Bekräftelse utan tvivel

Inga tivel. På vad jag sysslar med. Just nu :) Bekräftelse, så otroligt viktigt. I vad det än gäller. Vår läkare, C, utbildad i traditionell kinesisk medicin och som är vår "husläkare". På sätt och vis. Han. Så kunnig. Så fantastiskt bred erfarenhet. Konstant kompetensutveckling i Kina, Israel och andra ställen. Han kombinerar sina nålar med örtmedicin. Som brukar smaka förskräckligt! Men gör gott :) Han är som en slags kompass för mig. Mår jag inte riktigt bra utan att kunna sätta fingret på vad som fattas, felas - tja, då åker jag till honom på en check-up. Fantastiskt egentligen. Att han fortfarande finns i vår lilla stad. Folk kommer från hela landet och söker honom. Och jag och min familj har blivit så otroligt hjälpta. Det finns alltid en koppling till vad som är orsaken till symtomen. Eller obalanserna. Eller den svaga energin. För min del handlar det fortfarande om mina lungor, mycket bättre, men inte riktigt framme än. När jag träffade honom i helgen var det också med lite pirr i magen. Skulle han märka av att jag varit och yogat intensivare än vanligt. Att jag fått lite nya saker att jobba med... Skulle han säga något om det? Kopplat till min kropp? JA! Hans slutsats var att jag är jordad i mina fötter och ben. Stämmer perfekt, tidigare har jag befunnit mig mestadels i huvudet. Men Shadowyogan syftar till att få ner kraften i benen från början med de första serierna, the preludes, till vad som kommer sen. Och han kände via mina pulsar min glädje, min öppenhet som blivit större och att jag är fantastiskt på gång! Och att yogan i sig är behandling. Något som man lätt glömmer... Kraftfullheten! Och som han säger, han behöver inte på något sätt "pusha" när han sätter mina nålar eftersom min yoga är helt anpassad till mig så gör yogan att behandlingen funkar fullt ut. Visst är det coolt?! Och att C och Z pratar samma språk men med olika vokabulär. Att jag får asanas FÖR MIG och att en så kunnig behandlare säger till mig Your yoga practice is perfect designed for you and your health! För mig som kallades för Tomas tvivlaren av några klasskamrater i grundskolan är det som ljuv musik. Inga tvivel! De vet vad de sysslar med! Den ena förstärker den andra och jag får fördelarna. Bekräftelse utan tvivel :)

Glad åt lite, glad åt mycket

Sol. Iskall luft. Skön kombo för mig som inte vill ha det stekhett :) Möter en cyklande man i t-shirt på väg till jobbet. Han har välpumpade muskler i sin lilla tröja. Stora svarta glasögon. Han hummar och sjunger på en barnvisa...och ungen i sitsen bakom sjunger också. Skrålar. Härligt! Och lite oväntat i morgontrafiken. Blir glad för småsaker. Mest hela tiden. Morgonyogan är stel och jag har småtufft med andningen, ändå glad. Jag hittade någon dold glädje i mitt inre under den här kursen. En slags glädje och närvaro som jag inte riktigt ägt tidigare. Kanske blir det så när man städat ut det som gjort ont och varit smärtsamt. Alla faktiska floder jag gråtit :) Och all smärta i kroppen. Nu är det annorlunda. Och jag säger som min mormor sa; Kan man glädja sig åt lite, då har man mycket att vara glad åt! Trevlig helg på er!

Nåd

Mitt namn betyder nåd. Eller den nåderika. Ganska vackert tycker jag. Hoppas jag kan växa in i det förnamnet ordentligt :) Vad betyder ditt? Och vet du varför du heter just det du heter? Jag vet att jag egentligen är döpt efter en seriefigur! Min mamma tyckte så mycket om en liten tecknad tjej som hette Annika :) Med mörkt hår och en liten hund. Och sådär som man kan tänka när jag får barn - ska hon heta det! Och så blev det.
När jag gifte mig bestämde jag mig för att behålla mitt första efternamn, eftersom det var så starkt förknippat med min identitet. För mig. Superviktigt. Då. Med åren har jag ibland tyckt att det varit lite krångligt med två efternamn och ett bindestreck. (Jo det här var när man fick ha efternamnen på det viset - sedan kom bestämmelsen om ett mellannamn och ett efternamn...) Och jag blev hopblandad med en avlägsen kollega i min organisation. På alla möjliga sätt. Folk ringde hem och frågade om arbetstider, som efter en stund visade sig hänga ihop med någon helt annan :) Ibland blev det riktigt humoristiskt men oftast krångligt. Bara.
Gick en kurs för över 10 år sedan där vi hade en övning som handlade om våra namn. Det visade sig att de flesta inte visste varför de hette som de gjorde... Utom en kille. Han hade till och med bytt namn för att hitta rätt namn för honom själv. Det som stämde med vem han är.
Och i början på året kände jag plötsligt så starkt att jag inte ville ha kvar mitt efternamn som jag föddes med. Jag tog bort det. Kändes som jag hade gått ner 10 kg. På rikigt! Och min identitet har tagit ett kliv åt ett annat håll. Kanske är det inte en så stor grej för många. Men plötsligt var det det för mig. Vad heter jag? Och vill jag heta det? Förnamn OCH efternamn! Och vad betyder mitt namn? Känns det som jag? I mitt fall, nu är jag hemma, nu heter jag det som är jag. Känns befriande! Vet du vad ditt namn betyder? Känner du att det hänger ihop med din identitet?

Schhhh :)

Gör min yoga. Varje morgon. Och det känns fint. Bra på alla sätt och vis. Jag är stark. Jag andas långt ner och jag vill inte vara utan min morgonstund! Imorse hade jag en alldeles ny person inom yogan med mig. En person som sagt att han aldrig aldrig ska prova det här. Att det är lite hokus pokus över det hela... Kanske har mitt välmående fått honom att tänka om? Att jag mår fint i kroppen... Törs knappt säga det högt - men min 19-årige son och jag gjorde lite yoga tillsammans. Schhh - tror knappt det är sant :)

Köksingång och fallskärmshopp

Vi bor i lägenhet. I ett gammalt hus som är ungefär 100 år. Alla lägenheter har två ingångar. En stor pampig i trappen som är bred och har vacker stenläggning. Dubbeldörrar med glas. Sedan har vi en kökstrappa som är smal och vindlande. Den leder ut till trädgården och även till tvättstugan men också den enda trappen upp till vinden. Den här kökstrappen det är trappen som gud glömde. Eller trappen som vår hyresvärd glömde... Kanske samma sak :) Hursomhelst. Den är så försummad. Den blir inte städad, målningen hänger i stora sjok och ytterdörren är alltid låst men utan portkod. Varför skulle en fattig stackars köksingång ha det? Och jag tänker på alla som under årens lopp inte fått gå den stora vägen. Inte fått tillgång till den större entrén. Alla som bockat med mössan i handen och haft ett bud. Om mat. Om tvätt. Om allt möjligt som jag idag i min bekväma tillvaro inte kan föreställa mig. Vad människor har arbetat med som är bortrationaliserat idag. Och jag känner ett stygn av något slags medkänsla för dem jag inte sett eller känt. Men den där trappuppgången får mig att tänka lite vidare. På andra saker i min tillvaro. Det som är försummat. Det som finns, som man använder men som man inte fäster någon vikt vid. Kanske, kanske en parallell till yogan? Vad är det jag inte ser? Vad är det jag inte fäster blicken vid? För min personliga del tror jag att jag måste se detaljerna ännu mer. Och att fokusera där. I min alldeles egna träning. Ni vet, foten i golvet, tyngden hela vägen ner i benen, låt huvudet släppa sin kontroll - elemäntara saker men så lätt att glömma sig. Har man tränat länge måste man bli ännu mer lyhörd för sig själv tror jag. Nej förresten, det vet jag. Det har jag sett så många gånger att det faktiskt är en sanning. För mig. Till exempel. När jag hoppade fallskärm för 30 år sedan så var det så att de som skadade sig var de vana (tuffa) hopparna, de som hade tusen hopp i kroppen men som ändå slarvade vid nedslaget. Som vrickade fötterna. Som fick knän och andra delar att ta stryk. Kanske är det där saker jag måste fokusera ännu mer på nu? Nu när jag tränat yoga i 9 år? Och när jag gör det, då behöver jag hålla min omålade köksingång i huvudet. Fallskärmshopparna. Tja, man kan dra det vart man vill! Om man slarvar med småsaker blir effekten stor. Om man vill skynda till nästa del, då blir effekten en skada. Eller något annat. Sträckning. Eller vrickning. Eller något mentalt huvudbry. Har själv gjort illa mig för många gånger för att bortse från detta. Även minsta förkylning har något att säga oss - köksingången! Hur har vi det med vår egen köksingång?

Hangover

Hangover. Ett mycket bättre ord än baksmälla. Något som hänger över en. För jag har en slags baksmälla efter kursen. När man är i sin egen vardag och allt är som vanligt. Där resten av yogan eller rättare sagt där den största delen av yogan sker. När jag ska samla ihop mig själv och gå vidare. Sent om natten när jag är ensam vaken läser jag min egen blogg. Från förra året. För att förstå - inte för att boosta mig :) Och jag inser på riktigt hur mycket det är som faktiskt har hänt inuti mig. Sedan dess. Och att det inte är konstigt att man ibland behöver landa. På riktigt. Landa och fortsätta. Lite baksmälla så här i två veckor :) Hangover... Ibland behöver man en slags paus, en parentes, ett vilorum att sjunka in i. För att allt ska ta form och fortsätta. DÅ kom jag hem stel och ganska förvirrad. Tänkte och försökte att inte tänka :) NU. Kom hem med en mjuk och glad kropp! Funderar inte alls i samma banor som tidigare. Då var jag så orolig att jag inte skulle kunna träna själv. Nu förstår jag knappt det! Sådan skillnad. Och att det hände så mycket mellan de här två kurserna att det tar tid att inse. När jag läser om hur jag jobbat med olika delar av mig själv. Och mitt eget kompakta motstånd. Som nu är vänt åt ett annat håll. FÖR mig själv. Och att den här veckan när pollenallergin och hostan tagit lite omstart så får jag låta det vara så. Yogar minimalt när det gäller min fysiska träning. Har inte panik eller prestationsångest men lätt baksmälla. Och jag vet att det är ett år till nästa kurs. Men det gör ingenting. Den här gången känns det annorlunda. Åskvädret härom kvällen som var magnifikt och hällregnet om natten - passar min sinnesstämning perfekt! Idag lyser en försiktig sol och utan Alvedon eller självömkan är baksmällan på väg ut ur mitt system!

Bilden har jag lånat här www.koping.se/upload/Miljöledning/Bilder/

Slow revolution

Går på frukostmöte. Irriterande egentligen. Att man ska äta frukost OCH ha möte... Mer och mer har jag kommit att ogilla att jag ska gå på möten till frukost och till lunch. Det räcker med resten av dagen. Hursomhelst. En tv-kanal visar statistik över vad vi i Sverige helst gör på vår fritid. 1957 så ville man helst sova ut, jobba i trädgården, umgås med vänner och på sjätte plats fanns alternativet Sitta och titta ut genom fönstret!! Helt underbart i mina ögon. I dessa högpresterande tider varvat med mycket mediekonsumtion, förstår man redan innan nästa slide åker fram att det alternativet är helt borta... På första plats finns Titta på tv. Det gör mig sorgsen. Faktiskt. Jo jag tittar på tv. Ibland. När jag vill se något. Men jag konsumerar inte tv rakt av, nästan 3 timmar om dagen som svensken gör enligt statistiken!! Vad har hänt sedan 1957 när det högt upp på listan kom ett alternativ som Att titta ut genom fönstret? Ja det var kanske en dum fråga att ställa...men ni förstår säkert hur jag menar? Den drömmande, funderande och tankeskapande delen - som vi letar efter på tusen andra sätt. Tänk om jag själv skulle börja med att titta ut genom fönstret på min fritid. Titta och drömma. Tänka och skapa. Och jag gör det ibland. Bestämmer att jag ska skapa rum för mer aktivitetsfri tid. För då händer ofta något. Ger man det tid så sköljer nya saker upp på berget. Insikter tar sats från botten och når ytan. Eller som Ernst har sagt Är man avslappnad nog för att sitta och titta på en nyckelpiga en stund slipper man äta magmedicin till hösten :) Yogan fyller en enorm funktion för mig när det gäller att hitta ro. Att gå ner i varv. Att lyssna inåt. Kanske skulle jag göra yoga utan att yoga också? Utan asanas menar jag. Bara titta ut genom fönstret - slow revolution!

Också min!

Hennes hår stod som en gloria runt huvudet. Hon log utan baktankar. Hon snurrade en snuttefilt i sin ena mjuka hand och höll i en hunds öra i den andra. Är du min pappas tjej? Hmm, den konstigaste frågan i mitt liv! Jag var 28 och hon skulle fylla 5. Jag hade fallit handlöst i ett par gröna forsögon. Och jag ville satsa. På den här relationen. Oj, det fanns ett barn redan. Ja, men då gör det det! Man får leva utifrån de premisser som livet ställer. Hur ska man kunna välja, eller välja bort när det ser ut så? Man får följa med! Resan har varit skumpig. Guppig. Krokig. Ibland har ingen sett klart, men vi har haft siktet inställt på att det ska gå. Och jag skulle ljuga om jag sa att det har varit enkelt. Men relationer kräver tid. Alla relationer. Så ser jag det. Och vi har haft ett mål hos oss, de barn som finns i familjen de finns i familjen. I den här familjen. Ingen är hel eller halv. Alla finns på lika villkor, oavsett om man vill lägga på en etikett som bonus, styv eller plast. I lördags fyllde M år, min extradotter, min styvdotter, min bonusdotter min mans dotter och mina barns syster. I solen, när jag betraktade henne kunde jag fortfarande se den lilla tjejen, blont hår och rufs. Den där tjejen som har en speciell begåvning för siffror, den där tjejen som är lugn och inte rusar iväg som några av oss andra när det hettar till :) den där tjejen som är metodisk och schysst, den där tjejen som har skapat sig ett eget liv som hon kan vara stolt över. Och jag känner att jag har en liten del i det. Att vi har det allihopa. Tillsammans gör man en familj. Och kärleken till barnen ser väldigt olika ut. Men den finns. Till alla tre. Inom mig. Från hjärtat skickar jag ett extragrattis till M, som också är min på sätt och vis!

Ser du kamelen?

Kallt ute, våren väntar. Jag har tid :) Har varit på konferens i Stockholm och på besök hos goda vänner. Kom hem idag igen. Till en regnig stad. Jag bäddar ner mig i soffan och ser på några missade avsnitt av en älskad tv-serie. Gråter en skvätt. Äter lite choklad. Mjukisbrallor och ensamhet. Tänk så skönt det kan vara! Alla jobbar. Utom jag! Och jag inser att jag är ensam för mig själv för första gången på 4 veckor... Samvaro är underbart. Men det är även ensamhet. När man väljer själv. När man stillar sig och faktiskt njuter av sitt eget sällskap :) Ligger och tänker. Tänker på en historia som en kollega berättade i onsdags i fikapausen på konferensen. Och som jag inte kunnat sluta tänka på riktigt sedan dess. För den var ett perfekt svar på något jag funderat över. Jag vill gärna dela den med er:
Det var en kvinna som hade en bild i lokaltidningen någonstans i Luleåtrakten. Hon var en fotograf som hade varit någonstans i arabvärlden. Eller kanske Israel? Hursomhelst, hon hade länge velat fotografera några människor med extrem ortodox inriktning. Som inte ville vara med på bild. Och så lyckades hon ta bilden hon önskade. (när jag skriver det här inser jag att själva bilddiskussionen huruvida det är ok att fotografera människor som inte vill, egentligen kräver ett helt eget inlägg...men det är inte huvudsyftet just nu) Hon var nöjd och tittade på bilden många gånger. Fick den publicerad. Här och där. Men det var långt senare som hon faktiskt såg att i förgrunden på bilden låg en kamel. En stor kamel! En kamel som hade störst utrymme på fotot. Och det slog henne. Att hon ville ta en bild av de människor som hon betraktade som extrema och som inte kunda förstå synpunkter som andra stod för. Bsra sin egna vinkel. Enligt henne. När hon plötsligt såg kamelen så insåg hon att hon var EXAKT likadan. Hon såg det hon ville se. Hon såg det hon hade fokuserat på. Och insikten rumlade och tumlade runt inom henne. För att hon inte var annorlunda. Egentligen. Hon såg det bara inte! Artikeln hade fortsatt med att hon hade börjat ifrågasätta en hel del i sitt liv med Hur många kameler är det som jag inte ser??
Och om fler av er läst historien om än kanske lite annorlunda berättad, så spelar det egentligen ingen roll. För sensmoralen är underbar tycker jag. Och så belysande. För hur många kameler är det som vi inte ser? Vi alla!? I en mängd saker?
Och jag tänker naturligtvis på det som Z sa alldeles i slutet på kursen. Och som har funnits i mig sedan dess. Han sa att man kan bara göra så mycket av en asana som man har sett. Som man faktiskt har sett. Så länge man inte ser hela positionen så ser man den inte. Och nu när jag låg här i soffan så slog det mig. Han har ju helt rätt! Som vanligt... Det tar bara lite tid innan polletten trillar ner. Helt och hållet :) För om vi inte ser kamelen, hur ska vi då kunna berätta om den? Eller ens försöka efterlikna den? Hur ska en asana komma naturligt till oss och inte bli en dålig kopia när vi inte ser hela bilden. Så länge kamelen är dold?

Undo

Undo. Ett begrepp som Z använt sig en hel del av. Som att göra ogjort. Eller hur man ska säga? Han har främst riktat sig till de personer med mer flexibla kroppar. Nå, att inte göra det man kan göra med muskelkraft eller flexibilitet, för i slutänden måste du "undo it" alltså göra ogjort eller hur man nu ska formulera sig. Om ni förstår? För att förflytta sig med energi, det är något helt annat. Jag har börjat förstå lite grann av det hela under min kurs. När man får se andra demonstrera. Då ser man faktiskt energin. För något år sedan diskuterade jag energibegreppet med en yogavän här hemma. Hon förstod inte vad jag menade när jag sa ordet energi. För min del är det skillnaden mellan en död och en levande kropp. Om jag ska vara dramatisk! Men att lära sig att kultivera sin energi, mmm, då är vi på rätt spår. Det finns så många som gör illa sig, skadar sig eller helt enkelt gör "fel" saker inom yogan. För sin egen individuella del. Eftersom vi alla är individer. Alla är individuella på alla plan. Tänk bara på fingeravtryck. Eller inom ayurvedan, det finns inte en kropp som har exakt samma sammansättning av doshorna. Det är helt fantastiskt när man tänker på det. Så för att vara rädda om oss själva, måste vi förflytta oss med vår energi. Kanske kan vi bara göra några enstaka positoner eller asanas. So what?! Vad betyder det? Egentligen? Inte mer än just det. Faktiskt. Att sträva efter att göra nästa asana - bara för att man kan... Hmm, vad betyder det egentligen? Kan hurdå? Fysiskt? Tja, då får man i slutänden "undo it". Som att knyta en knut som man måste knyta upp igen. Och kanske har man skadat sig på vägen. Eller fått besvär man aldrig själv trodde att man skulle möta... Har sett en del flexibla människor som yogat många år och som fått rejäla problem med både höfter och axlar. Säger inte det för att skrämmas eller att vara viktig bara för att jag har en stelare kropp :) Nä, jag vill skriva om det för att yogan är så otroligt mäktig och kraftfull, men vi ser inte effekterna omedelbart. Inte omedelbart! Så vi invaggas kanske i att vi kan saker som vi gör med våra muskler. Jag ser en vig tjej från Brasilien göra de asanas som jag inte kan göra och det ser ut som hon gör det hon ska, men på något vis är det ändå något som saknas. Och han påpekar det för henne på ett milt sätt. Gör inte saker du inte är redo för bara för att musklerna eller lederna kan. Då måste du "undo it all" längre fram. Så stor skillnad på att använda muskler eller energi. Och allt har faktiskt sin tid. Och som vanligt less is always more. I slutänden. För att slippa göra det gjorda ogjort, slippa undo, slippa knyta upp knuten - kultivera din energi och skynda långsamt. Vi hinner precis det vi ska!

Medvind

Tillbaka. Hemma. I vardagen. På jobbet. Och ändå inte. Så mycket att smälta och det mesta känns obeskrivligt fint. Medvind. Där jag befinner mig själsligt, där har jag velat vara en lång tid. Fylld till brädden med saker att bearbeta och tänka på lite lätt :) Inte att fördjupa mig i utan bara absorbera inom mig. Inte tänka. Bara göra. Och jag har att göra! Det blåser isvindar när vi kliver av på Arlanda. Men vi är glada, för vi får vårt flyg ändrat på vägen hem, slipper en mellanlandning i Genève och får flyga direkt till Sverige. Och vi kommer hem 2 timmar tidigare :) Tillvaron blåser av medvindar. Vi har promenerat en mil om dagen i Budapest, en av mina favoritstäder, och vi har bara njutit av att äntligen få ses och prata, jag och min D. Badat förståss! På Rudasbadet som byggdes för 500 år sedan! Njutit av sol och skugga. Medvinden. Tar den världsarvsmärkta tunnelbannan till Hösök Tére, Hjältarnas torg och inser att Olof Palmes namn finns med på ena halvan av torget. Stort. Och ungrarna som inte smickrar eller smilar. Trygga och lagom vänliga. Det målas och restaureras. Kanske en försiktig medvind i Ungern idag? Tiden är på min sida. Jag är inte stressad någonstans. Jag flyter fram. Mitt i natten när jag lägger mig på en sval kudde och inser att det inte är lång tid innan jag ska upp igen, då känner jag medvinden inuti.

Bilden från Rudas badet i Budapest har jag lånat här: www.ulm.ihk24.de/.../index.jsp

Hej då Kanjiza!

Lite tomt. Inuti. Som det ska vara när man lämnat en del skräp längs vägen. Sommarvarmt. Vi är många som bestämmer oss för att äta lunch tillsammans på pizzerian runt hörnet. Som också serverar bra vegetarisk mat :) Vi har delat mycket de här veckorna och vi blir lite mer personliga med varandra när vi sitter där i skuggan och äter. I flera timmar. Och jag är glad, nöjd, lätt och lite vemodig. Som jag blir inför avsked. Men det är som det ska. Vi har lektion kl 17 och så ett sista träningspass imorgon bitti. Jag slår till på både dessert och kaffe efter maten! Det vi har gemensamt alla, är nog att vi har förändrat en hel del i våra liv sedan yogan har fått ta en större plats. Tror att vi känner att vi vill vara lite sannare mot oss själva. Att vi inte klarar vissa saker längre. Att vi inte kan ljuga för oss själva. Om vilka vi är innerst inne och att inte krångla till saker. Låta allt få plats som behöver utrymme och låta det vara osäkert ibland. Allt är inte givet för att man tar beslut om förändringar. Det får man leva med. Det får jag leva med! Imorgon åker jag vidare mot Budapest där min älskling landar imorgon eftermiddag. Vi ska ha torsdag-söndag tillsammans i den underbara staden innan vi vänder näsan norrut igen. Ha en underbar helg alla! Hejdå Kanjiza!

Sommarvind

När jag sneddar över gatan på väg till dojon så sveper sommarvinden över mig. Jag har ingen jacka, bara min munktröja över träningskläderna. Varit vaken 3 timmar innan jag tränar så jag är mer än redo när det är dags för min grupp. Direkt jag fått min plats kommer Z fram och frågar hur jag mår. Som en sommarvind genom mitt system. Att bli så sedd! Att få all omtänksamhet när man behöver den. Gör mitt pass och jag bestämmer mig för att sluta räkna hur många gånger jag hoppar fram och tillbaka innan jag får min korrigering. Precis när jag bestämt mig för det hör jag honom säga till någon annan, räkna inte - det är the mind som räknar. Kroppen känner. Och som vanligt är det rätt :) Och jag slås av hur många gånger jag faktiskt har räknat. Räknat och räknat. Andetag. Böjar åt olika håll. Och allt annat. Behöver vara vaksam på detta :) Efter frukost - vi strosar i parken nära hotellet där vi äter. Grönskan är överallt och blommorna doftar. Träden är utslagna. En bit in står en staty som jag blir stärkt av - varje gång jag ser henne. Det är så sällan man ser en ung flicka som staty. Påklädd :) Och jag nickar mot henne. Sommarflicka. Sommarvind. Allt är lent inombords. Mina tankar. Mig. Kvällens sittande övning i mandukasana är utbytt för min del. Jag ska "bara" ligga i supta baddha konasana, fjärilen, med armarna böjda över huvudet. Kanske en kudde under bröstryggen. Som det stretchar ut min sida. Mina sidor. Det gör ont, men det gör inget :) Jag tar mig igenom. Allt kunde vara värre. Det är bara kroppsligt och ute susar sommarvinden!

How does it feel to be in hell?

Vaknar mitt i natten. Dånande huvudvärk. Ont i kroppen. Höger sida. Som jag haft förut. Det ösregnar ute. Min naturvetenskapliga uppväxt gör sig påmind...det är nog regnet som gör att jag har ont i huvudet... Hm, det har aldrig någonsin påverkat mig tidigare - men yogan däremot är så enormt kraftfull när man får det man behöver. Z korrigerar mig även i baddha konasana idag. Oj vad det stretar och är skönt ont. Och jag nämner mina obehag och han ler. Stort. Och säger att allt är som det ska. Alla kroppsliga krämpor är just det. Kroppsliga. Han går vidare och korrigerar nästa person. När jag gör min warm down efter att först ha fått en annan position att få kroppen att släppa sin egen stress i, ropar han till mig "How does it feel to be in hell, Annika?!" Och ler. Och jag kan inte annat än bli glad. You have to be in hell before you get to heaven. Säger han och jag inser att min väg går just nu här. Via olika symtom kommer jag vidare och släpper på delar i mig själv. Ute är det fuktigt varmt och vi är alla lite trötta, lite lågmälda. En del pratar redan om nästa kurs. Nästa år. Och jag vill bara stanna i det som är nu. Mentalt mår jag fint, kroppen - en annan historia :) Men you have to be in hell before you get to heaven!

En biprodukt

Sitter på vårt lilla pensionat. AG har nyss serverat mig lite grönt te. Det är varmt och nästan kvavt. Dagen har rymt en mängd aha-upplevelser och nyheter. Vi steg upp tidigare imorse, alla hade en 3 timmars lektion tillsammans. Frågetecken rätas ut, nya kommer till :) återigen besvaras personliga frågor så att det blir till kunskap för oss alla. Med leenden i ögonen. Och jag blir tårögd några gånger för att det är så stort. Att vi får ta del av detta. Att jag sitter här. Och som Z så klart deklarerar - man kan inte lära någon någonting. Egentligen. Alla lär sig själva. Men man behöver en guide. Ibland. Och att han bjuder på delar ur sitt liv och sina svårigheter och misstag. Stort. Och en del saker kan man inte förklara med ord som han säger. Man måste uppleva det. Jag kan ofta känna det när människor frågar mig om min yoga...att jag inte riktigt kan sätta ord på vad det är som händer. Han visar var våra nadis - energikanaler går och vilka som är yang och vilka som är yin. Ord är yang. Och ibland behövs de inte. Man kan helt enkelt inte beskriva med ord vad det är som händer. Inuti. Och hela den här fysiska aspekten av yoga - bara en biprodukt av "the spiritual evulotion". Hmmm, undrar hur många som ser det som det - som utövar yoga i vår del av världen? :) Som inser att det är ett inre arbete som vi jobbar för. Och vilken väg energin tar och hur den kan bli blockerad och vad vi då behöver jobba med. Hur många positioner som är verkningslösa om man inte vet varför, vilken ordning och hur man ska göra dem. Om man inte helt bemästrar skulderstående - sarvangasana - all limbs as one - då är det ingen som helst idé att göra huvudstående. Den enda effekt som blir är just att man står på huvudet... All kunskap. En ynnest att få ta del av. Även befriande. För mig. Saker jag gjort i flera år men som varit helt verkningslösa för mig...Egentligen. Less is always more. I slutänden. Säger Z. Och jag tror att han har helt rätt. First things first. Kan man inte ligga helt platt i paschimottanasana, ingen idé att gå till nästa asana. Däremot finns det asanas "dolda" i andra asanas. I sarpa t ex finn även akarna dhanurasana. Om du tar tag i dina stortår. Och när han visar på en elev, då ser vi det! Så mycket att jobba på i detaljerna. Utan att förlora sig. Utan att bli för teknisk. Lyssna till kroppens eget rörelsemönster. När han rör sig. När han visar. Då är det helt utan ansträngning, ser ut som en dans. Nästan så jag håller andan av ren glädje. Av att få se det! Och det kan låta hur floskligt och flummigt som helst. Men sant för mig. Och den inre resan, den kan vi alla göra. Och det har absolut inget med flexibilitet i lederna att göra...den fysiska aspekten, även om den utövas fysiskt via asanas - en biprodukt!

Bilden är på Emma Balnaves och Natanaga Zhander (Shandor Remete) från www.shadowyoga.com