Prick 100 år

Sista fredagen för terminen som jag är hemma och gör min distanskursuppgift. Och sista uppgiften. Och nu är jag klar! Och redan godkänd för att allt annat är godkänt. Vilken lättnad. Jag tassar ut i trädgården i nattlinne. Luften är sval men solen är framme. Vi har en kastanj på vår gård. Den är prick 100 år. I år. Den planterades när huset byggdes. Men den äldsta delen av huset finns inte kvar. Men det är som det ska. Och trädet står där. Ståtligare än någonsin. Och jag lägger mig i en vilstol under. Hör alla humlor och bin som surrar som om jag låg i en gigantisk bikupa. Blommorna på kastanjen har nästan en hypnotisk inverkan på alla små bin. Och på mig. Är så glad åt det där trädet.  En gång för kanske 15 år sedan åkte jag ut mitt i vintern sent en kväll för att krama om det. När lessenhet och ensamhet hade invaderat min bröstkorg. Kanske låter det löjligt. Men jag fick kraft. Av trädet. Ja, det är kletigt och skräpigt, ja det är många gånger jag klivit barfota på en huling från en kastanjs ytterhölje. Men det gör verkligen inget. För när det står där i sin prakt så tänker jag på en mening som jag haft med mig sedan jag var liten flicka och läste i Anne på Grönkulla: -Nej, jag kan verkligen inte leva utan träd! Skön helg på er, må solen lysa över er och hoppas ni får vara nära ett träd :) Åker till Helsingfors imorgon på konferens och åter natten till onsdag. Må gott tills dess!