Vemod

Ikväll kom det över mig. Vemodet. Över att jag ser min lärare en eller två gånger om året. Inte mer. Och jag saknar hans klokhet. Hans varma ögon. Hans sätt att få oss att orka och ta oss över alla gränser. På alla plan. Tacksam över att ha en lärare som honom. Och jag har allt att jobba på, det är inte det. Just ikväll skulle jag vilja ha hans korrigeringar. För jag vet att jag behöver det. Och jag gör det själv varje vecka. I alla grupper. Korrigerar. Visar. Ikväll när jag släckte lyset i min shala, då insåg jag att jag saknar det. Just det. En hand på min rygg. Någon som ser vad jag behöver jobba på. Som ser mig. Vemod.

Dagen efter

Gongbad. Smaka på det ordet och känn associationernas vågor klucka. Ett bad. Men ett inre. Med ljud som helar och stärker. Kanske drar upp något till ytan. Kanske låter det som stenar på ett plåttak. Kanske som ett flygplan som måste nödlanda. Eller som inledningen till en skräckfilm... Tja, alla ljud som gongen spelar upp, för det är den som styr, de finns där. Ibland lät ljudet smärtsamt högt och jag hade i första delen väldigt svårt att slappna av. På ett märkligt vis så fanns irritationen runt min kropp som ett hölje som ljudet inte tog sig igenom. Jag störde mig på yogan, som var som någon slags slarvig uppvärmning. På att andas så fort utan paus efter utandningen. Sådär forsade tankarna - vad gör jag här? Varför gick jag på det här? Varför ska jag alltid haka på allt? Utan eftertanke ibland...
Efter 90 minuter var det paus. Solen vräkte in på de vita väggarna och det slitna trägolvet i danssalen tre trappor upp. Rummet var stort och vi var kanske ett fyrtiotal människor som låg på våra yogamattor med filtar och kuddar. Drack lite te. Pratade med D och L. När vi gick in igen kände jag att kroppen ville sitta. Och efter en lång stund av sittande så la jag mig ner. Gongen lät annorlunda och det fläktade runt mitt ansikte så mycket att jag öppnade ögonen och såg mästaren ha den rakt ovanför mig. Med ett annat ljud. Och jag försvann. På ett sätt som inte går att förklara. Som var skönt. Rofyllt. Jag sov inte. Jag låg där och kände min kropp men kärnan i mig, den var helt i ro. Så annorlunda mot den första delen. Pratade med gongmästaren efteråt och han sa att min upplevelse var ganska vanlig, dvs första delen vill en del nästan krypa ur sig själva för att sedan känna att det är helt underbart. Det som det där ljudet gör. Kom hem. Trött. Men glad. På kvällen hände något, jag fick ont i varje del jag tidigare känt av i min kropp. Ryggen. Höfterna. Knäna. Fotlederna. Vaknade med ömma handleder. Idag med sovmorgon och första ljuset tänt och storm utanför vaknar jag och känner mig helt bakfull! Riktigt dagen efter. Vilket det ju är :) Men det har tagit hela dagen och några saffransbullar och chokladglögg för att få mig rätt på banan igen. Men jag vet att det var bra, det som skedde igår, för i min bröstkorg är det helt tyst. Helt tyst och har varit det sedan igår när vi åkte hem. Gongbad. Får du chansen, prova! Ljudet kan inte göra illa dig, tvärtom, det kan hela dig. Och den som utför ritualen han vet vad han gör. Man får lita på det!

Bilden har jag lånat här www.gongmaster.se

Plötsligt så händer det!

Imorse var den självklara yogan hos mig igen. Som jag väntat. Som jag nästan haft panik över min dåliga ork och brist på tålamod. Kanske är det så att när man böjer sitt huvud och ger upp - då händer det. När jag givit upp mitt egna motstånd till att vänta. När jag slutat forcera. När jag vaknar en morgon, utan förlamande trötthet och går rakt upp, gör mina morgonbestyr, tänder mina ljus och min rökelse. Bugar lite lätt för Z. Gör min yoga. MIN. Och allt är där igen. Och jag är mjuk! Böjer mitt huvud i stor tacksamhet och känner att när man släpper taget då får man det man önskar. Plötsligt så händer det.

One for the road

Här kommer lite resetips utifrån ayurvediskt perspektiv och sätt att se på kropp och hälsa. Dr Vasant Lad har skrivit dem och han är en globalt känd ayurvedisk läkare från Indien som skrivit många böcker och som grundat the Ayurvedic Institute in Albuquerque, New Mexico.

Texten har jag hittat här: http://www.himalayaninstitute.org/

Ayurveda offers a number of antidotes for the physical and physiological disruptions of travel. By Vasant Lad

The winter travel season is just ahead. Whether you’re setting off to celebrate the holidays with family and friends, get to a vacation spot, or clinch a business deal, it’s hard to stay balanced on the road. Why? Because when you travel by plane, train, or car, your body moves faster than nature intended it to. High-speed travel introduces a light, mobile, spacey quality into your body and mind. Plus, it disrupts your daily routine and often pulls you across time zones. All this aggravates the vata dosha—the subtle energy that governs movement—and leaves you vulnerable to dehydration, insomnia, sluggish digestion, anxiety, spaciness, jet lag…the list goes on. But here’s the good news: Ayurveda offers a number of antidotes so you can appreciate the pleasures of travel while avoiding many of the discomforts.

An Hour before You Take Off
Swallow a ginger or cinnamon capsule, drink mint tea, or try some tagar (Indian valerian). These herbs strengthen agni (digestive fire), improve circulation, and relax the mind. Tagar has properties similar to melatonin and will help you sleep during a long plane, train, or car ride. (Do not take it if you are the driver). Put 1/4 teaspoon of powdered tagar on your tongue and wash it down with room-temperature water an hour before you depart and repeat every six hours while en route.

While in Transit
Drink lots of water (more than usual) and avoid beverages like coffee, caffeinated tea, alcohol, and soda. Caffeine, sugar, alcohol, and carbonation are dehydrating and aggravate vata.

If You’ve Traveled to a New Time Zone
Adopt the local time immediately. Reset your clock and go to bed and get up at the same time you would at home. Resist the urge to nap; it prolongs jet lag.

Eat Foods That Are Grounding
Avoid drying raw foods like salad, dried fruit, and potato chips, and choose warm moist foods with extra oil instead. Look for cooked apples, steamed veggies with garlic, lentils, quinoa, hot soups, and kitchari mixed with ghee and cilantro. If you’re not a strict vegetarian, fish and chicken are also grounding.

At Bedtime
Massage your body, including the scalp and soles of the feet, with comfortably warm sesame oil. Then take a hot bath and go to sleep.

Drink Almond Milk
This nourishing drink relieves anxiety and other vata-related imbalances. If you have access to a blender, soak five almonds first thing in the morning. In the evening, peel off the skins and blend the almonds with one cup of hot milk, a pinch of cardamom and saffron, and a teaspoon of date sugar or your sweetener of choice. Enjoy.

Try Triphala
Triphala is an ayurvedic herbal remedy that regulates the bowels, preventing constipation and calming jet lag. Add 1/2 teaspoon of the powder to a cup of boiling water and steep for about 10 minutes, until it is cool enough to drink. You can strain out the herbs before you drink it or leave them at the bottom of your cup. Triphala has several tastes, including bitter and astringent, so in the beginning, you might not like the flavor. Whichever taste is lacking in your blood serum, you will experience that missing taste in your mouth. But persist. Over time, you will balance the six tastes within your body and the flavor of triphala will become less unpleasant.

Did You Know?
Sunlight reduces jet lag. When you reach your destination, go outside and let the sun soak your skin for 20 minutes. Sunbathing resets your body clock to local diurnal time and stimulates sadhaka pitta in the brain, which keeps you alert.

Jet Lag Tea
Put 1/3 teaspoon each of jatamansi, tagara, and ashwagandha in a cup of hot water and steep for 10 minutes. Take this herbal drink for 1 to 3 days, both morning and night, to reduce both vata and jet lag.

Feng shui i själen

Mer och mer inser jag att det var enorm resa jag gav mig ut på när jag reste till Indien i augusti. På ayurvedabehandlingen. För den gick på djupet. Inte bara rent fysiskt långt ner i vävnaderna. Nej. Det andra djupet. Också. För jag kom hem förändrad. På djupet. Ville inte riktigt se det först. Ville inte riktigt ta in vad det var jag kände eller hur tomt det blev inuti. Som att hänga upp en riktig rensa-i-röran-skylt när affärer byggs om. Som en stor kvast som sopat runt runtom. Inuti. Och som fått mig att omvärdera en mängd saker som jag innan ansett som viktiga. Kvar står bara jag själv. Eller hur jag ska uttrycka det. Jag som efter resan stundtals känt mig som ett skal med väldigt lite innehåll. Men det där gamla innehållet, det har inte gagnat mig. Det har fött ett ego som har varit bråkigt och stundtals ganska högljutt. Pockat på mina tankar. Velat styra i gammal riktning. Men när jag inte kunnat yoga så fysiskt har annat hänt. Ja ni känner igen det antar jag? När annat kommer fram. Eller som det känts nu, svepts ut av en orkanvind. När bråten är borta. Då har jag känt mig vilsen och tom. Men nu börjar jag känna att det tomma är skönt. Det ger mig frid. Det ger mig också något som jag egentligen varit på väg till väldigt länge. Det finns inga måsten. Längre. Inga egentliga måsten. För vad jag måste göra, det finns inte längre. Det jag vill göra, det är något annat. Det är också kanske skrämmande. För att det är ett nytt sätt för mig att fungera. Hela vägen och hela tiden. Och missförstå mig rätt nu, jag pratar inte om mat, sömn eller respekten och kärleken till andra. Nej jag pratar om det där inre förrådet vi bär runt på, som vi så sällan städar. Där jag tidigare öppnat ett litet fönster på glänt men sedan stängt det. Det här har inte varit någon liten vädring, nej det har varit en storstädning. Feng Shui inuti. Och faktum är att jag varit lite rädd. Och känt mig övergiven på ett märkligt vis. Inuti. Av mig själv. Men nu när lite tid gått och jag börjar se vad som är vad. Då vill jag inte ha tillbaka mitt gamla skräp. Hur vackert det än såg ut på ytan. Hur mycket det än anspelade på att jag måste ha det så. Det nya känns som ett luftigt vindsförråd med stora vita väggar. Rena blanka golv. Målade i en skön turkos färg. Det luktar rent. Som nytvättat. Fönstren är höga och alldeles kristallklara. Det är mitt. Och jag börjar till och med känna mig stolt. För det är så härligt med nyvädrat. Och rent. Och tomt. Inser också att det är så här frihet luktar. Nybonat. Fräscht. Vädrat. Inuti. Feng shui i min själ. Önskar dig samma känsla!

Krypa uppför ett berg

Dis och regnväder. Grått och stilla. Gräsmattan ser ut som det vore vår, grönskan är motsägelsefull. Mitt tillstånd av väntan känns outhärdligt lång, just idag. Låg hela dagen igår och blödde näsblod. På något vis blir det värre när man ser blod, eller hur? Som om jag blev "sjukare". Den här väntan på att sakta bli starkare, den känns idag som oöverstiglig. Som att krypa uppför ett berg. Att ta ett pyttesteg i taget. Och sen vila. Född snabb och med bråttom i kroppen är det mycket tuffare att vara hemma och inte vara som jag brukar. Helt enkelt inte orka. Jag kan inte påminna mig när jag varit sådan tidigare. Kraftlös. Försöker pigga upp mig med en mängd saker. Vila. Ta pauser. Unna mig saker. MEN. Jag orkar ändå inte. Att vänta. Det är mitt allra svåraste. Har alltid tyckt innan att det är förspilld tid. Men det kanske inte är det...Det kanske är just det som gör skillnaden? Att sitta ner och vänta in sig själv. Hela sig själv. När årstiden känns som den hoppat över ett steg så får jag backa ett. Frustrerad och trött. Gnällig och jobbig. Jag vet. Men ibland kanske man får vara det också??

Större än själva bilden

Naturen är mäktig. Vi är en del av den. Vi glömmer det för ofta. Djuren är viktiga. Precis som oss. Sida vid sida. Egentligen. Vi glömmer det också. Var i Stockholm i helgen och såg en fantastisk fotouställning på Fotografiska muséet. Det finns fler utställningar där förstås, men vi fastnar för Nick Brandts enorma bilder på elefanter, giraffer, lejon och människor. Enorma. På flera sätt. Till formatet. Men också till vad jag ser. Jag blir tagen. Nästan så jag känner dofterna och får en känsla av svindel, är jag också där? Bilder när de är som bäst. Förflyttar mitt sinne och får mig att se mer än själva bilden. Som det jag upplever ibland i yogan. Att jag gör något men får tillgång till något mycket större. Förstår du hur jag menar? Större.

Bilden är Nick Brandts på ett lejon innan stormen och jag har lånat den från Fotografiska muséets hemsida, www.fotografiska.se

The minds true liberation

Idag, det magiska datumet 11.11.11 så glider vi in i vattumannens ålder, the time of Aquarius och jag blir lätt nostalgisk när jag tänker på den fantastiska musikalen Hair som kom på 70-talet och bjuder er på låten, the time of Aquarius ifrån den. Titta på hippiesarna när de dansar i Central Park i New York. Visst är det härligt?!

Together

To get there - blir ordet together. En liten ordlek som säger allt. Att vi gör det tillsammans. Även om vi gör det var för sig. Yogar. Andas. Lever. Visst är det så enkelt. Så glasklart lätt. Man kan vila i det. Veta att tillsammans är vi som en. När vi andas tillsammans. Yogar bredvid varandra. Yogar hemma men vet att andra sömndruckna också står på sin matta. På kvällen när jag är trött men ändå sätter mig och andas. Mediterar. Så vet jag att jag är där på min filt i min ensamhet. Men inte ensam. Tillsammans. Together.

Ilska eller lugn?

Jag kliver av bussen i närheten av Stillastund. Ska ha mina kvällsgrupper. Går snabbt fram till övergångsstället. Det är kolmörkt men bussen lyktor lyser upp mig och trots att jag svarta byxor och svart kappa tänker jag att jag syns. Min silhuett måste vara som en klippdockas. Tydliga konturer. Håller en vit stor kasse i handen, han som kommer farandes riktigt snabbt i sin bil borde se mig. Och att jag går på övergångsstället. Men han verkar inte se mig. Alls. Jag går snabbt och försöker få ögonkontakt med föraren. Han tittar rakt på mig, en äldre man, med sammanbitna käkar. Han är fårad i ansiktet men hans ögon sprutar ut ilska. Och han nuddar mig nästan med sin bil! Jag stannar till och bara tittar på honom. Förstår inte riktigt, för han ser mig faktiskt. Då ger han mig fingret... Han ser rasande ut. Jag förstår verkligen ingenting, slår ut med armarna i en slags vad-vill-du-gest då han hötter med näven och ser ut som han vill slå mig. Sedan är det över, han har har åkt och jag är över på andra sidan. Med en konstig känsla inuti. Han var så arg. Och jag blev föremålet för hans ilska. Hur ofta händer inte det? Att människor tar ut sin vrede på någon annan än den det gäller? Eller för saker de inte kan påverka. Jag ser det ofta, kanske för att jag är intresserad av människor och gärna iakttar. Den här gången blev jag inte arg. Jag blev bara konfunderad. Och lite obehaglig till mods. Mitt heta humör finns inte kvar. Helt enkelt. Visst blir jag arg ibland, men det yttrar sig aldrig på det här viset, som den här mannen gjorde mot mig. Jag tror att till viss del så handlar det om personlighet. Kanske en sjukdom? Men oftast tror jag att det handlar om krokig kommunikation. Eller brist på. Att människor har så svårt att vara raka, säga sin ärliga mening. Ta strid för det som angår dem. Som berör dem. Eller stå upp för någon annan. Så ofta vi pratar om människor istället för med dem. Jag har inte haft svårt att vara rak, tvärtom nästan. Men det har gjort mig ganska ensam ibland. I sammanhang där man uppfattar en avvikande åsikt som ett påhopp. Där ärliga frågor tolkas som angrepp. Där tystnaden i gruppen säger mer än tusen ord och där alla pratar efteråt och säger vad det tycker. Egentligen. Nej jag är ingen perfekt människa. Jag vill bara att vi ska tala lite mer med varandra så att inte tredje part hamnar i hetluften. I skottgluggen för det vi känner inuti. Vi är inga offer för våra känslor, vi får lära oss att hantera dem. Och när stillheten råder inombords, då blir det mesta bara krusningar på ytan. Djupet är lugnt och fint. Och jag önskar verkligen att den mannen som ville spöa upp mig igår för att jag gick över gatan på ett övergångsställe när han kom åkande, fick frid i sig. Att han öppnade munnen och sa något till den det gällde. Hur har du det med din ilska? Eller kan du ta fram lugnet inombords när det händer sådana här saker?

Absent friends

Tröst. Det ordet tycker jag om. Mycket. Det rymmer så mycket. Att få tröst. Att ge tröst. Igår var jag på begravning för min väns mamma. Det var så vackert. Så värdigt. Och ändå så sorgligt. Det är ju det. Och måste få vara så. Jag grät så mycket, som klara droppar föll tårarna på min nya klänning. Och jag tänkte även på mina sorger. Ett avsked väcker tankarna på andra avsked. Naturligtvis är det så för oss. Att det ena ger en koppling till det andra. Mina ögon fastnar på Jesusfiguren i naturlig storlek som hänger en bit upp i taket. På korset. Och hur lite jag förstår av att han tog på sig andras skulder och synder. Vad nu det är. Det ger mig inte tröst. Faktiskt. Andra blir tröstade av det, vi är ju olika. Tror och tänker olika. Däremot ger det mig tröst att veta att jag har kraften inom mig själv att ta fram. Det kanske är samma sak? Egentligen. Och vad vet jag egentligen? Kraften jag får av andra i min närhet. Att få tröst. Att ge tröst. Kraftfullt. Starkt. Vi stannar i lilla staden på väg hem, går till den åldrande kyrkogården där mormor och morfar ligger. Den gamla välvda stenbron en bit bort över ån som ser ut som en vårflod just nu. Gravstenen har fått lavar växande tvärs över. Novemberdagen är ändlöst grå. Människor pysslar vid gravarna. Tänder två ljus och känner att jag blir glad när jag ser dem lysa så stadigt. Tröstad. Var ni än är alla absent friends väljer jag att tro att ni har det bra. När skymningen lägger sin filt över oss, ska vi gå en långpromenad till en annan kyrkogård och där tänder vi ljusen för våra andra saknade familjemedlemmar. På något vis ger det tröst. Önskar också er alla tröst som tänder varma brinnande ljus i kvällningen.

Jämnmod

Vi försover oss lite lätt. Inte med flera timmar men lagom för att inget ska vara i fas. Ingen lugn stund för att vakna fint. Ingen yoga. Ingen ordentlig frukoststund och ingen tidningsläsning. Dusch och ut i bilen. MEN. Det är ok med sådana morgnar också. Från och med nu och framåt dagen kan det väl bara bli bättre? Och den milda hösten slår alla rekord. I mjukhet. Den sveper in mig i att allt är som det ska. Allt står inte och faller med att det ska vara PRECIS som jag planerat. Jag följer med i det som är. Och tänker att förr skulle den här starten ha förstört hela min dag. Nu har jag mera jämnmod. Jämnare humör. Mera tillåtande. Och ja, vi vet ju, som yogar, att det är yogans som fått mig att se vad som är stort och vad som är smått. Vi sitter i bilen och småpratar. Ingen idé att vara sur eller arg. Det bara flyter bort. Jag har inte energi att lägga på det helt enkelt. Jag hushållar. Vill stanna i mitt jämnmod. Önskar er en skön dag hur den än har startat!