Familjen

Vi har haft några fina dagar med våra barn. Och barnbarnet. Vi har promenerat i hård vind, gungat i blåsten i Slottsparken, ätit varm korv och druckit het choklad. Sett en magnifik dansföreställning som jag inte smält helt ännu. Kramats. Legat i sängen på eftermiddagen och varit tysta. Trångt i en dubbelsäng med vuxna ungar. Men det går :) Ätit gott. Fikat på Brogyllen och känt av stadspulsen när den är som bäst under kristallkronorna. Tittat på människor. Känt av ett lugnt tempo trots spårvagnarnas gnissel. Pratat och diskuterat. Retats och skrattat. Lyssnat på vinnaren i Melodifestivalen som är barnbarnets solklara favorit. Etthundra gånger ungefär. Varit en hel familj. Och det är så skönt. Det är livet när det är som bäst. Men också på något sätt pausen i livet. När alla blivit vuxna och flyttat. Och de där pauserna är en slags livlina. Inom familjen. Men. Det som också är min familj är min yoga. Hur konstigt det än kan låta. Har inte tränat ordentligt på flera veckor. För att tröttheten förlamat mig. Men utan morgonyogan är jag inte hel. Helt enkelt. Min egen yoga. I mitt andetag. Ja jag undervisar. Men det är inte min yoga. Det är för andra.
   Nu är jag så glad åt att ha flera dagar ledigt och att vara hemma igen. För jag längtar ihjäl mig efter yogan. Efter min inre familj. Där alla medlemmar får plats. Också. Där skratten, gråten, ifrågasättandena och eftertanken finns. Klokheten och mjukheten. Det svåra. Det enkla. Jag längtar efter att vara hel. Att ha den familjära känslan i bröstet vad som än dyker upp. På mitt golv. Imorgon bitti. Familjen.