tisdag 12 januari 2010

Varsamma steg

Vemodig till sinnet, rönnbären nästan täckta av is. Himlen väntar, det är dimma av någon outgrundlig anledning för det är fortfarande -10 grader och snövallar. Ser en gammal kvinna i persianpäls som rastar sin lilla, lilla hund. Hon går så sakta, så graciöst på något vis. Hennes pumps är nätta och hon tar försiktiga kliv. Så måste jag behandla mig själv idag - med varsamhet. Med försiktiga kliv. Idag är jag mjuk som en babykind inuti. Imorse när jag gjorde mina läkande asanas efter min serie, då brast fördämningen. Gråten som ett vattenfall. Från hela ögonen. Det forsar, jag skakar och blir mitt i allt nästan förundrad. Vad händer? Som tur är har jag D vid min sida. Under en tid har vi tränat tillsammans, vi tränar min serie och det är så skönt att ha någon där. Han ser mig. Han stannar upp när jag ligger i Jathara Parivartanasana och storgråter. Han stör mig inte, han bara finns. Och det är nog för att jag ska ta mig igenom det hela och inte stänga till. Inte stänga till locket som jag hållit på att öppna under hela hösten. För nu rann det över. Nu är det något som når ytan, något som hållit mig tillbaka. Glädjen i yogan, så underbar. Gråten i yogan, renande och klargörande. Men SVÅR. Jag går med varsamma steg i dag.

5 kommentarer:

  1. jo.. så där är det vissa dagar. Som att skalet försvinner och varje rörelse, varje intryck känns. Hudlös. Så var försiktig med dig själv idag. Snäll mot dig själv och dina känslor.

    Kram

    SvaraRadera
  2. du har helt rätt. andningen finns inom mig. jag är levande, känner mig bara som en död fisk i bland.

    ljus*
    /S

    SvaraRadera
  3. Glädjen och Gråten i yogan. Vi behöver dem båda. Och båda gör att vi får det lättare att bära oss själva. Omtanke & Kram

    SvaraRadera
  4. Vad glad att du kan lossa tyglarna och gråta så det flödar över. Det underbara att din kompanjon finns inom räckhåll, tyst, men närvarande.
    Styrkekram!

    SvaraRadera