Att känna sin natur

Att känna sin natur. Sin egna. Lyssna . Ta emot råd. Välja. Och äntligen börjar jag få bukt med mina lungor. Så smått. Jag har fått mer medicin i form av kortison, ja jag vet, jag vill egentligen inte äta det alls, men ibland behöver jag det tydligen. Fram till midsommar äter jag både antibiotika och kortison och igår var jag tvungen att åka till doktorn igen. För att inhalera det som gör mig oerhört fladdrig eftersom det påverkar hjärtat att inhalera Ventoline. Men det lossnar. Äntligen. Träffade en ung läkarkille, som tog alla tänkbara prover på mig. Och tänk jag är så frisk!  Min lungröntgen visar inget konstigt. Jag syresätter mig optimalt, jag har ett starkt och fint hjärta. Bra blodvärde. Inga tecken på något varken i lungor eller hjärta. Men ändå. Det finns något där. En slags tyngd som behöver rensas ut eller hur jag ska beskriva det. En obalans eller knuta eller hur man vill uttrycka sig. Samtidigt vet jag ju det. Det är också stort, att veta var man har sina svagheter och jobba för att lösa upp de där knoparna. I sommar ska jag träna för min lärare igen. I tre veckor! Och är det någon som förstått sig på vad jag behöver så är det han. Alla dagar i veckan. Jag gör lite mjuk yoga, jag äter mina tabletter, jag mumsar på lite gott fikabröd, jag vilar. Det går ingen nöd på mig. Jag blir faktiskt bättre och bättre på att se när jag behöver vila. Det jag behöver träna på är att stanna upp lite tidigare, hur tillvaron än ser ut. Och vara restriktiv med besök när mitt lilla barnbarn är sjukt. Inga konstigheter alls. Bara vara i tillvaron. Vi har haft vår son med flickvän hemma över helgen. Och det är energiboostning på hög nivå. Och alla prover visar att jag är frisk. Men jag har något som väser och låter, jag hostar, men inte alls lika mycket längre. Nu ber jag om en hel natts sömn så jag kan komma tillbaka. Jag är lite bloggtrött samtidigt vill jag inte tappa bort skrivandet. Kanske bara en kombination av sommar och trötthet med väsande lungor? Min natur. Tack ändå för att du läser här!