måndag 4 januari 2010

MITT andetag

Toril skrev att jag gärna fick utveckla vad jag menar med mitt andetag. Då gör jag det :) Så gott jag kan! För mig är det så här: När man andas djupt nere i kroppen, drar in andetaget från Kanda, navelns rot, några cm snett neråt-inåt från naveln sett, området är stort som en grapefrukt ungefär, då har man andningen i Hara. Hara - centrum av kroppen - där vi bör vara förankrade så mycket det går. När man får lite puls i yogaträningen, kan det vara svårt att finnas kvar i Hara, lätt att andningen hoppar upp några pinnhål i kroppen och blir ytligare. Inte konstigt, när man anstränger sig så blir det lätt så. Som man också ofta varit van att använda kroppen. Om man då stannar upp sin andning och verkligen drar ner den, då händer andra saker i kroppen. Till sin hjälp kan man svälja ner den. Man kan känna andningen leta sig in i skrymslen och vrår man kanske inte kände till. Om man har samma tempo på andningen när man börjar som när man slutar, om varje inandning går ner i kroppen och varje utandning går uppåt - sträcker ryggraden, kan man känna en enorm närvaro. Jag vet att jag har haft en skyhög puls och ändå andats helt lugnt, det har varit en märklig upplevelse och inget som händer varje gång jag yogar. Men när den gör det, all skillnad i världen. När jag fördjupar mig i andningen, när kroppen rör sig och gör sina rörelser som den ska, men hela mitt fokus ligger i andningen, då får jag plötsligt tillgång till något annat. Det kan vara förenat med panik, ångest och så plötsligt - frid. Och där i djupet av mig själv, där hittar jag MITT andetag. Mitt såtillvida att jag helt bestämmer längd på in-utandning och pausen emellan när jag gör uddyana bandha och bestämmer själv hur länge jag har den indragen, då handlar det inte "bara" om ett andetag. Det händer något mer. Något som handlar om mitt inre jag. Så svårt - så lätt. Men för att hitta sitt andetag tror jag att det är nödvändigt att ha tränat för någon kunnig lärare som hållit en kvar i andetaget, hållit en så att man kapitulerar. För vi dör inte om vi inte drar i oss syre på sekunden, även om det känns så! Något annat kanske "dör" men något inre väcks till liv. Alla som tränat i grupp vet hur fantastiskt det kan vara med ett gemensamt böljande andetag. Som havet. Men då kan man glida med andra. När man hittar den böljande rytmen i sig själv - mmm, då är man i sitt eget andetag. Mitt!

Bilden kommer härifrån: www.surfzone.se/forum/showthread.php?t=56548

12 kommentarer:

  1. Låter fantastiskt. Bra beskrivning av andetaget. Jag ska tänka så nästa gång jag är på mattan. TAck för bra beskrivning.

    SvaraRadera
  2. Ja-a, ett fantastiskt inlägg återigen! Tack!

    SvaraRadera
  3. Å här kommer jag igen.. :) nu förstår jag också! Tack för att du utvecklade det...det är ju lite som när man tränar qigong, vilket jag gjort tidigare...då ska man ju när man gör rörelserna hitta sitt inre centrum där qi härstammar ifrån...
    Ja vilka spänannde möten man kan få via bloggandet! Är glad att vi lärt känna varandra å jag känner också (som den känslomänniska jag är) att jag kommer att lära mig mer av dig...å Nina som jag fick mitt fina yoga-program av.
    Allt gott!
    Ps. har inte sagt det men din svartvita bild är jättefin på dig!

    SvaraRadera
  4. Spännande det där med att svälja ner andetaget. Irene (som jag ju tränar för ibland) har pratat om det en gång. Om hur man kan känna sitt centrum och "placera andetaget" genom att svälja ner det. Tack för dina kloka ord om andetaget, du är fantastisk med ord vännen.

    kram
    a

    SvaraRadera
  5. Lärorikt!
    Andningen gör oss levande och närvarande.
    Andningen är terapi, vår innersta sårbarhet smälter för att ge rum åt livskraft.

    I år ska vi hitta våra andetag!

    SvaraRadera
  6. En gång har jag överlevt, tack vare yogan. Jag satt fast i en kajak, upp och nervänd i en fors och kom inte loss. Jag hade tappat paddeln och gjorde eskimåsvängar så länge jag orkade. Hela tiden gjorde jag den andning som Annika lärt mig, svalde ner den och försökte vara i mitt centrum och vänta på hjälpen som kom sent. Jag flöt upp och ner 300-400 meter innan kamraterna hann fram. Jag vet att en dykare sa till mig att efter 3 minuter kan det bli obehagligt utan luft, det var det. Men med fokus på den lilla mängd luft jag hann få i början och den den rätta andningen så klarade jag av en mycket allvarlig situation. Den känslan jag hade då och att jag kunde dra nytta av kunskap som blivit mig given, det gör att jag idag kan hantera andningen på ett helt annat sätt. Jag rekommenderar inte metoden, men man kan definitivt få ett annat förhållningssätt till syret/andningen och dess betydelse när man gör sin yoga om man prövar sig.

    (:
    Dan
    (:
    Dan

    SvaraRadera
  7. hej annika!
    som så många andra gånger lär jag mig något nytt när jag tittar in här :) tack!

    som sagt, en bloggträff hade varit kul :)
    ta hand om dig! kramar

    SvaraRadera
  8. verkligen vackert skrivit :) du tar med mig på din resa, så att jag nästan ser genom dina ögon och jag lär mig någonting. längtar mer och mer efter en guru som kan lärfa mig att andas. jag andas precis som du i början beskriver. ytligt och det är för att det är så tufft, jag ska försöka att svälja ner andningen. skulle vara underbart att uppleva den där friden.

    om shanti*
    /S

    SvaraRadera
  9. Hej!

    Innan jag började med chaya-yoga hade jag i 6 år tränat asthanga-yoga med ett HELT ANNAT sätt att förklara andetaget på. Igentligen upplever jag nog att det inte förklarades alls i detalj (men det är min uppfattning). Men helt klart är åndå att det är en stor skillnad i hur man använder sitt andetag inom yogans olika former. Jag upplevde att astanga-yogan var fattig på detaljerade förklaringar om ex andningen och hittade till chaya-yogan.

    Så när Frida förklarade andetaget för oss alla, Annika, så upplevde jag som du en helt annan känsla, en känsla av att få kraft, att hitta stabilitet och lugn, trots alla utmanande asanas. Men andetaget speglar dagsformen, så även om man vet hur man ska utföra det så är det inte alltid det fungerar, men man har ändå metoden, kunskapen...å så plötsligt så fungerar det igen och man når ner till Hara igen.

    Namaste
    Annelie

    SvaraRadera
  10. Anna - Tack för snälla ord!

    Nina - tack, återigen ♥

    Toril - skönt att du frågade så jag fick utveckla mina tankar! Och jag lär mig saker hos dig också, bloggandet när det är som bäst, nya vänner!
    Och bilden, den är nytagen och jag är barnsligt förtjust i den :) Tack!

    Alexandra - placera andetaget - vilket bra uttryck, det vill jag låna :) Kram!

    Sue - ja det ska vi!

    Dan - ja det var en otäck händelse, skönt att yogan fanns där hos dig i studen då du behövde den! Och jag är glad att allt vi pratat om så många gånger här hemma faktiskt fungerade när det gällde! Även om det inte var jag som introducerade det hela till dig, så behöver man ju som sagt prata om saker många gånger för att det ska sjunka in och liksom slå rot :)

    Molly - precis som jag gör hos dig :) Ja vi får jobba på en bloggträff, absolut!

    Staya - det kan ta ett tag att hitta dit, och du behöver absolut en lärare som vet vad hon/han gör. En kunnig guide - livsviktigt i vissa lägen ♥

    Annelie - kanske beror det helt enkelt på läraren, inte på yogaformen, hur saker lärs ut? Själv gick jag en termin för en lärare som har ashtanga- och hathayoga, hon var väldigt duktig på att förklara andningen, fast på ett annorlunda sätt.

    Jag är också tacksam för att Frida har introducerat andetaget till mig. Och jag har förstått en del. Sedan är jag tacksam för att John Evans tagit mig vidare med hans lektioner om Hara och Kanda. För att inte tala om all klokskap från Emma och Zhander! Och från böcker... Men till slut ska man ändå koka ner det hos sig själv och hitta det alldeles egna. I slutänden tror jag att man måste träna ensam för att göra det. Det är också vad alla stora gurus lär ut, tog mig "bara" 8 år att hitta dit! :)

    Namasté!

    SvaraRadera
  11. Så väl skrivit Annika!
    Andningen är verkligen en stor upplevelse. När man börjar få den att fungera ändrar hela yogan sig. Kommer ihåg då jag började; korta, ytliga andetag med bröstkorgen och enbart munanding nattetid (astma sedan barn) Nu 7 år senare sover jag med sluten mun och andas oftast obesvärat när jag yogar, fast som ni säger, dagsformen varierar, ibland är man bara ett med sin andning, andra gånger blir det svårt.
    Tycker det är bra som Emma (Shadow yoga lärare) sa: "registrera när du "tappar" andningen, då har du gått för långt".
    Det finns ett skäl till att Pranayama kommer som 4:e ben av yogans 8. Man måste lära sig asanas först så att stabilitet och kontroll finns annars kan kroppen inte hantera den energi som frigörs av väl utfört pranayama.
    Anne Gro (nestan fri från astma)

    SvaraRadera
  12. Ja AnneGro, det sa hon, hade tappat bort det :) Men det är ju oerhört centralt - registrera när du tappar andningen - det ska jag ta med mig. Tack för det! Och som du säger, pranayama måste komma efter asana, för att man över huvud taget ska tillgodogöra sig det som händer. Tror dock att många har alldeles för bråttom med pranayaman...

    SvaraRadera