Dagen efter svartmånen

Innan jag slår upp mina ögon så hamrar en liten hammare i mina tinningar. Eller egentligen en stor. Bak i huvudet. Som om någon drog åt en mössa av järn runt skallen. Sov väldigt dåligt inatt. Det var svartmåne. Kanske därför? Älsklingen hämtar Alvedon, ibland måste man. Får kaffe och tidning på sängen. Spiller på nattlinnet. På de renbäddade lakanen. Yogan går inte att föreställa sig. På väg till bilen tassar jag som på äggskal, det är is precis överallt. Snål vind. Kommer till jobbparkeringen där automaten är trasig. Måste ringa ett nummer för att anmäla att min bil står där den står... Det börjar regna. Jag tappar handskarna i en vattenpöl när jag äntligen kommer fram. Går sakta sakta till mitt kontor. Blir nästan omkullsprungen av en som har mycket bråttom. På morgonmötet får jag ett enormt uppdrag som ska skötas vid sidan om de andra arbetsuppgifterna... Hinner inte fika. Men tar ett andetag. Djupt. Tittar ut på det gråa och känner att det här är också en dag. Som inte går till historien. Som bara är. Men ändå. Är. Bestämmer mig för att inte kämpa för något hurtigt glättigt. Det får vara så här också ibland. Kanske för att jag uppskattar de andra dagarna ännu mer på det här viset? Allt har en mening. Även det som känns som meningslöst i stunden. Och med tanke på mitt senaste inlägg är det väl så här att vara människa här och nu. Också i ett februarigrått Sverige. Säger nejtack till godiset jag blir erbjuden. Trots allt. Det klarnar upp ute. Kanske lite inuti också. Denna dagen ett liv. Utan yogan och meditationen skulle jag vara lost. Som ett isflak som smälter bort. Eller nå't. Svartmåne...