Tagen för given

Yogan skalar av. Yogan tar mig in till kärnan. Av det som är jag. Det här som jag kallar jag. Och när jag skalar av så är det mig själv det handlar om. Förstås. Men. Jag ser även saker i andra. Jag har arbetat med människor i många år av mitt liv och där har jag tränat mig i att iaktta och observera. Det kan låta kyligt men det är allt utom det. För man ser relationer, man ser blickar och samförstånd. Man ser litenhet och vilsenhet. Det där som behöver näring. Man kan också se det som blir blinda fläckar för oss själva. Blinda fläckar för det som vi också gör. Jag tror att det alltid är lättare att se det i andra. Men när jag yogar hittar jag nyckeln till mig själv också. Lager efter lager. Beteende efter beteende. Och det är inte så att allt är negativt. Tvärtom. Jag hittar en hel del som jag gillar och som jag vill fortsätta göra. Det som jag upptäckt den här våren och som en av mina bästa vänner uttryckte förra veckan är att många har tagit mig för given. Hon konstaterade det med ett häpet tonfall – men det vet du väl? Och nej, jag har inte tänkt det så. Men det är så det är. Med en del människor i min närhet och även i min familj. Nej, inte mina barn och min man för att förtydliga mig. Men det finns andra. Och när jag sagt nej. Nej. Här går min gräns. Då har jag blivit bortvald. Det har gjort mig ledsen. Och lite förvirrad. Jag har inte förstått. Känt att kärleken varit villkorad. Men när jag ändå gått vidare och stått för det som jag orkar och kan hjälpa andra med, då har jag också fått lämna människor. Eller rättare sagt. De har valt att sätta villkor och jag har inte sagt ja till dem. Jag har sagt ja till mig själv.  Om jag har haft dåligt samvete? Massor av stunder har jag tänkt att vem är jag som tror att jag kan säga nej? Men när hon sa de förlösande orden så har det känts som ett tacksamhetssus inom mig. Till att jag också har rätt att bestämma över mig. Det låter kanske patetiskt för någon. Men det har varit min verklighet väldigt länge i mitt liv. Att ställa upp för andra. Göra saker för andra. Och det vill jag fortsätta med. Men med en liten skillnad. Inte på bekostnad av mig. Och det är så skönt när man får de där nycklarna. Pusselbitarna. Skalar bort det som jag inte vill ha i mig. För om någon kliver över mig, då gör jag kanske det själv också. Ingen är gagnad av det. INGEN. Så nu sitter jag här och tänker att det är extra skönt med människor som känt mig länge och som ser. Men också skönt att se det själv. Våga se sitt mönster och ibland ändra det. Jag vill inte bli tagen för given. Hur gör du? Känner du igen dig?