Trädkramare

I Anne på Grönkulla-serien diskuterar Anne med sin moster om behovet av träd. Något som fick mig att fundera över träd ganska mycket, ganska tidigt. De böckerna var nära mitt hjärta när jag var barn och min mamma och jag pratade mycket om dem. Och jag kom fram till samma sak som Anne - jag vill inte leva utan träd. Helt enkelt. Och vissa träd är viktigare för mig än andra. När vi hade en jobbig period när barnen var små och jag inte kunde sluta gråta en kväll, det var mitt i vintern, gick jag ut i bilen och körde runt på måfå. Helt enkelt för att stilla tankarna. Få lite andrum. Plötsligt var jag vid vårt sommarhus, som numera är vårt permanentboende, och ställde mig vid vår stora kastanj. Och kramade. Och kramade. Stjärnhimlen ovanför. Snön knarrade under kängorna. Kände att jag blev lugn där, saker fick rätt proportioner. Jag landade i mig. Det kändes som trädet och jag kommunicerade. Ja jag vet. Det låter kanske helknasigt för någon. Men det var i högsta grad verkligt för mig. I debatten kring miljö hör man ibland uttrycket trädkramare och det används nästan alltid nedsättande. Det är så besynnerligt för mig eftersom träd är så mycket mer än träd. Och så ramlar jag över den här länken. Nu när det är vetenskapligt "bevisat" faller ett och annat på plats för människor. Hoppas jag. Jag visste det redan. Och jag är så glad åt våra träd hemma. Extra glad över den där kastanjen som är mer än 100 år och som givit mig så mycket styrka. Hur tänker du?