Som om jag yogade

Det här med sömn - så konstigt. Ibland kan man göra vad som helst. VAD SOM HELST för att få sova. När barnen är små och pauserna få. Men nu. När hela huset ljuder av sömn. Snarkningar, susningar, lite småprat och fniss från något håll! Klarvaken. Hör plogbilen och väggen i rummet färgas orange. Den skrapar och drar - låter som stenarna dras upp ur backen. Men det är bara snön som far runt. Bara. Kan inte sova. Vet inte varför. Är bara. En otroligt märklig känsla. Det knäpper i elementen, Ingen lust att läsa! Ingen lust att titta på en film. Ingen lust att tänka. Bara är. Som om jag yogade fast jag sitter här i fåtöljen i ett halvlångt pepitarutigt nattlinne med lång ärm. Visst överraskar tillvaron ibland? Man längtar efter något, får något annat som visar sig vara det första... Som om jag yogade... Läser hos fröken Blund att hon inte får sova. På grund av en liten rosenknopp. Tänk om jag hade en liten rosenknopp i min säng :) Nä jag skämtar inte om andras sömnbrist. Skulle aldrig falla mig in! Får nästan dåligt samvete att jag är uppe helt av mig själv när andra inte får sova. INTE FÅR. Men jag tänker nästan inte, jag sitter och är. Är detta något som kommer på köpet? När man rensat ut - då blir det tomt... Kanske eller vad är det? Jag som brukar ha tankar virvlande i hela huvudet. Planer och funderingar. Och nu. Stilla. Jag undrar eftersom jag oftast har fler frågor än svar :) Jag är. NU. I min egen stund utan tanke på sen. Så ovant. Men stilla. Som om jag yogade. Vill inte tänka alls. Inte på något. NÅGOT. När friden infinner sig är jag nästan inte beredd! Ungefär som att komma längre i en position. Inte beredd. Som om jag yogade. TIllåter mig själv att helt enkelt vara här och nu. Kanske sitter jag här frampå morgonkanten när tidningen dimper ner och familjen ruskar på sig som ett sömnigt och lurvigt litet djur. När allt drar igång. Men nu. Nu är jag. Och jag är förvånad. Men jag tar emot för det är skönt att bara vara. I sin egen stund. Utan att yoga så yogar jag!

Rakt ut i det okända

Rakt ut i det okända. Men som jag längtar till! Under sorgen väntar glädjen. Det är sant. Även när det är som mörkast så är det sant. För den är egentligen konstant, glädjen. Har tidigare skrivit om sorg. Och om att det finns en metod att arbeta med sin sorg, som nästan uteslutande är kopplad till relationer på något vis. Sorgbearbetning. En handfast metod som funkar! Låter för bra för vara vara sant? Kanske, men min och tusentals människors erfarenhet är att när man väl har öppnat det där låsta skrinet till förluster och sorger, då går det inte helt att stänga igen. På gott och ont. Men mest gott :) Jag har gått några kurser på Svenska institutet för sorgbearbetning, och efter det är jag inte helt mig lik. När jag känner sorg, över någon, så blir jag fullkomligt absorberad idag av att vara lessen. Jag gråter och är helt i min känsla. Jobbigt. Men jag gör min bearbetning på det sätt jag lärt mig, pratar och skriver, helar mig själv med hjälp av någon annan som lyssnar och deltar. Och efteråt. Efteråt är taggen borta. Den som sticks och gör ont när man drabbas av någon förlust. Inte så att saknaden finns kvar. Men det svider inte på samma sätt och jag vet att såret läker. Att relationen fullbordas. Jag har gått vidare och certifierat mig själv som handledare. Sedan blev jag lite skraj... Men nu, nu har jag kastat ut min önskan, jag vill jobba med det här. Och jag har fått en förfrågan! På ett stort jobb som startar i september. OM jag får det. Så nu kastar jag förtöjningarna, skriver om det här och tänker att universum löser HUR och jag tänker bara ATT. Som Alexandra hela tiden påminner om :) Som jag behöver påminnas om för att våga. Men nu börjar jag med att sluta vara rädd! Jag vill det här och jag börjar i höst med att arbeta med det läkande som jag önskar fler ska få ta del av!

Andning

Att vara personlig men inte privat. En svår lina att balansera på. Ibland är den alldeles slak. För jag känner en del som läser här, men många fler som jag inte känner... Vill inte lämna ut mig, men vill samtidigt berätta. För jag tror att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Att ju mer vi delar, ju mer delar vi. Om ni förstår? Tror det var Simone de Beauvoir som sa att det privata är det politiska. Och jag kan gå vidare för egen del och översätta det med -det privata är det allmängiltiga. Inte för alla, men tillräckligt för att man inte ska känna sig ensam. Och ibland kommer insikterna när man minst ber om dem :) På något vis är det så att när det flyter och känns bra, då kommer något nytt till ytan. För mig. Har läst i Karin Björkegrens bok Yoga för kvinnor, om henne förlossning. När hon föddes hade det varit dramatiskt. Något som hon inte vetat om för hennes mamma hade förträngt det. Började fundera på min egen födelse, för mig var det tvärtom, jag har alltid vetat att det var en krisförlossning, personalen ringde efter min pappa som då för snart 55 år sedan, som man egentligen inte var välkommen i förlossningsrummet. Här är min berättelse;

Jag föddes under dramatiska omständigheter, var helt blå när jag väl kom till världen, låg i kuvös den första veckan av mitt liv. Mamma fick som nybliven mamma promenera till en annan avdelning för att amma. Och så tillbaka. Någon timme per dag. Med munskydd. Inte vara nära. Inte som idag. Andningen. Mmmm, andningen var inte optimal, inte alls välfungerande som ni förstår. Fanns knappt. Ytlig. Jag har egentligen haft problem med andningen hela mitt liv. Men har aldrig sett det så! Alltid haft problem med luftrören. Haft lunginflammation några gånger och vatten i lungsäcken några gånger, senast förra hösten efter min bortoperation av gallblåsan. Varje gång jag är förkyld så låter det astmalikt. Har fått astmamedicin. Men aldrig sett det som astma... Hur envis kan man vara? Eller det kanske helt enkelt handlar om självbevarelsedrift? Efter min kurs för snart ett år sedan i Budapest, då Z hade allt fokus på min andning, har jag haft det tufft att andas. Inte att hålla andan. Det känns som jag kan göra hur länge som helst. Och det kan jag nog, efter den starten i livet! Jag hängde ju kvar trots att det var svårt med andningen. Men sen. Hur ska jag syresätta mig? Min långa väg tillbaka till mig själv. Att hitta min andning och att ta mig förbi spärrar. Det jag tränar nu och det som kommer till ytan, på något konstigt sätt hänger allt ihop med min start här i livet. Tror jag. Men jag säger som någon klok författare sa, det är aldrig för sent att få en bra barndom! Jag börjar här och nu med att ta till mig livet utan att vara blå och utan att det ska vara ett hinder. För yogan är andningen nummer ett. Som jag ser det. Att yoga med en andning i harmoni, finns inget bättre. Annars blir det bara muskelkraft som tar oss vidare. När andetaget jobbar med oss, när vi är i andningen då flyter allt. Även om vi är stela. Även om det känns som vi inte kommer någonstans. Att yoga utan att vara i andetaget - ingen yoga. Andningen, det viktigaste som finns. Hur ser din andning ut?

Börja göra!

Jag har en yogavän som har börjat skapa de mest fantastiska smycken. Hon har bejakat sin kreativa gnista och börjat göra. Börjat göra det som blir så vackert i hennes händer. När hon kommer med sin lysande lilla röda väska i siden och börjar plocka upp olika stenar, då gnistrar hennes ögon. Hon älskar det hon gör - man kan inte missta sig! Och all kunskap om olika stenar och vad de sägs betyda. Det blir så vackert och jag vill ha allt :) Allt hon gör kan jag se mig själv bära. Men jag besinnar mig förståss. Förståss! Till jul blev det en del julklappar. Oemotståndliga och gjorda med kärlek. Och alldeles alldeles egna. Nu har jag i alla fall beställt något till mig själv. Vad som sägs om örhängen med karneoler som droppsten och så en liten spinell? Och ett halsband med Lakshmi som berlock och bandet av spineller som nästan är svarta? Sådär lite coolt. När jag tänker på hur fin jag ska bli i det som hon har åstadkommit blir det någon slags dubbel glädje som känns berikande. Att se andra skapa är också skönt. Vi har alla någon gnista där inne som behöver komma till ytan och bejakas. Hon har bara börjat göra. Visst kan vi alla? Bejaka oss?! Göra!

Vill du se hennes smycken, gå in här:
http://www.etsy.com/shop/YogaLover

En aning om vår!

En aning om vår i min aning om yoga. Gjorde ett långt meditativt yogapass igår kväll. Renande på något vis. Och det pågår en aha-resa i mitt inre. Så många delar som fallit på plats. Relationer och mönster. Så tydliga. Plötsligt. Och ändå har allt funnits där hela tiden. Så många lager, skikt att ta sig vidare genom. The layers and shadows of man. Kliver utanför dörren och himlen är grårandig med en lätt betoning på att det kanske, kanske kommer sol. Och jag hör vårfåglarna! Möter en gammal bekant som ropar rakt ut - hörde du? JA! Ser dom inte. Men hör dom. Och den här vinterdvalan känns snart passerad. Ljus och fåglar! Och i mitt inre - vårtecken. Allt är glasklart på något sätt som jag inte kan förklara, samtidigt som några delar gör mig lessen. Vemodig. Jag sörjer inte, men jag ser. Det är en stor skillnad. Förundras över hur svårt det är att bryta mönster och samtidigt så nödvändigt ibland. Och våren är på väg! Väljer mina vitsippe-örhängen jag fått av L. Tar mig till jobbet och när jag pulsar tvärs över den snötäckta planen hör jag dem igen. Fåglarna. Och jag känner mitt leende bli stort. För visst gör det ont ibland, när insikter kommer till oss? Samtidigt som det alltid ger något annat. En aning om vår utanför mitt fönster. En aning om vår!

Vilsam vinter

Vilsam vinter. Nästan som i Mumindalen. Snön bara fortsätter att lägga sitt vackra täcke över allting. Och så snöar det igen. På något vis är det otroligt vilsamt för mig. Det är som det är. Jag yogar och jag andas. Jag fokuserar och jag centrerar mig. Tränger in i min kärna. Och då händer det. Jag ser plötsligt ett mönster jag dragits med större delen av mitt vuxna liv. Saker jag gör som varit helt dolda för mig. Dolda för mig själv... Saker som jag faktiskt kan förändra. Så jag gör det. Och när jag gör det - poff, då händer det saker tillsammans med andra. När jag plötsligt säger ifrån i sammanhang där jag funnits och "bara" gjort. Då sätts bollen i rullning. En del blir arga och frustrerade. Någon lätt oroad. Andra återigen ännu tystare. Visst är det intressant när man vågar byta mönster? När man vågar ändra saker i sig själv? Naturligtvis inte på bekostnad av någon. Absolut inte! Men när jag reser mig och inte är bekväm längre. När jag tackar nej, vänligt men bestämt till saker jag annars gjort för att inte krångla. Då händer det saker. Och man ser andras mönster. Men jag kan bara ta ansvar för mig. Det är svårt och pirrigt. Men också viktigt att ge sig själv utrymme. Inuti. Att inte krympa sig själv. Att faktiskt våga vara den man är! Skakigt - javisst! Men just nu - livsnödvändigt! All rörelse nu - inuti - i den vilsamma vintern.

Santosha – Förnöjsamhet och lycka

Vaknar tidigt. Sköljer min näsa. Dricker grönt mullbärste. Snyter mig och bestämmer mig för att inte göra någon yoga. Förkylning i kroppen. Vilodag. Läser om Haiti. Igen. Tittar på tv. Sätter in pengar här och där. Lägger det jag har i plånboken i Röda Korsets insamlingsbössa som kvinnan bredvid Systembolaget håller i. Och sen...Tja, jag är ingen räddningspersonal. Jag är ingen läkare. Jag har ingen tränad spårhund att frakta ner till Haiti. Är det inte det som är det svåra? Att sitta här och se på tv eller läsa DN. Känna sympati. Bli lessen. Och sedan gå vidare. Är det inte svårt? Och nej, jag tror inte det är meningslöst det vi gör. Vi som är kvar hemma. Vi som "bara" skänker pengar. Och skickar böner och tankar. Jag tror på att om alla gör NÅGOT så sker STORA förändringar. Men det ligger människor under husen och väntar på att någon ska gräva fram dem. NU. Jag har svårt att förlika mig med att känna att det är gott nog det jag gör. Kanske är det det som är kärnan i själva santoshatanken? Att vara nöjd. Hur det än ser ut runtomkring?! För att vara nöjd när träningen flyter och när livet känns skönt, det är väl inte så svårt? För mig är det svåra nu. Att ändå vara nöjd. Att veta att andra har det svårt och inte dras med i sorgen utan hålla sig empatisk och deltagande. Kanske är det så simpelt att när jag inte gör min yoga och grundar mig för dagen, då flyger mina tankar för mycket? Att min ständiga följeslagare, my strong heavy mind, gör sig extra påmind när jag tänker och tänker. Inte yogar. Och tänker igen...
Andra steget på yogans åttafaldiga väg är Niyama, som i sin tur består av fem delar där en del är Santosha. Djup förnöjsamhet, lycka, livsglädje och förståelse. Att vara nöjd med allt vad det innebär. Så svårt när man vet att andra har det svårt. Eller? Hur tänker ni? Jag VET att jag ska utgå från mig själv, men när världen skakar, när katastrofer inträffar - då är det svårt att känna förnöjsamhet. Försöker tänka att det bästa sättet jag kan ta tillvara mitt priviligierade liv är att vara nöjd. Jag vet att det inträffar katastrofer och hemskheter hela tiden. Men ibland stannar tiden upp ett extra andetag. När det händer gigantiska katastrofer. När vi är åskådare till det stora svåra. Santosha, ett så otroligt svårt begrepp när man tränger in i det. För mig. Hur tänker du?

Nu hjälps vi åt!

Haiti! Behöver inte säga mer. Det finns en mängd organisationer som är kunniga inom katastrofhjälp, t ex Röda Korset eller Action Aid som har fokuserat på de som ofta blir hårdast drabbade vid en katastrof, som handikappade, äldre, kvinnor och barn. Men bara vi gör något - och det har vi visat tidigare att vi kan!


http://www.actionaid.se

The mastery of slight bodily movements

Längtar. Längtar. Längtar. Långt till april idag. Frostvackra träd. Men ändå - jag längtar. Tänker på Indien 2004, första gången jag träffade Z. Vår familj åkte till det ashram där han hade kurs. Vi gick ingen kurs. Gjorde ingen yoga. Vi var där främst för att D skulle fotografera både Zhander och Emma. Och hela familjen fångades av hans personlighet. Hans värme. Ögonen som sa - du duger. Ögonen som sa - är du intresserad av att utmana dig själv?
För att njuta av energin hos en mästare väljer jag att visa en filmsekvens, The mastery of slight bodily movements från den senaste dvd-filmen. För att dela min längtan med er. Min längtan efter att få lära mig mer. Min längtan efter att inse att det är de små rörelserna som betyder allt. Min längtan efter att bli sedd och hjälpt. Det är naturligtvis dubbelt, jag vet att det kommer att bli jobbigt. VET det. Men ändå, dragningskraften är magnetisk. Visst är det fantastiskt att längta så?!

Önskningar!

Kanske ska man inte vara rädd för att önska? Kanske ska man önska hela tiden? Sända sina tankar till universum? Jo jag förstår att allt inte är möjligt. Liv och död. Inser att det inte bara är att önska för i så fall skulle min mamma leva! Och kanske nästan ingen dö... Men ändå. Något! Våga önska! Vad som helst. Eller? Måste det vara genomtänkt och utskrivet? Nä jag tror faktiskt inte det. Igår var jag vek och känslig. Önskade inom mig att kvällen skulle bjuda på en överraskning. Var inte konkret i min önskan, bara att något härligt skulle hända. Hade ett åtagande som jag inte alls var sugen på, som skulle börja på kvällen. Ett telefonsamtal senare ställdes det in. Nästa telefonsamtal var från goda vänner som öppnat en restaurang. Ville vi komma och äta 5 rätters middag!? Va?! Så snabbt kan det hända tydligen... Ibland i alla fall :) Jag tog mina nya örhängen, min nya läppglans, drack champagne en helt vanlig tisdag och njöt av det! Pratade i timmar med småbarnsföräldrarna som aldrig är lediga annars. NJÖT. Ibland blir man bönhörd snabbare än man tror :) Önskningar!

Varsamma steg

Vemodig till sinnet, rönnbären nästan täckta av is. Himlen väntar, det är dimma av någon outgrundlig anledning för det är fortfarande -10 grader och snövallar. Ser en gammal kvinna i persianpäls som rastar sin lilla, lilla hund. Hon går så sakta, så graciöst på något vis. Hennes pumps är nätta och hon tar försiktiga kliv. Så måste jag behandla mig själv idag - med varsamhet. Med försiktiga kliv. Idag är jag mjuk som en babykind inuti. Imorse när jag gjorde mina läkande asanas efter min serie, då brast fördämningen. Gråten som ett vattenfall. Från hela ögonen. Det forsar, jag skakar och blir mitt i allt nästan förundrad. Vad händer? Som tur är har jag D vid min sida. Under en tid har vi tränat tillsammans, vi tränar min serie och det är så skönt att ha någon där. Han ser mig. Han stannar upp när jag ligger i Jathara Parivartanasana och storgråter. Han stör mig inte, han bara finns. Och det är nog för att jag ska ta mig igenom det hela och inte stänga till. Inte stänga till locket som jag hållit på att öppna under hela hösten. För nu rann det över. Nu är det något som når ytan, något som hållit mig tillbaka. Glädjen i yogan, så underbar. Gråten i yogan, renande och klargörande. Men SVÅR. Jag går med varsamma steg i dag.

Generositet!

Fonden som Lina startat, som jag skrev om igår, på ett dygn har det rasslat in 10 000 kr!! Hennes mål var 4 000 kr...på ett dygn mer än fördubblades det hon hade hoppats på! Är det inte fantastiskt? Att allt det sorgliga och svåra ändå kan resultera i att det kan hjälpa någon annan. Har läst att vi är generösa som folk när vi vet vad pengarna går till och vi tror på seriositeten. Och Barncancerfonden uppfyller väl de kriterierna med råge? Så jag, ni och alla andra som skickat pengar - visst är det härligt när det kommer in pengar till en så behjärtansvärd sak? Pengar som bara är ett medel men som en del ser som ett mål i sig. Idag eller imorgon kommer också ett reportage om Petter och fonden i Expressen. Det är iskallt ute men vi är varma inombords. Generositet!

Utan att veta

Ibland stannar tiden. Stannar och liksom drog den själv efter andan. När det ofattbara händer. Att någon älskad dör. Att ett barn dör. Ja det är så sorgligt att vi inte ens vill tänka tanken utan bara gå vidare. Snabbt. Det händer inte mig! Stänga för öron och ögon. Men när det händer i ens närhet - mm, då ramlar man in i det utan att liksom förstå hur man ska kunna hjälpa. Utan att veta så vet man att det är outhärdligt - det som sker. Utan att veta så vet man att det där - det vill jag aldrig gå igenom - det borde ingen få gå igenom. INGEN. Men man vet samtidigt att livet, livet det bara rusar på. Livet som ibland kan kännas som ett hån för att det helt enkelt rusar vidare. För att tiden inte stannar helt och får oss att säga till varandra - låt oss glädjas åt nu. NU. Det enda vi har.
Då och då har jag skrivit om Petter, den lille krigaren på nästan 8 år den livsglada buskillen, som gick vidare till nästa dimension i höstas. Lina, mamma till Petter, har nu startat en fond i hans anda. Petter som fanns i mångas tankar och böner, hans ande svävar nu som en leende molntuss ovanför. Kanske var det inte konstigt att han var den kille han var, när man som jag, fortsatt att följa Lina på hennes blogg efter att Petter inte längre är synlig. Hon har i sin sorg rest sig och gått vidare. På sitt sätt. På sättet som är Linas men också Petters. Det okuvligt vackra i livet trots det svåra. Genom hennes blogg, som hon valde att stänga för anonyma läsare, där har vi följt henne. Hur alltifrån begravningen till idag fonden, har varit personligt och ödmjukt. Att göra på sitt sätt. Så utan att veta hur det är för henne, blir jag ändå så berörd och varm. Att det inte tar slut, att livet går vidare och att hon nu har valt att göra det på sitt sätt. Igen. Så utan att veta hur det är vill jag uppmana er alla, oss alla, att gå in på länken och skänka en slant, minsta bidrag är välkommet, från 20 kr och uppåt!

Lina och jag har kommit överens, här följer ett utdrag hur hennes blogg:

fredag 25 september 2009
Jag sa till läkaren igår att jag gett upp och att jag var säker på att Petter skulle dö den dagen jag släppte taget. Kl 19.05 somnade han in i min famn, änglarna hämtade honom. Jag fick följa honom över gränsen till den dimension där han nu är. Vi har sovit kvar på usö i natt, ville vara nära den kropp jag så innerligt älskat, ville ha personalen att gråta hos när ångesten blev för tung. Kroppen är nu bara ett skal, ett svalt litet skal, själen är fri att ligga hos mig när han vill. Vi ska åka hem och hämta Ville sen, han ska också ta farväl av sin idol, den han sett upp till mest i världen. Tetter. Livet slutade snabbt det var bara Petter, jag och min älskad vän Linn i rummet, de sista andetagen var så lugna, innan var han rosslig i sina lungor men nu andades han normalt.
Jag kommer ha kvar bloggen ett tag för att kunna på ett för mig enklare sätt tala om hur jag vill ha det i olika situationer. Ångesten kommer i vågor sen infinner sig ett lugn för en liten stund, vi berättar minnen för varandra och skrattar åt roliga saker vi gjort och saker Petter sagt.
Han har berikat mitt liv och visat mig vad meningen är, den totala lycka vi fått uppleva tillsammans. När vi stod vid havet i Visby för två månader sen så blåste vinden i hana fina ansikte och han sa
- det här är livet mamma.
Jag min vän det var livet och jag fick vara den som delade det med dig, tänk vilken tur jag haft.
Under dagen igår så visste jag att Petter skull gå vidare, jag talade om att det bara finns en läkare som jag känner kan konstatera hans dödsfall, om den läkaren fanns i huset så ville jag att han skull komma. En läkare som inte har haft hand om Petter men som Petter såg som sin kompis. Igår kväll var han inte i tjänst men sköterskan ringde honom, han ordnade barnvakt till sina barn och åkte från Karlskoga och in till oss, bara för oss.
Jag önskar att ingen mer skulle behöva förlora sitt barn, det är så svårt. Jag hoppas att många av er hjälper mig i min insamling i Petters namn.
Lina

http://www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Egen-insamling/Insamlingar/Petters-gava/

Bilden är tagen vid en ljusceremoni när vi skickade ljuslyktor till himlen den dagen Petter skulle ha fyllt 8 år. Fotograf är Dan Lindberg

Jag tänker

Så svårt när man vänder på dygnet, vaken halva natten och så svårt, så svårt att komma upp på morgonen. Men jag går upp, jag vacklar nästan upp, jag drar på mig yogakläderna och tänder mina ljus. Min Nag Champa. Jag vilar i mig själv och jag sänder en tacksamhetens tanke till alla er som också står där i gryningen och gör er yoga. Tänker på er jag lärt känna här. HÄR. Och en del vänner jag haft innan men som ändå följer mig här. HÄR. Tänk att en tanke kan ge sådan tröst! För det gör den! Jag tänker på er före min yoga. Jag tänker på några av er efter min yoga. Kanske verkar det lite Halleluja över det hela, men det är så det är för mig nu! NU. Jag tänker på Nina, hon eldar nog i sin spis och är redan uppe. Jag tänker på Anna, hon har säkert redan yogat och somnat om :). Jag tänker på Alexandra, kanske har lilla N vaknat och tittar nyfiket på när mamma yogar, ätandes sin välling. Jag tänker på Sue, på andra sidan jorden och att hon yogar trots ont i sitt knä. Jag tänker på Annannan som finns någonstans i Portugal och tränar. Jag tänker på Yogamamma, Annelie och alla andra småbarnsmammor som pusslar och fixar och som har min fulla sympati i hur de får till det. Jag tänker på Marica, säkert har hon planerat för combat på gymmet till kvällen och lite yoga och redan packat sin väska och farit till stan:) Jag tänker på Magdalena, hon är nog på jobbet redan när jag står på mattan, färdigsprungen eller yogad :) Jag tänker på Staya och önskar en smärtfri dag till henne. Jag tänker på Toril och Ulrika som är nya i yogan och som jag unnar ett extra andetag. Jag tänker på Marika (utomjording) och hur hon letar tiden att yoga på besöket i Sverige. Jag tänker på Robert och undrar om han tränar i sin ensamhet eller letar lärare och grupp. Jag tänker på AnneGro som tränar när hon inte jobbar. Jag tänker på Helena och önskar att hon får till sin yoga. Jag tänker på Molly och att jag ska äta världens godaste gröt. Jag tänker på Lina och skickar allt ljus jag kan! Jag tänker på alla er och att jag får kraft av att veta att ni är där ni är, på era mattor och golv, jag tänker på er och jag gör min yoga och ni ska veta att jag är så glad åt att ni finns!

MITT andetag

Toril skrev att jag gärna fick utveckla vad jag menar med mitt andetag. Då gör jag det :) Så gott jag kan! För mig är det så här: När man andas djupt nere i kroppen, drar in andetaget från Kanda, navelns rot, några cm snett neråt-inåt från naveln sett, området är stort som en grapefrukt ungefär, då har man andningen i Hara. Hara - centrum av kroppen - där vi bör vara förankrade så mycket det går. När man får lite puls i yogaträningen, kan det vara svårt att finnas kvar i Hara, lätt att andningen hoppar upp några pinnhål i kroppen och blir ytligare. Inte konstigt, när man anstränger sig så blir det lätt så. Som man också ofta varit van att använda kroppen. Om man då stannar upp sin andning och verkligen drar ner den, då händer andra saker i kroppen. Till sin hjälp kan man svälja ner den. Man kan känna andningen leta sig in i skrymslen och vrår man kanske inte kände till. Om man har samma tempo på andningen när man börjar som när man slutar, om varje inandning går ner i kroppen och varje utandning går uppåt - sträcker ryggraden, kan man känna en enorm närvaro. Jag vet att jag har haft en skyhög puls och ändå andats helt lugnt, det har varit en märklig upplevelse och inget som händer varje gång jag yogar. Men när den gör det, all skillnad i världen. När jag fördjupar mig i andningen, när kroppen rör sig och gör sina rörelser som den ska, men hela mitt fokus ligger i andningen, då får jag plötsligt tillgång till något annat. Det kan vara förenat med panik, ångest och så plötsligt - frid. Och där i djupet av mig själv, där hittar jag MITT andetag. Mitt såtillvida att jag helt bestämmer längd på in-utandning och pausen emellan när jag gör uddyana bandha och bestämmer själv hur länge jag har den indragen, då handlar det inte "bara" om ett andetag. Det händer något mer. Något som handlar om mitt inre jag. Så svårt - så lätt. Men för att hitta sitt andetag tror jag att det är nödvändigt att ha tränat för någon kunnig lärare som hållit en kvar i andetaget, hållit en så att man kapitulerar. För vi dör inte om vi inte drar i oss syre på sekunden, även om det känns så! Något annat kanske "dör" men något inre väcks till liv. Alla som tränat i grupp vet hur fantastiskt det kan vara med ett gemensamt böljande andetag. Som havet. Men då kan man glida med andra. När man hittar den böljande rytmen i sig själv - mmm, då är man i sitt eget andetag. Mitt!

Bilden kommer härifrån: www.surfzone.se/forum/showthread.php?t=56548

Mäktiga andetag

När jag har tänkt igenom mitt år, 2009, så känns det på något sätt inte riktigt som ett helt år har gått. Under nattens funderingar kommer jag underfund med att förra året handlat så otroligt mycket om yogan och den här bloggen. Att jag lärt mig så mycket av att se mina egna tankar i skrift. Att jag lärt mig så mycket av er som väljer att kommentera. Att jag lärt mig så mycket av att våga skriva om det som inte alltid är vackert och skönt. Det må låta patetiskt eller pretentiöst men det är min sanning. För mig. När jag närmar mig mars och ännu hellre april-maj när jag ska på yogakurs för Z, då tror jag att det kommer att vara nytt år för mig :) Nytt år på det sättet att jag började skriva bloggen i mars. Jag åkte på kurs i Budapest april-maj 2009 och nu efter min kurs i Kaniza, Serbien då blir det nog ett slags bokslut. Och nystart. För ett år sedan hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig allt som skulle ske efter kursen i Budapest. Att jag skulle träna ensam, få en egen serie, kämpa, svettas, svära, ha ont, ha mera ont, hosta, blöda näsblod i mängder och ändå känna att det var rätt! Och allt som följt på det. Känna att jag duger, att jag har något som är mitt alldeles egna. MIN yoga. Mitt andetag har jag liksom tagit för givet tidigare. Jag har aldrig egentligen tyckt att andningsövningar varit utmanande. Har knappt kunnat säga det för jag vet att många får fullkomlig panik av att bli hållna i andetaget. Men här i höst har jag nuddat vid något annat när det gäller mitt andetag. Jag tror faktiskt att jag fortfarande letar efter mitt andetag. MITT. Men jag är på väg. Och jag har träning utformad för mig. Jag har en längtan efter mer stillhet inombords, för klarare uttryck i vad jag vill, för att ta fram det inre till ytan och känna att det fungerar. Att det går bra. Allt finns att hämta i mitt andetag. Och i ditt andetag! Om vi bara förvissar oss om att verkligen andas nerifrån och upp. Djupt. Våga vara stilla i pausen mellan in- och utandning. Riktigt länge. Ja då kommer allt att komma till oss. Andetaget. Det mäktigaste vi äger!

Kreativa gnistan

Kreativ gnista. Gnistan i oss alla. Ibland gömd under lager av en massa måsten och bråte. Håller på som bäst med att leta fram min egen. Jag röjer och städar. Formulerar mig så här i början på ett skälvande års andetag. Skriver. Tänker. Suddar. Skriver. Varje problem - en dold möjlighet. Varje gnista i oss borde få lysa och gnistra. Tänker på Z:s tankar och formuleringar kring Shadowyogan och de olika lager, the frozen layers/shadows som behöver lyftas bort, jobbas bort, yogas fria för att vi ska komma in till kärnan. Och hur svårt det kan vara. Men utmanande trots allt. Alla har en kreativ gnista och kan ta sig dit de vill. Tror jag. I tanken enkelt. I praktiken - så svårt! Yogan kan vara ett verktyg. Är ett verktyg. Men ändå. Hur har du det med din gnista?