Vardagsandlig men utan religion

Hör på radion att det ska byggas ett burmesiskt buddistiskt kloster i Hallsberg. Några mil från min stad. Och det känns spännande. Att buddismen klättrar in i landet på olika vis och att det är tillåtande att få ha en annan religion. Där vi lever. Själv har jag ingen religion, jag är utan. Men ändå med en stark tro. Det går bra för mig att ha det så. Kanske är det blasfemi för någon. Alla blir väl saliga på sitt sätt. Tänker jag. När jag funderar vidare på kloster så tänker jag på alla människor som levt i kloster, oavsett religion. Som har ägnat hela sitt liv åt sin tro och andlighet. Förut tänkte jag att det var ett sådant enormt offer att göra det. Ett offer av ett vanligt liv. Nu tänker jag att det kanske är enklare. Enklare att leva som man vill leva när man är fler som lever tillsammans och som delar exakt samma tro. När man är på yogakurs är det så enkelt på ett sätt, man yogar, sover tidigt, äter nyttigt och pratar om sin yoga. Själva prövningen kommer när man kommer hem. Oavsett vilken kurs man har deltagit i. Och att leva utanför klostret känns när jag tänker på det, som den största utmaningen. Att hitta sin andlighet, sin kärna i vardagen. Där man lever tillsammans med alla andra. Gör sitt. Och ändå har kontakten uppåt. Inåt. Det är väl en utmaning om något? Att göra sin yoga varje morgon. Att inte vara beroende av en grupp, som man förstås är i början av sin yoga, men inte sedan. Att våga stå på egna ben. Möta sig själv och allt vad det innebär. Varje dag. Hitta den andliga gnistan i sig själv. Visst är det stort? Och mäktigt. När man tänker på det. Eller hur tänker du? Och innan någon går i taket vill jag förtydliga att självklart behöver vi andliga centra, platser där vi kan träffa likasinnade. Studera. Lära oss. Dela. Jag menar det andra. Livet utanför istället för innanför. Klostret.
Min egen bild från www.stillastund.se

Ljuset är större

Maktlös. Så lätt att känna sig så när någon mejar ner barn med berått mod. Men är inte det precis det som han vill, han som gjort detta till sitt eget manifest? Att vi ska känna oss små och maktlösa. Så när jag igår hörde Babben på Sommarprogrammet blev jag först irriterad, vet hon inte vad som hänt? Men i samma stund vet jag att det dels är ett förinspelat program, dels att livet går vidare. Trots allt. Trots hemskheter. Men vi kan alla välja hur vi förhåller oss. Vi som inte är direkt drabbade. Vi som bara står vid sidan och försöker ta in det som sker. Vi som inte har ett trauma som ett förlorat mördat barn innebär. Ett gigantiskt livspussel som ska läggas efter en händelse som är ofattbar. Inte fattbar att ta in. Jag gråter när jag ser på tv. Jag gråter när jag läser tidningen. Men jag tänder mitt ljus i köket. Jag inser att vi alla kan fortsätta leva i vår demokrati som inte ska bli ett slutet system. Hur ska det kunna bli det? Vi måste gå vidare. I en känsla av ljus. Inte mörker. Det har inte vi valt. Och ingen kan välja åt oss. Låt oss inte glömma det. Skickar kramar till er alla som läser här. Tänd ett ljus och känn att ljuset är större än mörkret.

Nyduschad. Inuti.

Bladen är blanka och nystrukna med regn. Det är vackert. Trots allt. Trippar nästan till bilen och tar mig till jobbet. Det är stilla. Tomt på människor ute. Yogan är trött. Igår blev det meditation istället. Sen eftermiddag satte jag mig på golvet. Tände mina ljus. Min rökelse. Det småregnade ute och var lite kyligt. Vi tände i en kamin. Ja det är sommar men det var så skönt! Satte mig där på golvet. Trött. Trött. Trött. Efter en halvtimme reste jag mig och kände mig nyduschad. Inuti. Tänk att så lite kan göra så mycket. Fascineras varje gång av det och ändå har jag tappat meditationen på vägen. På den här vägen som kantats av kartonger, vattenprover, borttrasslade köksluckor, uppgrävd gräsmatta och strul. Men nu är jag faktiskt hemma. Även om garderoberna ännu inte finns. Så är jag hemma. Och när jag landar i min meditation. När sinnet lugnat sig så inser jag att allt bara är stormar på känslomässighetens yta. Jag släpper det. Det regnar. Det är OK.

Bilden tagen av Dan Lindberg, från min studio Stillastund

Skrotade planer och köpta bullar

Trött så det värker i ansiktet. Huvudet. Grannen klipper sitt gräs flitigt. Har tusen saker att göra denna lediga dag som inte alls är ledig egentligen. Och allt jag borde... Vet att jag ska ta tag i mig när det är sådana här dagar. Men jag vill liksom inte. Månen lyste kallt inatt. Höll mig vaken. Dimman som tjocka stråk mellan himmel och jord. Jag vill så mycket och orkar så litet. Just nu känns det så. Kaffe och tidningar. Dator och telefon. I sängen. I nattlinne. Får väl vara så. Tänkte baka några pajer för att alla ungarna kommer ut men har också köpta kanelbullar i frysen. Bara att värma! Det duger väl också? Eller måste allt vara exakt som jag tänker att det ska? Nej. Jag vet. Jag bara luftar mina funderingar med er. Idag bestämmer jag att alla planer kan jag skrota. För dagen. Jag vilar lite. Får se vart det tar mig. Dricker mitt kaffe. Och nu stängde grannen av gräsklipparen :) Bara det! Och allt finns kvar. Och köpta bullar är också bullar. Eller vad säger ni?

Mycket yoga blir det

På lördag landar Alex med sin grupp från Irland. Och någon annan kommer lång väg från ett annat håll för att delta i hennes kurs. I min studio :) Det känns lite overkligt och spännande och jag är tacksam för att jag har yogavänner som jag kan dela så mycket med. Träningen. Men allt det andra också. Som kommer på köpet. Eller hur man ska säga. Och när Alex åker, då kommer fina Nina från Finland och hälsar på! En så kär bloggvän att det känns självklart att vi äntligen ska få ses. IRL. Så häftigt. Och yogan är vår röda tråd. I oss. Men också mellan oss. Och jag är tacksam. D kommer med både tidningen och kaffe på sängen idag. Får en mjuk och vänlig start på min dag. Och den där röda tråden av samhörighet den känns som den vill bli till ett fyrverkeri i mitt bröst. Det vill ut på ett sprudlande sätt. Välkomna ni som reser hit. Och som jag får nöjet och glädjen av att se. Bubblet inombords, det finns kvar. Också. Mycket yoga på många sätt. Må gott mina vänner!

Bild på mig tagen av Dan Lindberg

Rymden inuti

Insikter kommer när man minst tänker sig det. Förstås :) Ligger och försöker sova. Vi jobbar konstant på huset med en mängd saker, målar och fixar och det är härligt. Men nya muskler gör sig påminda i kroppen. Det är när jag ligger ner med slutna ögon och känner min kropp gå ner i varv och slappna av, som det lyser upp innanför mina ögonlock. Plötsligt. Det blir dagsljust med en djupblå nyans. Mitt där i mörkret i sovrummet är det som om någon tänt en lampa. INNANFÖR mina ögon. Det har hänt några gånger tidigare. Då har jag blivit så paff att jag öppnat ögonen och det har varit kolsvart i rummet. Och ljuset har försvunnit när jag slutit ögonlocken igen... Den här gången är jag beredd fast oförberedd ändå. Men jag öppnar inte ögonen. Jag ligger och tittar på något vackert blått som är som rymden. Rymden inuti. Har du känt något sådant? Någon gång? För det är hisnande. Och jag inser med knivskarp skärpa att jag absolut inte är ensam. Någonsin. Att jag finns i ett sammanhang som också är ditt. Insikten av litenhet men samtidigt en känsla av tillhörighet - den är ljus. Helt enkelt. Och blå. Och det är som en present. En gåva inifrån fast utifrån. Förstår du mig?

Bilden har jag lånat här: http://www.alltomvetenskap.se/

Hemma

Varmt och lite fuktigt. Promenerar i morgonrock och träskor bort till brevlådan och hämtar tidningen. Sitter på trappen och dricker mitt morgonkaffe. Jag har varit ensam hela veckan. I huset. D borta på jobb och grannarna borta på semester. Jag är inte mörkrädd, det har jag lagt bakom mig. Men ändå. Kändes sådär att gå och lägga sig ensam. Men jag har sovit. Och varit lugn. Huset och jag är kompatibla. Den platsen som ger mig sådant lugn. Där huset finns. När vi rev den äldsta delen av huset var det med motstridiga känslor. Känslan kommr att gå förlorad vet jag att jag tänkte. Men när jag pratat med vänner kring var sitter känslan i ett hus? då har vi enats om att det nog helt enkelt är platsen. Inte sitter den i murkna bräder? I en vek skorsten? Trasigt tak? Eller? Hur tänker ni? Vi valde att ha samma planlösning i nydelen av huset, som i det gamla. Vi gjorde det bara lite större och luftigare, lite högre i tak på övervåningen. Och vet ni, det känns som det gamla huset fast fräschare. Har till och med gått fel ibland, tänkt gå till en klädkammare, som vi inte har längre :) Så jag känner att platsen är rätt. Det visste jag inte innan. Egentligen. Att jag skulle känna så. Ibland måste man våga. Och när jag sitter där på trappen i min ensamhet men med skogens alla fåglar sjungande som galna, då vet jag att det här är rätt. Hemma.

Kvinnans tre viktiga stadier

Ljusa nätter. Så vackra. Man borde inte sova. Och det gör jag inte heller... Men det är nog mest en inre påverkan som gör det än en yttre. Jag är uppe och tassar vid tretiden. Och det är ljust. Magiskt. Jag är pigg, som en baby, som vaknar på nätterna, just nu. Och jag läser. Funderar. Kanske lite för mycket? Dricker mjölk med honung och är hur vaken som helst. Det varma söta landar fint i magen och till slut faller ögonlocken ned. När klockan ringer känns det som jag ligger i en svart grop som jag måste kravla mig ur. Yogan får stryka på foten när jag är så här i ofas. Det funkar inte. Det stör. Men det får vara så. Och det är då jag längtar som allra mest. Till att yoga. Till att vara pigg. Kommer att tänka på en pdf som finns att ladda ner på Shadowyogans hemsida som handlar om kvinnans tre viktiga stadier; menstruation, graviditet och menopaus. Var man än befinner sig i livet så kan man hämta klokskap ur den lilla skriften. Gå in här och ladda ner Själv inser jag att jag inte alls ska tänka så mycket och fundera kring problemlösningar fullt så aktivt som jag gör :) utifrån var jag själv befinner mig i livet. Tänker också på alla som har menssmärtor och kramper, det är inget naturligt tillstånd, det är något som inte stämmer när man har det. Ibland är det som pms och menssmärtor är vardag. Men jag tror inte alls att det ska vara så. Den här skriften stöder mina tankar. Och att stressen, bråttom, hastigheten i livet ofta gör att kroppen signalerar på olika vis. Men här finns ändå hjälp och lite generell vägledning. Jag är hjälpt av den. Hoppas du också blir det!

Gäst- och sommarbloggar

Idag gästspelar jag hos Yogamamma. Maria som driver bloggen har blivit en kär vän för mig i bloggvärlden, samtidigt som vi aldrig träffats. IRL så att säga. Men ändå. Hon har många kloka och insiktsfulla tankar från sin vardag. Så med stolthet säger jag att idag kan ni läsa mig hos henne där jag skriver om What I think about when I think about yoga

Jag

När man börjar med något nytt i sitt liv tänker man sällan att det ska förändra så mycket. Så mycket som yogan förändrat mig. Grundläggande delar av livet är annorlunda. Naturligtvis har det inte skett på en enda gång! Långtifrån. Det är ett steg i taget. Förstås. När jag kom från min yogakurs i maj så hade jag många tankar om min yoga. Om vad jag vill med den. En del att reda i och ut för egen del. Hur mina mål ser ut. Och om de är rimliga. Insåg att yogan tar en stor plats. Och det har tagit mig de här veckorna att landa i hur stort det faktiskt är. För mig. Att jag yogar. Att jag undervisar i yoga. Det är mitt verkliga liv. Med hjälp av den har jag klivit ur den där kostymen som var för trång. Den där klänningen som stramat överallt. Där jag försökt knäppa knappar utan att lyckas. Där jag försökt hitta dragkedjor där det inte finns. Och det jag jobbat en hel del med, har varit andras syn på mig. Om de tycker att jag passar i min nya lediga klädsel. Det kan låta så banalt. Men det har det inte varit för mig. Enkelt. Någonstans. Så jag har gjort det med fladder inuti. Inte alltid varit stadigt. Men när jag följt min lärares råd, då har andra saker växt fram. Så otippat det har varit. Men ändå. Min resa. Inte bara min attityd till yoga och var och för vem har genomgått ändringar. Även den jag faktiskt är har blivit annorlunda. Jag har varit en person med stor umgängeskrets, haft många som jag kallat för vän. Varit mån om kontakter och alltid varit redo att träffa den som har behövt. För med tiden har det blivit så. Att de som hört av sig är de som behövt få något av mig. Inte alla. Nej. Men en del. En del som funnits i mitt liv väldigt länge. Och jag har vågat gå ett steg till. Jag har slutat upp med att vara den som alltid ska höra av sig. Slutat upp med att vara den som andra vill ha så mycket av. I form av tid. I form av lyssnande och tröstande. Missförstå mig rätt. Jag vill finnas för andra och mig själv. Men det måste få vara balans. I hur relationen ser ut. En del tycker att jag avskärmar mig. Det kanske ser ut så. Jag vet inte och ärligt talat jag bryr mig inte. Längre. Jag måste få bestämma över det som är viktigt i mitt liv. Att vara den där människan utanpå som jag är inuti. Att välja det jag mår bra av. Låter det hårt? Egoistiskt? Jag tror att man måste vara sann. Det är inte alltid bekvämt. Det är till och med krångligt. Men det ger också fri luft under vingarna. Som lyfter och visar mig andra utsikter. Annat kommer in i mitt synfält. Som annars skulle varit dolt. Mitt liv. Min vardag. Min tid. Jag bestämmer. Fullt ut. Och jag väljer. Det måste väl ändå vara okey? Det här är jag.