vad jag lär mig, när jag är sjuk. Människor som ytterst sällan är sjuka. Å andra sidan, vad lär man sig om man alltid är frisk och ser andra vara dåliga? Att man ska vara en god medmänniska kanske? Att man ska inse att man aldrig kan göra andras val, aldrig kasta ur sig frågor som kan uppfattas som cyniska. Det var bara det.

Stort och ljust

Inom mig är det stort och ljust. Allt ryms.  Igår var himlen smyckad med små lätta moln i bästa Pugh Rogefelt-anda. Vår lilla flagga som vi satt upp på huset svepte fram och tillbaka. Vi badade i sjön för första gången och det var ljummet. Sommar! Och äntligen är våren över. Den svåra tiden för min del. Vi passerar timmer vid sidan av vägen och det luktar nyhugget och varmt. Jag går en lång vända. Plockar blommor. Njuter av att vara i stunden, vad jag än gör. Inte bara fokuserad i min yoga utan fokuserad hela tiden. Oavsett syssla. Det är så grundande och känns samtidigt så lätt och rätt. Jag jobbar en hel månad till men det gör inget. Vi har hela kvällarna. Helgerna. Solen står högt när man kommer hem. Och jag undervisar de sista yogapassen om två veckor. Efter det blir det liksom sommar på riktigt. För mig. Det känns som bloggvärlden stillnat ner lite och det är väl som det ska. Jag har inga regler eller datorstopp, men känner när det är annat som kräver min uppmärksamhet.  Jag trappar inte ner i min yoga. Den är precis tvärtom. Jag älskar min serie! Jag fullkomligt älskar den. Har aldrig känt något liknande. Och den utmanar mig. Precis på gränsen. Och jag orkar. Det är en sådan seger för mig som varit i ganska dåligt skick sedan hösten 2008. Det är en lång tid. Det är fem år. Men tänk att det alltid går att reparera sig. Med yogan. Med en kunnig lärare. Jag kan inte nog uttrycka min vördnad för det som helar så. När man stillnar ner och tar emot det som ges. Det är stort. Och ljust.
 

Trädkramare

I Anne på Grönkulla-serien diskuterar Anne med sin moster om behovet av träd. Något som fick mig att fundera över träd ganska mycket, ganska tidigt. De böckerna var nära mitt hjärta när jag var barn och min mamma och jag pratade mycket om dem. Och jag kom fram till samma sak som Anne - jag vill inte leva utan träd. Helt enkelt. Och vissa träd är viktigare för mig än andra. När vi hade en jobbig period när barnen var små och jag inte kunde sluta gråta en kväll, det var mitt i vintern, gick jag ut i bilen och körde runt på måfå. Helt enkelt för att stilla tankarna. Få lite andrum. Plötsligt var jag vid vårt sommarhus, som numera är vårt permanentboende, och ställde mig vid vår stora kastanj. Och kramade. Och kramade. Stjärnhimlen ovanför. Snön knarrade under kängorna. Kände att jag blev lugn där, saker fick rätt proportioner. Jag landade i mig. Det kändes som trädet och jag kommunicerade. Ja jag vet. Det låter kanske helknasigt för någon. Men det var i högsta grad verkligt för mig. I debatten kring miljö hör man ibland uttrycket trädkramare och det används nästan alltid nedsättande. Det är så besynnerligt för mig eftersom träd är så mycket mer än träd. Och så ramlar jag över den här länken. Nu när det är vetenskapligt "bevisat" faller ett och annat på plats för människor. Hoppas jag. Jag visste det redan. Och jag är så glad åt våra träd hemma. Extra glad över den där kastanjen som är mer än 100 år och som givit mig så mycket styrka. Hur tänker du?