Familjen

Vi har haft några fina dagar med våra barn. Och barnbarnet. Vi har promenerat i hård vind, gungat i blåsten i Slottsparken, ätit varm korv och druckit het choklad. Sett en magnifik dansföreställning som jag inte smält helt ännu. Kramats. Legat i sängen på eftermiddagen och varit tysta. Trångt i en dubbelsäng med vuxna ungar. Men det går :) Ätit gott. Fikat på Brogyllen och känt av stadspulsen när den är som bäst under kristallkronorna. Tittat på människor. Känt av ett lugnt tempo trots spårvagnarnas gnissel. Pratat och diskuterat. Retats och skrattat. Lyssnat på vinnaren i Melodifestivalen som är barnbarnets solklara favorit. Etthundra gånger ungefär. Varit en hel familj. Och det är så skönt. Det är livet när det är som bäst. Men också på något sätt pausen i livet. När alla blivit vuxna och flyttat. Och de där pauserna är en slags livlina. Inom familjen. Men. Det som också är min familj är min yoga. Hur konstigt det än kan låta. Har inte tränat ordentligt på flera veckor. För att tröttheten förlamat mig. Men utan morgonyogan är jag inte hel. Helt enkelt. Min egen yoga. I mitt andetag. Ja jag undervisar. Men det är inte min yoga. Det är för andra.
   Nu är jag så glad åt att ha flera dagar ledigt och att vara hemma igen. För jag längtar ihjäl mig efter yogan. Efter min inre familj. Där alla medlemmar får plats. Också. Där skratten, gråten, ifrågasättandena och eftertanken finns. Klokheten och mjukheten. Det svåra. Det enkla. Jag längtar efter att vara hel. Att ha den familjära känslan i bröstet vad som än dyker upp. På mitt golv. Imorgon bitti. Familjen.

Mitt påskägg till er

Jag gillar julen. Jag fullkomligt älskar julen. Men påsken har en mer glidande betydelse för mig. Kravlös på något vis. Jag köper en bukett tulpaner, en kruka med små påskliljor. Och det räcker. Kanske några glittriga ägg från Indiska att hänga i riset. Jag blir nöjd. Man kan pynta och pyssla hur mycket som helst. Förr gjorde jag det mer när barnen bodde hemma. Nu är jag tillfreds med det lilla. Imorgon bitti åker vi med barn och barnbarn till våra ungar som bor och pluggar i en annan stad. Firar att vi får vara tillsammans lite grann. Några dagar. Jag längtar fast det är redan imorgon. Så redan nu passar jag på att önska er alla en skön påsk. Lugna och fina dagar. Sol. Djupa andetag. Lite yoga. Kanske någon annan träning. Vad ni än önskar er, det önskar jag att ni får. Jag lägger era önskningar i mitt alldeles imaginära påskägg till er. Glad Påsk!

Välsignelsen

Läser så underbart hos Nina. Om blisset. Den där välsignelsen. Som kom över mig igår kväll. Den där ordlösa. Den där gigantiska kommunikationen inombords och utanför. Ibland är den påtaglig. Ibland frigör den så mycket glädje och energi att hjärtat vidgas och får mer plats. Inuti. Tillsammans med andra. Igår kväll höll jag i exakt varje andetag för mina grupper. Fokus och koncentration. Men också att underkasta sig. Att låta någon annan styra andetaget. En timme i veckan. Kan tyckas lite men gör all skillnad i världen. När man böjer huvudet. Jag vet det. Jag vet det utifrån min egen erfarenhet. Svårare är det ibland att förmedla det till andra. Igår hoppade jag. Jag tog steget och styrde helt och fullt, gick igenom det noga innan. Och det hände. Välsignelsen la sig som en leende nivå i hela rummet. Det är yoga. YOGA.

Allt hänger ihop

Jag har alltid möblerat om. Inte varje vecka eller så men då och då. Plötsligt ser jag hur saker passar någon annanstans. Och det för med sig i sin tur att något annat måste flyttas på. Tills hela karusellen snurrat åt samma håll. Och allt landar på olika ställen. Nya platser. Lite som yogan. På något konstigt sätt tänker jag på den när jag tänker på hur vi bar i helgen. Flyttade och städade. Ja ibland måste jag ta mig an dammet i huset.  Även om solen lyser ute. Jag kan inte strunta i det helg efter helg, som är min tid då jag hinner städa. Men det är också konstigt hur snabbt det kan gå när man väl bestämmer sig.
   Och så såg jag nya möjligheter i huset. Där möbler passar bättre någon annanstans. Vilken fröjd. Även om vi släpade och bar, flyttade och ändrade. Det förde också med sig att jag började rensa bland kläder och vid saker jag hängt fast vid ganska länge. Och det blir mer harmoni. Egentligen tror jag att man hittar stället för möblerna där energin får mest spelrum. Feng shui - javisst! Utan att ha någon närmare kunskap så kan jag känna var saker passar. Eller inte passar. Oj vad jag har möblerat om i mitt liv för att sedan ställa tillbaka allt som det var från början. Provat mig fram. Testat olika sätt.
   Just nu är jag också lite mer lekfull i min yoga, testar saker, provar och det känns fritt inuti. Jag har följt en del saker slaviskt. Och jag vet att det gör mig gott när jag tampas med oviljan. Men nu kommer istället viljan till att prova. Kroppen vill mer helt enkelt. Och då, som av en händelse behöver jag möblera om. Också. Kanske är det energin som snurrar runt som ett stjärnfall i huset vårt. Kanske är det dammet som är borta som gjort att det blir renare och lättare att flytta på saker. Att städa utanpå blir också lite inuti. Och vice versa. Jag känner hur min mungipor dras uppåt när jag tänker på hur bra det faktiskt blev och att allt hänger ihop blev så tydligt just i stunden.

Kringlor och krokar

Har en god vän som när hon hade nått sina mål med sitt företag började tvivla lite lätt och tappa riktningen lite grann. Hon tog hjälp av affärsutvecklare och har nu expanderat sin idé. Kanske är det där jag står nu? När jag har svårt att formulera mig, när jag dröjer med att skicka in presentationer till aktörer som jag samarbetar med. Kanske är det helt enkelt så processen ser ut?  Att kringlorna och krokarna får låta mig vila lite. Lite. Innan jag går vidare.
   Jag har nämligen tagit mod till mig och äntligen bestämt mig för att fråga om att gå ner i arbetstid. Och ja, det var inget problem! När jag väl tog mod till mig så mötte jag inget hinder. Är inte det intressant i sig? Att det största hindret fanns i mig. Rent konrket betyder det att från september kommer jag att arbeta 80 % på mitt jobb. Jag disponerar en hel dag till i mitt företag. Inte längre bara kvällar och helger. Och vi har skrivit papper och allt är grönt. Men då, då är det som jag bara vill sätta mig ner och inte orkar mer. Just nu. Kanske är det en naturlig kurva jag följer. Jag vet att när jag startade min yogastudio för snart tre år sedan så var jag orolig, kände mig skakig och undrade inom mig om jag kommer att klara av det? Ja så var det och nu känns det väldigt avlägset och nästan märkligt att jag kände så. Kanske är det just där jag är nu? Att jag låter det gunga lite under fötterna för att sedan ta nästa kliv. Och att landa i att det går just i krokar, kringlor och låta det vara där. Min man som har ett kreativt arbete säger att han känner igen hela processen i hans arbete som fotograf.
    Om ett halvår har jag mer tid att förfoga över. Att försöka tänka ut hur det ska bli det går inte. Men jag har självklart planer och tankar. Men de stannar liksom där. Och när jag behöver yoga som mest har jag som vanligt svårast för det.  Det känner jag också igen, även om jag inte vill vara i det så är jag det. Kringlor och krokar. I mitt sinne. I min kropp. Känner du igen dig?

Min egen sort

Nycklar. Så många man behöver till alla små konstiga lås inombords. En gigantisk nyckel är yogan. Men inte bara den. Det behövs annat också. För att hitta och bejaka. Sin egen sort. Personlighet. Min arbetsgrupp har gjort tester och arbetat med en konsult. För att få det bästa från var och en. Och fram träder en bild av mig som jag alltid haft. Egentligen. Det är lite märkligt och vi har alla varit skeptiska men nu är alla nöjda. Väldigt nöjda. Och den här snabbheten jag försökt tämja så många gånger, den är en del av mig. Rastlösheten, hitta nya vägar, nya tankar - det är ett sätt för mig att fungera. Helt enkelt. Ingen obalans eller svaghet. Jag kan ha en tendens att försämra mina egna sidor gentemot andra. Allt eftersom varje litet rostigt lås öppnas så ser jag mina konturer bli skarpare. Inuti. Men även utanpå. Igår avslutade vi höstens jobb och ett stilla jubel kändes i bröstkorgen. Jag är en stigfinnare. Varför har jag inte låtit mig själv vara det? För att jag är tjej, kvinna? Ja en del av det finns faktiskt i den problematiken. Min personlighet är lättare att ha som man tror jag. Det har jag sett i  många olika grupperingar som jag varit i. Därför har jag genom åren försökt förändra mig, eller ligga lågt. Eller hur man ska uttrycka det. Men det är skönt att inte låsa till om sidor som berikar mig. Berikar min arbetsplats, mitt team. Jag är imponerad av vår konsult men jag är också imponerad av oss. Av mig.  Att vi modigt och engagerat har tittat på oss själva. När man tar till vara allas tillgångar, som ser så olika ut, då är man på väg. Att vi vågar se våra olikheter. Och alla behövs. Alla sorter. I vårt land där "dygder" som att vara morgonpigg, aldrig bråka och framför allt inte väcka diskussioner när vi är "överens" har fått mig att många gånger känna mig osvensk. Min sort har känts krånglig och besvärlig tidigare. Mest för mig själv. Men även för andra ibland om jag ska vara helt ärlig. Och det är väl det som fått mig att tystna tidigare. Nu känns det bara så rätt. Jag är på väg mer än någonsin. Önskar dig samma upplevelse. Vi behöver alla få vara just den vi är. Eller hur? Alla kan inte vara tysta och saktmodiga. Hur skulle vi komma framåt då?

Jag är jag

Jag lever med ifrågasättanden. Ibland mer ibland mindre. Jag tänker mycket och vill gärna diskutera mycket. Det är en del av hur det är att vara jag. Helt enkelt. I många år försökte jag sluta med det. Försökte bli som en  plupp som ska passa in i de fyrkantiga hålen. Fast jag är rund. Men det gick aldrig riktigt bra. Länge stängde jag in den jag är. Den som är jag. För att det inte kändes riktigt passande, för att jag kände mig obekväm och besvärlig. För att människor skruvade på sig när jag var lite mer som jag är. En del blev arga, en del häpna. Men så fort jag öppnade fönstret inåt-utåt så blev människor förvånade. I alldeles för många år har jag försökt att vara annorlunda än den jag är. Ansträngt mig utifrån andras tyckanden. Det är ingen bra strategi men jag har fungerat så.
   Idag kan jag ärligt säga att sedan jag styrde in på yogastigen har allt förändrats. I grunden. Steg för steg. Men inte hur jag är. Den grunden har plötsligt blivit synlig. Mer och mer. För mig själv. Men även för andra. Och jag begär inte att andra ska gilla allt jag gör, säger eller är. Bara att det ska finnas respekt mellan oss. Och har vi den och respekten inåt, då kan allt gå bra tänker jag. När jag idag fyller år så kan jag lugnt blicka bakåt och känna hur mycket jag är jag idag. Hur fint jag firade i helgen med vår son och hans flickvän och i morse med min älskling med kaffe på sängen. Och några paket. Och att jag kommer att avsluta dagen på bästa sätt med yoga med två grupper. Och jag är jag fullt ut, jag är jag med allt vad det innebär. Hur har du det? Är du den du är?

Inte så tokigt

Livet är inte så dumt. Upp och ner. Uppe på krönet en stund. Och så en svacka. Där jag inte alls vill vara. Men plötsligt kommer livet och petar till en så man känner att - nej, det är inte så tokigt. Trots allt! Jag har haft en riktigt skitdag, blivit utskälld, fått otrevliga mail på jobbet och inget har egentligen varit mitt ansvar som jag ställts till svars för. En del människor kastar bara sin ilska på första bästa som de träffar. Är jag pigg och glad så duckar jag eller gör någon annan slags undanmanöver. Är jag långsam, trött och med huvudvärk precis som idag - ja då träffar smockan rakt i ansiktet. Om ni förstår mitt bildspråk?
   Jag köper en matlåda och tappar burkar, sallad och servetter. Känns som jag har för få fingrar. Spiller ut kaffe och är allmänt klumpig. Och precis där, i den studen, när jag är trött och less. Grinig helt enkelt utan att vara arg. Då. Då händer det där man längtar efter. Jag får ett bra besked. Ett riktigt peppande samtal. Och allt bleknar. Livet överraskar och håller om mig på ett behagligt sätt. Sådär som en varm och vänlig hand. Jag lutar mig lite bakåt och känner att jo, det håller. Jag behöver inte fastna i småsaker eller andras ilska, jag behöver bara fortsätta rakt fram. Kanske sätta på mig lite skydd men annars fortsätta rakt fram. Lite kär i livet sådär en gråkall onsdag.

Halv

Känner mig halv. Vet inte riktigt vad det är som pågår i mig. Yogan tuff och utmanande. Tankarna irrar och far. Det är sol ute och vackert på det där gnistriga sättet. Och ändå. Ändå känner jag mig halv. På ett märkligt sätt. Som en pappersdocka med en framsida men ingen baksida. Vad finns där bakom? Finns det något? Oftast hittar jag förklaringar och vet varför jag mår och känner som jag gör. Men den här gången är det liksom motigt bara. Och upp och ner. Haft en jättefin helg. Sedan rasar jag ner i något jag inte kan sätta ord på. Det är som jag håller på att krypa ur mig själv. Kanske är det bara våren, men det här tillståndet är inte angenämt. Och ändå, det är så vackert ute. Men en del av mig vill skrika och dra något mörkt över mig. Halv.

Hinderbana

Den där hinderbanan som jag upplever ibland. Känner mig själv hyfsat, vet när jag är på väg mot något nytt. När lusten till yogan krymper, när jag egentligen behöver den som mest och tänker mer på yoga än vad jag utövar den - då är jag på väg över ett hinder. Eller snarare närmar mig ett. Men. Jag ger mig själv alla möjliga kryphål. För trött. Hinner inte. Vill inte. Ja ni hör ju. Men samtidigt kräver den att jag fortsätter. Kan inte säga det på något annat sätt. Har spjärnat emot ett tag. Försökt göra lite och utgå från det, fast jag egentligen orkar mer. Den där kurragömmaleken med mig själv. Lite trött är jag. På mig själv. Men i morse fanns ingen återvändo. Jag gick in i hinderbanan. Och ja, det var tufft. Jättetufft. Och tårarna. Igen. Det onda i kroppen. Som jag vet är något som kommer och går. Jag vet det. Men ibland när jag har långa perioder av att träna i ett flyt, så vet jag att det kommer att vända, som det alltid gör, oavsett vad man sysslar med. Så ser ändå hindren olika ut. Det jag måste ta mig över. Det är inte lätt att hoppa när man helst vill krypa. Över. Hindret. Men med allt motstånd som en klump i mig stod jag ändå där. I morse. Det ger jag mig själv något för. Men resten var bara en slags transport. In i det svåra och halvvägs ut ur det, då brister det. Mina tårar tar aldrig slut. Framåtböjen, paschimottanasana, denna korrigerande position för hela kroppen, denna till synes simpla asana. Ojoj, förra veckan när jag låg med huvudet på knäna kände jag mig så nöjd. Idag känns det långt ner dit. Det går inte. Och jag vet, som vanligt sitter något där som kommer från resten av mitt liv, oro och annat. Vet det. Men jag gjorde. Tog mig in i hinderbanan igen.

Fritt igen

Knaket i kroppen. Jag vet inte varför men plötsligt knakar det i hela mig när jag gör min uppvärmning. Framför allt i skuldrorna och bröstryggen. Det är så skönt! Och allt det stela jag haft där, alla känslostormar jag placerat där - nu är det fritt i kroppen igen. Alla blockeringar jag gråtit ut ur kroppen. Alla känslor och gammal bråte jag tagit mig igenom. Och jag vet att jag varit som ett stycke i övre delen av ryggen. Som om allt varit ihopcementerat. Men nu, när jag börjar mina mjuka cirklar i alla leder, då knakar det - på ett nästan vällustigt sätt. Helt otroligt egentligen. Återigen -yogan påverkar det mesta men lite i taget tills man plötsligt står där med något helt annat än det  man startat med. Jag vet att en del skäms när det knakar i deras kroppar när man yogar. Gick i en grupp förut där många påtalade det. Mycket har jag tyckt varit jobbigt, men aldrig knaket. Aldrig det. Och nu, när jag känner min bröstrygg röra sig, när den är levande och hela ryggraden som en böljande orm med små svängar i sista delen av min uppvärmning, då ler jag stort. För mig själv. Där på golvet. Välkommen knak.

Lugnet efter lugnet

Lugnet före lugnet. I söndags styrde vi bilen mot det japanska badet Yasuragi, som ligger utanför Stockholm. Vi bodde över tills idag och åkte  hemåt vid lunchtid.  Det var mitt fjärde besök och jag tröttnar inte. Och den här gången kom vi inte för att stressa ner. Inte för att slippa det yttre och inre tjattret så mycket, som att bara vara. Söndag - vilken bra dag att vara där. Vi var få personer. Fick verkligen plats. Och vi låg i de varma källorna utanför huset, under tak men med den kalla luften som fick allt att ånga. Såg solen sänka sig från en jeansblå himmel ner till ett rosa och sedan rött skimmer. Och skymningen som tände alla lampor runtomkring. Jag vet inte när jag varit så lugn som nu. Och här var det som att sjunka ner en nivå. Att kliva ner ett trappsteg. Att sitta och tvätta sig, vilken otrolig skillnad det är mot att stå upp. Och lugnet som lägrar hela kroppen och sinnet. Själen. Vi gick från ett lugn till ett lugnare lugn. Första gången jag känner det hända på det här sättet. Och så vilsamt. Så oerhört läkande. Vi åkte i ett lugn och klev ner i ett ännu mer stillsamt lugn. Och allt för att fira vår kärlek som just idag har 30 år bakom sig av skratt, glädje, utmaningar, tuffa tider, gräl och försoningar, kärlek och värme. Lugnet efter lugnet är att rekommendera.

Jag har lånat bilden från ICA:s hemsida om erbjudanden kopplade till Yasuragi.

Lite håglös

Tomheten. Och en liten släng av håglöshet mitt i alltihopa. Orden rinner mellan fingrarna. Det är grått ute. Jag har svårt för övergången mellan vinter och vår. Hur gärna jag än vill att det ska vara annorlunda. Hur gärna jag än vill skrika hurra när ljuset återvänder. Varannan dag är det skönt och glatt och varannan något helt annat. Lite segt men jag känner igen det. Låter det vara. Tänker tanka energi i helgen med goda vänner. Sitta på trappen med min älskling och dricka kaffe. Skön helg önskar jag er!