onsdag 27 juli 2011

Vardagsandlig men utan religion

Hör på radion att det ska byggas ett burmesiskt buddistiskt kloster i Hallsberg. Några mil från min stad. Och det känns spännande. Att buddismen klättrar in i landet på olika vis och att det är tillåtande att få ha en annan religion. Där vi lever. Själv har jag ingen religion, jag är utan. Men ändå med en stark tro. Det går bra för mig att ha det så. Kanske är det blasfemi för någon. Alla blir väl saliga på sitt sätt. Tänker jag. När jag funderar vidare på kloster så tänker jag på alla människor som levt i kloster, oavsett religion. Som har ägnat hela sitt liv åt sin tro och andlighet. Förut tänkte jag att det var ett sådant enormt offer att göra det. Ett offer av ett vanligt liv. Nu tänker jag att det kanske är enklare. Enklare att leva som man vill leva när man är fler som lever tillsammans och som delar exakt samma tro. När man är på yogakurs är det så enkelt på ett sätt, man yogar, sover tidigt, äter nyttigt och pratar om sin yoga. Själva prövningen kommer när man kommer hem. Oavsett vilken kurs man har deltagit i. Och att leva utanför klostret känns när jag tänker på det, som den största utmaningen. Att hitta sin andlighet, sin kärna i vardagen. Där man lever tillsammans med alla andra. Gör sitt. Och ändå har kontakten uppåt. Inåt. Det är väl en utmaning om något? Att göra sin yoga varje morgon. Att inte vara beroende av en grupp, som man förstås är i början av sin yoga, men inte sedan. Att våga stå på egna ben. Möta sig själv och allt vad det innebär. Varje dag. Hitta den andliga gnistan i sig själv. Visst är det stort? Och mäktigt. När man tänker på det. Eller hur tänker du? Och innan någon går i taket vill jag förtydliga att självklart behöver vi andliga centra, platser där vi kan träffa likasinnade. Studera. Lära oss. Dela. Jag menar det andra. Livet utanför istället för innanför. Klostret.
Min egen bild från www.stillastund.se

13 kommentarer:

  1. Hej hej!
    Jag förstår vad du menar, är själv andlig - fastän på mitt sätt. Jag tror att alla behöver en andlig plats, där de kan vara sig själva och fundera över livets frågor. Det är också viktigt att våga prata med varandra. Vara öppen mot andra åsikter än sin egen. När det handlar om religion finns det en del som bara pratar om sin livsåskådning, som om det är det enda sanna i livet, och för dem är det det. Men kanske inte för grannen.

    Kramar*
    /V

    SvaraRadera
  2. Instämmer till ditt fina inlägg. Utmaningen är att leva i en familj & samtidigt kunna vara andlig & söka inåt. Tror det är svårare än att vara andlig i ett kloster.. Kram

    SvaraRadera
  3. jag antar att för många utav oss är det en extrem utmaning att skala av alla dom där lagrena ? utav distraktion som gör det möjligt för oss fly oss själva. och det är ju mycket utav den distraktionen som faller bort i exempelvis ett kloster.
    och en viss del utav distraktionen bär vi alltid med oss, i vårat 'monkey mind'. men sen, som sagt, hur kan vi ta med oss det vi lär oss i den avskalade miljön och applicera det i vår vardag?
    jag skriver så konstigt. men hoppas att du förstår.
    sen associerar jag också till en utav våra kanske vanligaste konflikter, individen verses flocken.

    älskar hur dina texter får det att bubbla inom mig av tankar och känslor.
    kram

    SvaraRadera
  4. Tycker mycket, mycket om din text idag! Den rymmer så mycket acceptans, respekt och kärlek. Att vi alla har rum! Att vi alla har rätt till vår tro! Oavsett. Och jag nickar instämmande - livet "utanför klostret" är själva utmaningen... som jag tycker mer och mer om. För det är ju själva livet liksom.

    SvaraRadera
  5. Det har alltid var en stor utmaning, tycker jag, att kunna kombinera andligheten med vardagslivet. Att mitt i betalandet av räkningar, läxläsning med barnen, stretandet med vardaglighetens alla förtretligheter ändå kunna behålla ett andligt fokus. Ett tag blev det så svårt så jag fick vara andlig i vissa perioder och "vanlig" i andra. Det gick inte att kombinera helt enkelt. Men det går bättre o bättre, lättare o lättare. Nuförtiden är det snarare omöjligt att vara oandlig, eftersom det tänket är så inkorporerat i hela mitt system och min syn på världen och livet... Carina

    SvaraRadera
  6. Tycker som du att visst är det bra om man kan fixa det där i vardagen..och så vansinnigt behövligt. jag har så lätt att gå i väggen av allt som surrar i det här jordliga..tvätt städ och massa barnens och andra kompisar, att vilja göra allt på en gång direkt, ojoj..
    har också min egen tro. brukar säga att jag är religiös, men inte kristen. ..inget fel på kristendomen..men när jag läst så mycket religion som jag har, både privat och på universitet..och verkligen fördjupat mig i vad jag tror, tycker och inte, så ...
    och vad härligt du tycker hos mig, puss på dig! det är ju ett sånt där bra och billigt..lite fuskigt dianaobjektiv, som jag använder till de suddiga bilderna..visar så bra min suddighet :)

    kramar Lycke

    SvaraRadera
  7. Tänker lite mera: Det är ju enklare att vara "troende" ibland andra "troende", men utmaningen ligger ju onekligen i att vara sig själv, och i sig själv, i alla lägen, ibland alla sorters människor och i alla miljöer. Det har varit en resa att ta sig dit, tycker jag.
    Carina

    SvaraRadera
  8. Ja, jag tänker att vi alltid behöver andra, att dela, för att kunna stå på egna ben...

    SvaraRadera
  9. Berörd. Mycket.

    SvaraRadera
  10. http://lillaicaica.blogspot.com/30 juli 2011 kl. 21:48

    tänkvärt.
    du skriver bra :)

    SvaraRadera
  11. Tack för att ni också delar era tankar. Med mig. Med oss. Kram!

    SvaraRadera
  12. Ja visst är det enklare när alla följer samma linje.
    Och ja, det är stort att stå på egna ben.
    Vackert skrivet!
    Kram

    SvaraRadera