Önskningar som slår in

Hör att det är värre än någonsin på min förförra arbetsplats, stället jag lämnade för snart två år sedan. Jag är tacksam att jag inte är kvar. Ledsen för de som är det men alla har sin väg att gå. Och när jag tänker på allt som hänt sedan dess är det som att se hur hela mitt liv tog en helt annan riktning än tidigare. Hur allt vändes åt ett helt annat håll. Allt jag hade önskat har jag nu. Som jag önskade mig bort från det stället. Men det hände definitivt inte som jag tänkte att det skulle göra... Saker händer. Var så säker. Det du önskar blir verklighet. Förr eller senare. Men aldrig som du hade föreställt dig det och ibland missar man nästan det hela för att förpackningen ser så annorlunda ut. Mot vad du hade föreställt dig. Mot hur du tänkte att det hela skulle ske.
   Vi sitter i Budapest och dricker flat white, starkt espressokaffe med en doft av mjölk. Träden skuggar oss och den stora boulevarden Andrassy Ut är bara en minut bort men ändå avlägsen. Jag och min man sitter med våra lärare och pratar. Det är bara vi fyra vid bordet och just där och då känner jag mig så otroligt tillfreds. Vi pratar om livet. Om jakt. Om hästar. Om böcker. Och det slår mig hur jag önskat det sista året att prata med dem. Om livet. Inte bara strikta yogafrågor. Att sitta exakt så här. Och så sitter vi där. Och när Emma säger till mig att angaharan, den serie vi lärt oss senast, som det finns sju nivåer av och där jag bara gått första, säger till mig; - Right now parts of it is to tough for you. Så klingar det som ett eko inombords. Som något som jag sagt, tänkt? Men så försvinner det. När vi sitter i bilen på väg hem skrattar jag plötsligt rakt ut. För jag minns. Minns hur både tårar, svett och snor rann från mig våren 2015 när vi gjorde angaharan för första gången. Hur jag varje dag sände upp en stilla bön till någon om att få slippa! Det var så tufft för mig, både mentalt och fysiskt. Och ändå så fixade jag det. Jag hade så liten tilltro till mig, men mina lärare hade inte det. Då orkade jag faktiskt. Sedan hände allt med mitt jobb och höften började krångla på riktigt och jag lade angaharan åt sidan. Men vad var det jag önskade där jag satt i squat i den stora salen i den lilla byn i Serbien? Jag bad att Emma skulle säga att det var för tufft för mig!!! Och två och ett halvt år senare sitter vi och dricker kaffe och hon säger just det till mig. Delar av den är för tuff för dig. Är det en slump? Nej. Slumpen är ingen tillfällighet. Inte i mina ögon. Inte på något sätt.

Med det i minnet sitter jag här och ler för mig själv. Och tänker helt nya tankar. För i de gamla tankarna önskade jag mig bort. Från jobbet. Från den jobbiga yogastunden. Nu önskar jag helt andra saker. När de kommer? Tja, det får tillvaron visa. Men att de gör det, det är jag idag säker på. Hur tänker du?

Många serier blir det

Jag vaknar dunderförkyld. Sådär klassiskt med rinnande näsa, hosta och skrovel. Jag vet inte var den kom ifrån för jag har inte varit förkyld på flera år. Faktiskt. Men kanske behövde jag en liten paus. Så jag avbokar mina trevligheter och lägger mig i soffan med täcke, te och HBO. Ser en serie som har gått in på sin tredje säsong, The Affair. Vet inte om du sett den, men den är mörk och svart. Samtidigt mänsklig. Människor som inte kommunicerar, använder sex och alkohol konstant och ändå fångar den något i mig. Jag är som bekant ingen älskare av gulligull utan gillar det raka, ärliga. Så man vet var man har varandra. Och här ser man hela tiden motsatsen. Kanske är det just det som fascinerar mig... Alla felval man tycker människorna gör i serien. Det som gör den lite mer intressant är att man hela tiden får se de olika människornas perspektiv. Det skiftar väldigt utifrån vem som berättar historien. Och det är så coolt. För hur ofta ser vi saker på samma vis? Även om vi betraktar samma sak? Den gamla sanningen om att allt finns i betraktarens öga känns extra trovärdig här. Och längtan efter kärlek och bekräftelse. Någon som gör allt för att få det. Och så går det liksom inte riktigt som det var tänkt. Intressant. Utmanande. Speciellt när jag inte sympatiserar med någon. Egentligen.
   Nästa serie på HBO som jag och mannen ser är Ray Donovan. Där det verkligen går åt helvete rejält, droger, mord och andra tuffa ingredienser. Och ändå. Vi gillar den skarpt. Igår sa jag - den här serien ger onekligen perspektiv på ens egen tillvaro och det man tycker är problem. Ingenting jämfört med the Donovans. När man tror det är nog, tja då blir det värre.
   Igår kände jag mig så låg så då blev det Anne på Grönkulla för hela slanten, den finns på Netflix. Min barndomshjältinna, även min dotters och jag älskade/älskar verkligen de böckerna. Skönt att runda av med den. Och känna mig lite som ett barn igen.

Hej hopp från min soffa i nattlinne. Vilken är din mörka favoritserie?

Då var det dags. Igen.

Homecoming blues. Den andliga baksmällan. Den som jag oftast känt efter en intensiv yogaupplevelse. Ja den är här nu. Plötsligt känns allt grått. Och nej, jag vill inte låta bortskämd, men kan förstå om det uppfattas så. Och ändå. Den här yogavägen jag valt den är inte enkel. Jag fattar helt enkelt inte de som hela tiden pratar om mjukhet och bekvämlighet i yogan. Det var inte ens så när jag började. Jag vet att jag hade ont överallt och ändå - ändå var det något som inombords som fick mig att fortsätta. Och det blir inte enklare. Helt enkelt.
   Pratade med min Kundaliniyogavän här hemma igår. Och det är så skönt för vi upplever precis samma saker, trots så olika stilar. Men som hon sa - Om man inte känner svårigheterna, funderingarna, alla varför - då har man inte gjort det man ska. Om man fnissar sig igenom yogan och bara upplever någon slags bliss, vad är det då man gör?  Och det är ju ungefär så mina lärare uttrycker sig. Så jag säger själv. Men tänk så skönt det är när någon annan säger det.
   Jag var förberedd på att jag skulle känna mig låg. Men det är märkligt för det inträder också alltid en ny ingrediens. Senaste året har en slags tomhet funnits i mig. Först skrämde den mig och jag stoppade snabbt in saker där som liksom brukar vara inombords. Oron. Rädsla för allt möjligt. Och så rensade jag igen. Och igen. Och nu har tomheten brett ut sig och jag har helt enkelt mer space inuti.

Det som vi strävar efter i yogan. Så - är det inte bra så då? Både ja och nej, som en kollega alltid svarade när hen fick frågor som var besvärliga... Jag vet att jag är på rätt väg för mig, men det hindrar inte att det många gånger känns som jag stapplar, famlar, känner mig som en nybörjare igen. Och igen. Och på sätt och vis är jag ju det. Eftersom det uppenbarar sig nya saker så är jag helt enkelt nybörjare på det nya. Ganska logiskt egentligen. Man blir aldrig färdig och nya nivåer uppenbarar sig. I tillvaron. I mig. I det jag ser i andra. Och ändå kan jag känna mig ledsen och skör i alltihopa. På att jag alltid alltid måste vara sann. Mot mig. Att jag blir trött på att jag inte kan kompromissa. Samtidigt som det är min styrka.
Då tänker jag på min lärare och allt som han gått igenom och som han frikostigt delat. På allt han tagit sig i och ur och hur otroligt inspirerande det är att någon som går före dig och visar vägen också visar på det svåra. Och att ingen - precis ingen kommer undan det. Vi har alla saker att ta oss igenom och vidare med. Så med det i mig gör jag min yoga. Stelt och osmidigt. Men ändå. 

Bilden har jag lånat från Shadowyogas Instagramkonto och det är min lärare. Tycker mycket om den bilden och allt han utstrålar trots att man inte ser hans ansikte framifrån. Den styrkan, det lugnet, den kunskapen - jag tackar och tar emot.

Inläggen som inte blev av

Hemma igen. Hur ska det gå att sammanfatta nästan tre veckors resa som har innehållit en lång resa på över 400 mil i bilen, en fantastisk yogakurs, alla möten och allt vi gjort? Äventyren i olika storstäder där vi fnissat och druckit vin? Hur vi skrattade en kväll på en restaurang med en kär vän från Holland så att jag nästan inte kunde sova senare. Hur min yogavän från Skottland fick mig att inse en del som jag tappat bort. Alla vackra ord och möten. Mina lärares stund där jag och min man drack kaffe i två timmar under träden med dem innan vi körde hem. Allt jag stoppat i mitt hjärta.

   Jag har skrivit små blogginlägg i mitt huvud men ändå liksom inte orkat öppna datorn och skriva. Tänk så förändrad jag har blivit! Tidigare skulle inget avhållit mig från att skriva. Här följer en liten lista av vad jag skrev om i tankarna:

Me and my partner in crime

• Elektroniktrassel de luxe. Vår GPS hittade plötsligt inte länder som Tjeckien och Ungern. Kan tyckas som en bagatell men paniken var nära när vi körde in i Budapest och kände oss helt lost. Och så känner vi plötsligt igen oss! Vi stannar och jag ringer vår Airbnb-värd som säger att vi är två kvarter från adressen... Alltså tack för hjälpen, för någon där uppe måste ha gillat oss. Vi behövde uppdatera vår GPS och fick snällt vänta med att köpa en usb-kabel till måndagen eftersom Budapest är som det var förr i Sverige -  stängt i affärer på söndagar och bara öppet halva lördagar.
• Våra telefoner ville inte vara med på data-roaming. Krävde ett antal omstarter.
• Maten i Ungern är inte så speciell men däremot har vi ätit supergod indisk mat. Och jag blir liksom vegetarian när jag är utomlands, har ju inte koll på varifrån köttet kommer och då blir det så. Samtidigt äter jag alltid mycket mindre när jag är på yogakurs, jag blir mätt på annat helt enkelt. Vi äter nästan alltid en lätt soppa till kvällen. Så är man fin och tom till morgonyogan.
• Reklamen lyser så tydligt med sin frånvaro så snart vi lämnat Sverige. Framför allt den där reklamen som innehåller tusen och en bilder på kvinnokroppar. Känner i hela mig hur otroligt befriande det är att bara ha sett en och annan 50-talsliknande bild på någon kvinna. Inga enorma bilder på underklädesmodeller. Tack för det.
• Vädret har varit fantastiskt. Vi kom ned till nästan 30-gradig värme, har suttit ute varje dag och fikat och ätit och ändå njutit. Inte svettigt och inte kallt.
• Hundarna är många i Budapest men de hörs inte. Så befriande tysta. 
• Barnen skriker inte, de går där bredvid sina föräldrar eller leker. Känns som min barndom.
• Glassätandet är en konstart i Budapest, alla äter glass. Och eftersom en glass kan omintetgöra ett yogapass så åt vi en glass när kursen var slut. G U D så god. Kanske den godaste glass jag ätit, men jag är å andra sidan ingen glassätare, äter nästan aldrig något som är kallt. (gammalt ayurvedatips)
• Vår lilla lägenhet var extrem liten, compact living för en person. Superfin och snygg. Men sovloftet kunde vi inte stå raka vid och trappen upp var cirka 40 cm bred och utan räcke... Vi har parerat det bra. Inget gnäll eller surt, vi sa bara -oj, det här blir en erfarenhet. Det vi vann var ett superläge, billigt boende och väldigt nära vår yogastudio. Nästa gång jag bokar bli det att kolla takhöjd ordentligt!
• "Sängen", dvs madrassen var stenhård. Så bra för våra kroppar. Inser att vi måste köpa nya resårmadrasser hem. Vet inte när vi gjorde det sist så det är ett antal år sedan. Men som vår yogalärare säger; sover man på mjukt underlag blir kroppen hård och sover du på hårt underlag blir kroppen mjuk.
• Jag dricker i princip aldrig alkohol, tycker att påverkan blir för stor av pyttelite. Men den här gången har jag druckit ett glas vin lite här och där på resan ner och resan hem. Fnissat och varit uppsluppet glad. Bara gjort mig gott.  
• Våra vänner har varit många och det är faktiskt ganska fantastiskt att ses varje år eller vartannat år och bara ta vid där vi slutade. Vi har verkligen hunnit med alla som vi ville sitta ned med.
• När man inte har wifi överallt så lägger sig ett lugn. Att kolla sina sociala kanaler morgon och kväll och inte mer gör att man släpper något. Tror inte det bara gäller mig.

Och så yogan då. Ja den finns i  mig så oerhört självklart och vackert. Nästan alla jag träffade kommenterade hur mycket friskare jag ser ut och hur mycket min kropp förändrats. Det är alltså synligt för var och en som känner mig. Tack och namasté. Och ja, jag återvänder med ett yogainlägg strax, för som vanligt kräver den mycket utrymme. 

Mellanrum

Att stanna. I sig. I mellanrummet mellan tanke och känsla. Där ungefär befinner jag mig. Eller hur jag nu ska uttrycka det. I ett sensommarvarmt Budapest och med många vänner på kursen känns allt hemtamt och vant. Jag tycker mycket om den här staden. Jag tycker mycket om att hinna träffa vänner man ser högst en gång om året. Och ändå. Bara att ta vid där vi slutade. Men det som träffar mig rakt igenom alla skal och höljen av mig  - är att jag är så närvarande i mig. I allt som känns, tänks och sen blir det liksom luft. Space emellan. Inuti mig. Jag vet ärligt inte hur jag ska beskriva det, men det är behagligt. Nytt för mig. Och låter förstås helknasigt och flummigt för någon. Men självklart för mig själv. Att ta de där nödvändiga stegen för sig själv. Att känna att allt finns och är ok. Att veta att så mycket extrabagage som jag burit på, har lättat. Att känna att jag är nog. I mig. Utan att för den skull någonsin vara mer än någon.   
Det är varmt när vi kliver utanför porten från vår pyttelilla compact living-lägenhet. Gatorna är rensopade och solen värmer lite grann. Avenyn är kantad av stora gröna träd och rosorna är prunkande liksom en mängd växter som jag inte kan namnet på. Vi promenerar en kort stund till vår yogastudio, vår shala för veckan och vi ser en del yogis som redan är klara med sin practice. När man går en sådan kurs som vi gör, individual asanas, som i princip är precis det som den heter - alla får individuella övningar för just sig, så får man ett klockslag när man skall komma och träna. Vi är 4-5 personer som kommer samtidigt. Vi småviskar innan vi blir anvisade att gå in. Kommer in i ett ljust rum. Lite varmare än ute. Våra lärare korrigerar några i närheten och jag får min plats anvisad. Rullar ut min lila matta och gör min lilla serie av stående uppvärmning och sedan sittande asanas. Och sedan är han där, min lärare och korrigerar, trycker lite på punkter längs min skuldra och rygg och så flyter jag ned mot golvet. Högerbenet som alltid är lite vridet, rätar ut sig. Klart det känns. Men jag är trygg. Han kan sin sak. Det är något som är mer än säkert. Och fast det stramar och spänner så vet jag att när jag går ut kommer allt att ha lättat igen. Igen. Igen. Igen. Nåden av att ha en lärare med över 60 års erfarenhet av egen yoga, många års följande av stora mästare och gurus, så mycket egen teoretisk kunskap hop-parad med the practice. Jag är så lyckligt lottad.
   Jag har tampats med så mycket i både kropp, själ och ande och ändå. Den plats där jag är nu, den hade jag nog inte tagit mig till utan alla de där erfarenheterna som i stunden kändes onödiga och smärtsamma. När allt blir stilla och mjukt inuti, då vet man.

Det har saktat ned i mig. Sociala flöden saktar ned. Fotograferingen saktar ned. Skrivandet saktar ned. Allt är precis som det ska.

Vem hjälper dig i mörkret?

Om några dagar reser jag och min man på äventyr. En tur längs Europas trevliga städer; Köpenhamn, Berlin, Prag och för att landa i Budapest. Där ska vi gå kurs för våra lärare och jag längtar ihjäl mig just nu. Det får bli hur jobbigt som helst, jag behöver en mästares ögon och vägledning.

Jag har tänkt på det här med allt som vi "importerat" från öst som alla kampsporter, Tai Chi, Chi Gong och Yoga. Inom alla olika discipliner så vördar man sin lärare, sin tradition och även sin plats där man utövar sin andlighet. Men inte riktigt inom yogan som den ser ut idag. Jag undrar hur det kommer sig. Alla är liksom plötsligt sina egna lärare. Att man hoppar på utmaningar och så kallade challenges hit ochdit. Och själva yogan är oigenkännlig ibland. Den reduceras till något antistressverktyg där allt liksom är bra. Men är det det? Är alla asanas bra för alla? Självklart inte. Så. Vem behöver inte guidning? Den som inte går via nätet, som inte handlar om att aldrig bli sedd eller rörd. Att någon som kan mycket mer än vad du kan ska guida dig - för handen på hjärtat - det vi behöver mest är väldigt sällan det vi vill ha. Det som vi helst väljer själva är inte det som gör oss godast. Att man tror att en bok, en film eller app ska ersätta kunskap och erfarenhet från en levande människa som tittar på just dig och ger råd om vad just du behöver. Det är så crazy.
   För skojs skull, tänk dig en som utövar Chi Gong och kanske gör samma rörelse i flera år innan de får en ny, plötsligt skulle få lust och börja göra något helt annat. "för att det känns så". Då har man missat hela poängen som jag ser det. Tänker på mina barn som började med karate när de var 6-7 år och hur de lärde sig att buga innan de gick in i lokalen, hur de stillnade ned, hur de tilltalade sin lärare med vördnad i rösten till sin Sensei. Och hur de gjorde exakt det som lärdes ut. Och tränade på samma kata väldigt länge. Föreställ er att man skulle komma in i sin dojo utan att visa respekt, "få lust" att göra en helt annan kata än den som lärs ut just nu. Hur trist man än tycker den är. Och osökt tänker jag på filmerna om Karate Kid - wax on, wax off, där fick han verkligen träna på något han inte gillade men som gagnade i slutänden. Tror ni förstår vad jag menar.

När jag berättar att jag har mina lärare och att jag följt dem sedan 13 år tillbaka så kan människor få något klentroget i blicken, något som liknar - hjälp, du verkar vara med i en sekt - blicken. När det är så långt från det man kan komma. Och nej, jag följer ingen blint och slaviskt. Men när någon, som Shandor, hjälpt mig så många gånger med trassel i min kropp så är det klart att jag lyssnar. Även när jag inte förstår direkt. Eller kanske främst då. När jag verkligen behöver bli uppmärksam på det jag behöver jobba med. Ja vi ska lyssna inåt, ja allt finns där men hur ska vi se det i mörkret om vi inte har en lykta som lyser upp det åt oss. Som till och med tänder den där lyktan så vi kan se allt vi behöver?

Jag reser snart. Jag vet att jag aldrig någonsin kan föreställa mig vad som kommer att komma. Och ändå längtar jag för att processen aldrig tar slut. Snart träffar jag de som hjälper mig vidare.