Sneak peak

Så skönt med proffs. Jag håller på och uppdaterar min hemsida, www.stillastund.se och har hjälp av en proffsig fotograf och en lika proffsig bildbehandlare. Allt är inte klart. Men ni vet ju. Jag är snabb. Har lite bråttom ibland. Helst ska det vara klart igår. Men i alla fall. Min bild till yogasidan. Vad säger ni? Med tre positioner jag jobbat mycket och länge i, upavistha konasana, aschwatta, baddha konasana.

En sak i taget

Ibland är det som allt händer samtidigt. Rent praktiska saker. Vi har lite kollo här hemma. Två av tre vuxna barn bor hemma i juli. De sparar pengar inför studier och flytt. Och det är härligt. Men det sätter min vardag lite ur spel. Och vi spacklar och målar snabbt ett rum där en ska bo. Ett gästrum i ett annat hus. Och ja, det är fantastiskt. Det är kul. Men tar också energi. Jag skulle ljuga annars :) När packningar och kartonger ska samsas med kläder. Och det andra. Och jag jobbar min sista dag imorgon, det har varit full fart ända tills idag på mitt jobb. De sista delarna rätas ut imorgon och så kan jag med gott samvete gå på min ledighet. Min älskling har opererat sin handled, det har också gjort att jag självklart måste hjälpa honom med en mängd praktiska saker. En liten knöl som hade borrat ner sig i en artär, bakjouren på handkirurgen fick kallas in och han har ett decimeterlångt ärr nu. Vi lägger om förband och stygnen tas om en vecka. Så. Vardagen och allt runtom sätter ibland mina rutiner ur spel. Och jag brottas med att inte ha dåligt samvete för att morgonyogan just nu är obefintlig. För att det ser ut så här. Men det är ju just nu. Jag vet. Lite yoga på kvällskvisten. Men det blir inte samma. Inte samma alls för mig. Men ändå.  Tror att vi alla runtom i tillvaron verkligen räknar ner inför vår semester och för den ledighet som vi behöver så väl. Och att regnet, det kopiösa regnandet har gjort en del lite missmodiga. Mig också. Jag som sällan bryr mig om vädret. Men det har varit mörkt. Och kallt. Det vände nog idag, lite sol och värme. Tänker att jag följer med i det som händer. Inget annat. Mitt andetag är alltid med mig.  Det djupa. Jag tar en sak i taget, ett steg i sänder. Och den serien jag längtar så efter att göra, den väntar. Helt enkelt. Kanske så att yogan tagit lite semester från mig rent av?

Tagen för given

Yogan skalar av. Yogan tar mig in till kärnan. Av det som är jag. Det här som jag kallar jag. Och när jag skalar av så är det mig själv det handlar om. Förstås. Men. Jag ser även saker i andra. Jag har arbetat med människor i många år av mitt liv och där har jag tränat mig i att iaktta och observera. Det kan låta kyligt men det är allt utom det. För man ser relationer, man ser blickar och samförstånd. Man ser litenhet och vilsenhet. Det där som behöver näring. Man kan också se det som blir blinda fläckar för oss själva. Blinda fläckar för det som vi också gör. Jag tror att det alltid är lättare att se det i andra. Men när jag yogar hittar jag nyckeln till mig själv också. Lager efter lager. Beteende efter beteende. Och det är inte så att allt är negativt. Tvärtom. Jag hittar en hel del som jag gillar och som jag vill fortsätta göra. Det som jag upptäckt den här våren och som en av mina bästa vänner uttryckte förra veckan är att många har tagit mig för given. Hon konstaterade det med ett häpet tonfall – men det vet du väl? Och nej, jag har inte tänkt det så. Men det är så det är. Med en del människor i min närhet och även i min familj. Nej, inte mina barn och min man för att förtydliga mig. Men det finns andra. Och när jag sagt nej. Nej. Här går min gräns. Då har jag blivit bortvald. Det har gjort mig ledsen. Och lite förvirrad. Jag har inte förstått. Känt att kärleken varit villkorad. Men när jag ändå gått vidare och stått för det som jag orkar och kan hjälpa andra med, då har jag också fått lämna människor. Eller rättare sagt. De har valt att sätta villkor och jag har inte sagt ja till dem. Jag har sagt ja till mig själv.  Om jag har haft dåligt samvete? Massor av stunder har jag tänkt att vem är jag som tror att jag kan säga nej? Men när hon sa de förlösande orden så har det känts som ett tacksamhetssus inom mig. Till att jag också har rätt att bestämma över mig. Det låter kanske patetiskt för någon. Men det har varit min verklighet väldigt länge i mitt liv. Att ställa upp för andra. Göra saker för andra. Och det vill jag fortsätta med. Men med en liten skillnad. Inte på bekostnad av mig. Och det är så skönt när man får de där nycklarna. Pusselbitarna. Skalar bort det som jag inte vill ha i mig. För om någon kliver över mig, då gör jag kanske det själv också. Ingen är gagnad av det. INGEN. Så nu sitter jag här och tänker att det är extra skönt med människor som känt mig länge och som ser. Men också skönt att se det själv. Våga se sitt mönster och ibland ändra det. Jag vill inte bli tagen för given. Hur gör du? Känner du igen dig?

På min veranda

Vi bara satt. På vår veranda. Hade vinkat av ungarna till olika midsommarfester. Våra grannar undrade lite igår. Ska ni inte på någon fest? Ingen ordentligt midsommarfirande? När de åkte mot badet och festen där, bjöd de med oss. Så vänligt. Men ändå. Man måste inte. Ingenting. Inte ens om det är midsommar. Tröttheten är som ett täcke som ligger på axlarna och jag kan inte få av det. Lite håglös mitt i det ljusa vackra. Lite som att jag börjar landa i att jag snart ska få vara ledig i 5 veckor även om lite jobb för mitt företag finns med. Så är det ändå så overkligt länge. När man som vi är egna företagare båda två behöver man sätta ned foten och säga nej. Nu är vi lediga. Nu ÄR vi det. Snart. Bara en liten vecka kvar. Men sen. Och vi satt på verandan igår eftermiddag som blev kväll. Och bara satt där. Stilla. Hörde festens skratt på långt håll. Och var ändå nöjda. Med vårt eget sällskap. Åt lite gott och drack lite gott. Jag kan ärligt inte minnas en midsommarafton som varit så stillsam och eftertänksam i mitt liv. Alla år med blomsterkransar och ungar. Knytis och duggregn. Kallt väder och käckt dansande. Nu var det sol. Inte så varmt, ganska perfekt temperatur om du frågar mig :) Och bara vi. Det är också en skön känsla när man njuter av varandras sällskap fortfarande efter 29 år tillsammans. Att tystnaden också är något att vila i. Stanna till i. Vara. På vår veranda. Hoppas din midsommar var fin.

Formen och frågan

Ni vet. När man fokuserar på något. Så ser man plötsligt bara det i tillvaron. Alla har väl någon gång haft något i tankarna och så plötsligt ser man bara det man tänker på? Funderar kring. Som om svaret bara läggs ut lite här och där. För oss att plocka upp. Jag såg en intervju med en av mina favoritartister i Sverige, Eva Dahlgren, härom morgonen. Hon sa att hon hade haft en idé och hur svårt hon hade haft att hitta formen för den. Formen. FORMEN. Ju mer jag tänker på det, ju mer sant är det för mig. Att hitta formen. Eller formatet som man säger i datavärlden. Och då ramlar femhundra polletter ner direkt när jag tänker på det. Exakt. Det är formen som avgör. Jag har haft en idé, en dröm och vetat hur jag vill att det ska fortsätta. Men inte hittat bron där emellan. Om ni förstår? Den där förbindelsen. Men så har jag tänkt att den måste jag kanske inte alls fundera ut själv. Så jag har skickat ut min önskan. Och tänkt. Och varit aktiv. För att inte bara sitta och vänta in något. Och en dag ser jag något på nätet som leder mig till den person jag nu har inlett ett samarbete med. För att hitta min form. Hela det paketet läggs ihop med en annan tanke jag läst om lite här och där. Att när man inte lever i svaret utan i frågan, då blir hela tillvaron annorlunda. När det jag tänker får mer uppmärksamhet och jag ställer mig själv frågan, istället för själva svaret. Är ni med mig här? Då kan jag känna att den här frågan, och den här och den här som dyker upp i mitt huvud, de är inte mina. Inte alls mina frågor. Någon annans fråga som jag på något sätt härbärgerat och tagit hand om. I mig. I mina tankar. Men nu tittar jag på den, skickar vänligt tillbaka den till den som äger den. Och det blir lite friare. Så just nu känns det som min yoga tagit mig med på färden till formen och frågan. Och jag tackar och tar emot. Tackar och tar emot. Har du hittat din form? Och vet du vem som ställt frågan som rullar runt i dig? Är den verkligen din? Sortera och känn hur lätt det blir inuti. I bröstkorgen. I hjärtat. I sinnet. När du vänligt skickar tillbaka det som inte är ditt. Och med det önskar jag dig den bästa av midsomrar. Jag och älsklingen är lediga i tre långa dagar utan att ha något inbokat. Det är FRIHET. Det var väldigt länge sedan vi hade det så. Jag stannar i formen och tänker frågan. Önskar dig samma upplevelse.

Jag gör det NU

Tänkt länge. Skippat. Tänkt om. Men nu är jag på väg. Med ett nytt projekt. Något som mognat länge länge i mig. Igår var jag ledig och åkte till Stockholm för att träffa en person som jag tror kan hjälpa mig med det jag vill. Det jag önskar. Och det känns fantastiskt. Att släppa ut sin längtan. Att våga göra det. Hur det än blir i slutet. Kan inte fokusera på resultatet nu, måste bara stanna i nu. Där jag är. Och ta mig vidare härifrån. Ja det är lite hemligt. Än så länge. Innan mitt projekt ser dagens ljus. Och den personen jag träffade igår – ni vet, ibland stämmer det. Ibland är det mer rätt än annars. Och just så. I bröstkorgen lätt som om det där fladdret har lagt sig för en stund. Det är bara fritt och lätt att andas. Att vara jag. Just nu kan jag stanna i stormens öga och bara vara. För lite så känns det. Med en otroligt arbetsam vår så har jag landat. Och jobbar en liten vecka till innan jag får vara ledig fullt ut. Och tankarna går i en vindlande bana, som de ska. I uppstarten av en idé. Jag låser mig inte. Tänker olika scenarios. Tänker olika helt enkelt. Ikväll ska jag sätta mig och rita, teckna och bara se vad som kommer. Det ordlösa vill ut. Och det är som jag inte kan vänta. Fast jag är där nu så jag behöver ju inte vänta. Egentligen. Bara göra. Våga göra. Jag gör det nu. Hur gör du?

Kroppen är intelligent

Kroppen vet så mycket. Tänker att allt finns där i oss från början. Om vi låter kroppen göra. Bara. Varit barnvakt åt lilla barnbarnet som nu hunnit bli 9 månader. Och hon gör alla positioner, försöker ställa sig i adho mukka, neråthunden, eller sätter sig i mandukasana, grodan, eller sitter i virasana, hjältepositionen. Och fingrarna, de gör olika slags mudras hela tiden. Helt fantastiskt egentligen. Pratade med Z om det när vi var i Kanjiza senast. Sa att vissa av de handgester och mudras vi gör i den senaste serien Nrttha Sadhana, de gör lilla L också. Of course, sa han, they balance their organs like that. Och tänk att vi sedan lägger allt annat i kroppen också längs vägen, längs livet. Och så tar det tid att knyta upp knutarna. Vilken tur att vi har yogan! Fast egentligen har vi ju allt i oss från början. När vi inte tänker. Bara gör det som kroppen vet. Om vi behandlar den respektfullt och inte kör över den. Låter den vara så intelligent som den är. Om vi tillåter oss att vila när vi behöver och göra när vi behöver. Utan att blanda in sinnet en sekund. Kroppen vet. Vi behöver bara följa.

Bilden är på ett mudra som Emma Balnaves gör, bilden lånad från  shadowyoga.com

Yogan i livet. Livet i yogan.

Yogan i livet. Livet i yogan. Två sidor av samma äventyr. Har alltid känt att livet visat sitt ärliga ansikte på golvet i min yoga. På en mängd olika vis. Nu känner jag tydligt att det är exakt tvärtom också. I många vardagliga situationer men även i de lite mer ovanliga. Man kan hitta exempel överallt. Vi hade en liten sommaravslutning härom dagen. Mina arbetskamrater och jag lekte i skogen och gjorde mer eller mindre lockande saker.  Lagtävlingar. Bland annat hade vi en trekamp där första momentet var att en person med förbundna ögon kör en annan person i skottkärran utifrån anvisningarna som den sittande personen ger. En tävling. Att inte se kan vara otäckt. Har alltid tyckt det hittills. Men när jag körde skottkärran upptäckte jag att jag inte hade ett dugg problem med det. Ville springa fast jag inte såg men det var lite trixigt att hålla skottkärran på rätt köl. Jag litade helt enkelt på den som gav mig anvisningarna. Gick spikrakt hela vägen där många var ner i diket och i snåren. Jag jobbade från mitt centrum. Som i min yoga. Kanske är det ett larvigt exempel, jag vet inte vad du tycker, men det är väldigt talande för mig. Just det där att inte veta och ändå lita på. Det har jag lärt mig i yogan. Utan tvivel. Att våga släppa kontrollen. Att vara här och nu. Är det inte det som det hela handlar om när man kokar ner det? Utan att förminska det? Vara i sitt centrum och andas från det. Lita på att det går bra. Även om jag inte har stenkoll på allt. Att i yogan ta emot och förvalta utan att veta vad som kommer sen. Det har varit svårt ibland, inget snack om saken. Men nu känns det som jag är inne i en period av att få ta emot. Så jag gör det. Jag tar emot och känner att tillvaron blir helt. Efter tre år av samma morgonträning gör jag nu en väldigt utmanande serie, utmanande på alla plan. Framför allt för sinnet eftersom det är svårt för mig att hålla mig kvar i positionen för att jag både är stel och det gör ont.  Men det är som det ger tillbaka direkt. Och jag tar emot. Yogan i livet. Livet i yogan.

Bilden är på Emma Balnaves, fotograf Dan Lindberg

Den egentliga vilan

Har skrivit mycket om långsamheten och vilan. Nu känner jag att snabbheten är underbar. Ibland. Det är ju en del av mitt sätt att vara. Att fingrarna rör sig utan att jag tänker. Som om det jag tänker och känner flyter ut i mina fingerspetsar. Och du tar emot det. Mina ord. Energin som rullar runt. Via en kanal. Men energi behöver mötas och transformeras. Som när du läser just nu. Om det väcker något i dig. Det omedelbara behovet som stillas, är i det här fallet så skönt. Rätt. För mig. För det är väl så att den delen av mig själv som jag försökt tygla och stävja, den vill finnas. Också. Och det är rätt. När jag är den jag är. Som mina doshor ser ut. Kombinerade. Min egna unika sammansättning. Jag tror på friheten i kroppen. Vilan i att vara precis den man är. Att det är lika vackert att vara snabb som att vara långsam. Det är den egentliga vilan för mig när jag accepterar den delen i mig också.

Prick 100 år

Sista fredagen för terminen som jag är hemma och gör min distanskursuppgift. Och sista uppgiften. Och nu är jag klar! Och redan godkänd för att allt annat är godkänt. Vilken lättnad. Jag tassar ut i trädgården i nattlinne. Luften är sval men solen är framme. Vi har en kastanj på vår gård. Den är prick 100 år. I år. Den planterades när huset byggdes. Men den äldsta delen av huset finns inte kvar. Men det är som det ska. Och trädet står där. Ståtligare än någonsin. Och jag lägger mig i en vilstol under. Hör alla humlor och bin som surrar som om jag låg i en gigantisk bikupa. Blommorna på kastanjen har nästan en hypnotisk inverkan på alla små bin. Och på mig. Är så glad åt det där trädet.  En gång för kanske 15 år sedan åkte jag ut mitt i vintern sent en kväll för att krama om det. När lessenhet och ensamhet hade invaderat min bröstkorg. Kanske låter det löjligt. Men jag fick kraft. Av trädet. Ja, det är kletigt och skräpigt, ja det är många gånger jag klivit barfota på en huling från en kastanjs ytterhölje. Men det gör verkligen inget. För när det står där i sin prakt så tänker jag på en mening som jag haft med mig sedan jag var liten flicka och läste i Anne på Grönkulla: -Nej, jag kan verkligen inte leva utan träd! Skön helg på er, må solen lysa över er och hoppas ni får vara nära ett träd :) Åker till Helsingfors imorgon på konferens och åter natten till onsdag. Må gott tills dess!

Julklappsbytet

Inget är vad det synes vara. Egentligen. Tror jag. Det finns dolda meningar, nivåer och dimensioner i allt. Man måste därför bestämma sig för vad man själv tror är rätt och riktigt. Tänker jag. Om det stora. Viktiga. Omvälvandet som tar plats när yogan arbetar ostört i mig. Våga se bortom. Ytan. När jag kan hålla sinnet i schack händer så mycket att jag nästan blir stum. Det låter så märkligt. Jag vet. Men inte för den som känt samma.

När jag var 7 år och gick i första klass hade vi julklappsbyte. Alla visste vilken julklappen var som fröken hade kommit med. FRÖKEN. Alla ville ha den. Det var ett enormt paket och med en stor rosett. När jag drog vinstlotten, för det kändes verkligen så, trodde jag knappt att det var sant.  Kunde knappt bärga mig innan jag kom hem. För vi skulle öppna julklapparna hemma hade fröken bestämt.  Kanske var det ett pedagogiskt drag. Kanske smart. I det här fallet ett snilledrag. Jag kunde inte bärga mig. Jag slet av pappret. Och i kartongen låg.... en kokosnöt. En stor hårig nöt. Ful. Jag visste inte ens vad det var jag tittade på. Och naturligtvis hade jag väntat mig något helt annat. Något som i mitt sjuåriga hjärtat viskade om blanka sidenband och hjärtan. Något som jag inte kunde formulera riktigt i ord. MEN. Den där kokosnöten stirrade på mig som ett litet eget monster. Jag brast i gråt. Stora tårar droppade ner på nöten. Och sedan följde farsen när vi skulle försöka få upp den. Ni som hört Povel Ramels låt Far jag kan inte få upp min kokosnöt vet precis vad jag menar. TIll slut lyckades min pappa få hål i den med en tång! Och ut rann kokosvattnet som var som vatten och som jag tyckte smakade vedervärdigt. Och det är klart det gjorde. Alla mina förväntningar och förhoppningar som helt hade gått upp i rök. Idag gillar jag kokos :) Och jag vet också att inget egentligen är vad det synes vara. Som yogan. Det där yttre. Och sedan det där inre. Och de där förväntningarna som sätter så många krokben ibland. Försöker skala av mig dem. Bara ta emot. Göra. Minns mitt julklappsbyte. Och alla förväntningarna på det där paketet.

Skrattar högt

Idag är jag med på Karins porträtt i hennes blogg Yogavita. Varje vecka är någon person med där, delar sina tankar om meningen med livet. Jag blev så glad när Karin frågade mig att jag skrattade rakt ut. Högt. Läs här om du vill se mina tankar.
Jag träffade Karin Bjökegren Jones för ungefär 2 år sedan. Gick en kurs för att lära mig mer om gravidyoga. Här och här kan du läsa. Det var Karin och Lotta Ilona Bertilsson som hade kursen. Den var bra. Jag lärde mig mycket som jag använt. Praktiskt. Värdefullt. Men det var inte bara en kurs. Det var också att träffa kvinnor som undervisar på andra sätt än jag. I andra stilar. Det var en del ny kunskap för mig. Med en del välbekanta rörelser. Ändå - så mycket gemensamt.  Yogans stilar kan variera kraftigt men vi har ändå samma mål. Det är min övertygelse. Och ni vet när man känner att det stämmer. Människor som det är lätt att tycka om. 


Någon som ofta får mig att också skratta högt är bloggen Fröken Blund slår dank.  Och ibland trillar tårarna. Fröken Blund kan som få skriva sådär hjärtinnerligt skärande men samtidigt sprakande roligt om vardagen. Hon finns med mig i mina tankar och jag gillar henne så mycket. Fast vi aldrig träffats. Det är coolt. Det är cybertidens välsignelse. Läs här om du inte hittat till henne tidigare.

Skön måndag på er i det iskalla regnet och vindens tid!

vet att det här inlägget har trasslat och blivit "osynligt" så jag fick publicera om det. Det gjorde att de som kommenterat första gången försvann. Det var alltså inget jag gjort medvetet, bara så ni vet :)