onsdag 13 juni 2012

Den egentliga vilan

Har skrivit mycket om långsamheten och vilan. Nu känner jag att snabbheten är underbar. Ibland. Det är ju en del av mitt sätt att vara. Att fingrarna rör sig utan att jag tänker. Som om det jag tänker och känner flyter ut i mina fingerspetsar. Och du tar emot det. Mina ord. Energin som rullar runt. Via en kanal. Men energi behöver mötas och transformeras. Som när du läser just nu. Om det väcker något i dig. Det omedelbara behovet som stillas, är i det här fallet så skönt. Rätt. För mig. För det är väl så att den delen av mig själv som jag försökt tygla och stävja, den vill finnas. Också. Och det är rätt. När jag är den jag är. Som mina doshor ser ut. Kombinerade. Min egna unika sammansättning. Jag tror på friheten i kroppen. Vilan i att vara precis den man är. Att det är lika vackert att vara snabb som att vara långsam. Det är den egentliga vilan för mig när jag accepterar den delen i mig också.

4 kommentarer:

  1. Ja du sätter fingret på det Annika... just det att acceptera... oh vilken tid det tagit för mig, och ibland glömmer jag fortfarande, tack för påminnelsen:)

    Kram du kloka fina bloggvän

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror vi alla gör det då och då. Stor kram tillbaka!

      Radera
  2. Fint beskrivet Annika! :)
    Kram

    SvaraRadera