Hinderbana

Den där hinderbanan som jag upplever ibland. Känner mig själv hyfsat, vet när jag är på väg mot något nytt. När lusten till yogan krymper, när jag egentligen behöver den som mest och tänker mer på yoga än vad jag utövar den - då är jag på väg över ett hinder. Eller snarare närmar mig ett. Men. Jag ger mig själv alla möjliga kryphål. För trött. Hinner inte. Vill inte. Ja ni hör ju. Men samtidigt kräver den att jag fortsätter. Kan inte säga det på något annat sätt. Har spjärnat emot ett tag. Försökt göra lite och utgå från det, fast jag egentligen orkar mer. Den där kurragömmaleken med mig själv. Lite trött är jag. På mig själv. Men i morse fanns ingen återvändo. Jag gick in i hinderbanan. Och ja, det var tufft. Jättetufft. Och tårarna. Igen. Det onda i kroppen. Som jag vet är något som kommer och går. Jag vet det. Men ibland när jag har långa perioder av att träna i ett flyt, så vet jag att det kommer att vända, som det alltid gör, oavsett vad man sysslar med. Så ser ändå hindren olika ut. Det jag måste ta mig över. Det är inte lätt att hoppa när man helst vill krypa. Över. Hindret. Men med allt motstånd som en klump i mig stod jag ändå där. I morse. Det ger jag mig själv något för. Men resten var bara en slags transport. In i det svåra och halvvägs ut ur det, då brister det. Mina tårar tar aldrig slut. Framåtböjen, paschimottanasana, denna korrigerande position för hela kroppen, denna till synes simpla asana. Ojoj, förra veckan när jag låg med huvudet på knäna kände jag mig så nöjd. Idag känns det långt ner dit. Det går inte. Och jag vet, som vanligt sitter något där som kommer från resten av mitt liv, oro och annat. Vet det. Men jag gjorde. Tog mig in i hinderbanan igen.