Ömsesidigheten i att undervisa. Det är vad jag ofta tänker på när jag stökar i ordning allt i min lilla studio. När fötterna tassat ut och filtarna är ihopvikta. Att jag också lär mig så mycket. Av att undervisa. Om mig själv. Om andra. Om kroppar. Och om yogan. Det är en förmån. Ibland känns det inte riktigt så för att vara helt ärlig. Ibland har det känts tungt när jag varit på väg. Men det är som det rinner av mig så snart jag tänt mina ljus. Bugat mig och tagit mitt rum i besittning igen. När jag ser människors strävan i sig själva. När jag ser hur de vill förstå. När jag ser andetaget dras ner. Så långt ner i kropparna att det styrs från under naveln. När jag ser allvarliga ansikten och där det ibland glimtar till i ögonen. När insikten i en själv drabbar. När det glittrar och glimmar. Jag ser det. Det är min belöning. Jag inser också att utan att ha gjort den här delen på min yogastig som handlar om att vara själv och hitta mina insikter, så hade jag inte varit där jag är idag. Det man ser i backspegeln, sällan i nuet. Att jag vågade. Ibland blir jag nästan förvånad när jag tänker på allt som faktiskt har hänt sedan jag för snart tre år sedan påbörjade min egen resa. I att träna ensam. Ur det växte längtan att skapa ett eget ställe. I att driva egna grupper, på mina villkor och tankar. När jag släppte tanken om att jag inte skulle fixa det själv. När jag tog steget då till det egna, där vill jag nu gå vidare. På något vis. När vi böjer våra huvuden och tackar varandra för yogan. Då kan jag ibland känna det som en bubbla som stiger inombords. Och får mina mungipor att dras uppåt uppåt. När leendet i kroppen syns i ansiktet då vet jag att vi gör det här tillsammans. Ömsesidigheten. Börjar också känna en spirande längtan efter någon. Sedan i höstas har funderingar och tankar funnits där. Att hitta någon. Inte nödvändigtvis någon som sysslar med yoga, men något närliggande kanske. Något som det finns plats för hos mig nu. För ömsesidigheten mellan mig och mina elever vill vidare till en ömsesidighet med någon annan. Jag säger som Nina brukar säga, jag skickar min önskan till universum och så får vi se :)
Jag känner igen mig så väl. Också jag drevs av en önskan att skapa mig ett nytt liv, ett annat sorts arbete så jag lämnade ett andefattigt jobb och utbildade mig till massageterapeut. Sen vaknade längtan efter kollegor, någon att dela mina tankar och mitt arbete med och plötsligt hade Friskhuset bildats (www.friskhuset.org). Friskhuset fyller 10 år i sommar, och jag är så stolt och glad över att jag vågade följa mina drömmar och min längtan. Universum har hört din önskan, nu är det bara att vänta in resultatet. Var öppen och lyhörd.
SvaraRaderaKram från Carina
Tack för dina ord Carina, de var tröstande! Kram
RaderaUniversum ♥
SvaraRaderaTillit ♥
Kram ♥
♥
RaderaAtt lägga ut sin längtan i universum är att redan få din längtan besvarad. I sinom tid, när du är redo....
SvaraRaderaI sinom tid när jag är redo skriver du, hm jag känner mig redo nu...
RaderaSka bli spännande att se vad som händer. Jag har också skickat iväg en önskan :) om en lugnare vardag
SvaraRaderaHärligt, vi får se hur det blir :)
RaderaJag har alltid önskat att få jobba i ett hus med olika delar av friskvård, kunna dela kunskap och hjälpa andra. Men jag kanske inte riktigt har hittat min plats vad jag ska bidra med. Och inte önskat innerligt men jag är på god väg.
SvaraRaderaHoppas din önskan hittar vägen och hamnar hos dig snart <3
Kram Lotta
Lotta, jag önskar samma till dig. Kram!
Raderagott där! jag tycker det låter oändligt spännande och att det blir väldigt bra tänker jag! känner igen det där med att när man väl möter människorna så öppnas det upp..det är inte jobbigt och krävande längre..mer tillförande, utökande, levande ***
SvaraRaderakramar en fredag, Lycke
Precis så. Kramar en lördag :)
Radera