Det ljusa mörkret

Sover några timmar. Vaknar. Hostar, men bara lite. Men vakenheten följer mig. Jag vet att det är en vattaobalans. Men just nu, när dimman slumrar på ängen som jag ser utanför mitt fönster, då suger jag i mig midsommarnattens magi istället för att ömka mig. Kokar te. Längtar efter en dotter. Sådär svidigt i bröstet. Hon kommer hem om en vecka. Den där kättingen mellan mitt hjärta och hennes, som finns där i eviga tider, den darrar lite lätt när det drar av längtan. Mammahjärtat svämmar över.
   Nu finns den längsta dagen framför oss. Den ljusaste. Det svidande ljuset jag nästintill plågats av den här våren. Rossel. Men ändå, det är krävande och samtidigt givande. På natten när det mörka inte blir riktigt mörkt känner jag det extra tydligt. De här sista veckorna, lite sömn, jobb, mycket yogaundervisning och att känna mig lite i otakt med tillvaron, det tonar ut nu. Jag är ledig i flera dagar. Jag tog min sista medicintablett nu i natt. Jag ska varsamt rehabilitera mig till min helhet. Jag har gjort en liten plan för nästa veckas mat och dryck. Skriver om det senare. Just nu, vilar in midsommardagens magi. Sitter alldeles tyst i fåtöljen i det ljusa mörkret och andas djupt. Långt ner i kroppen. Och jag är tacksam. För allt. Det väller in i mig, att jag lever. Att jag finns just nu. Med allt vad det innebär. Och jag vill slippa ytan. Bara vara på djupet. Om du förstår? Inte alltid lätt men nu strävar jag. Innerligt. Önskar dig den ljusaste av midsommaraftnar!