måndag 28 augusti 2017

Glad för att jag är jag

För två år sedan skrev min yogalärare till mig att jag bara skulle vara glad för att jag är den jag är. Det kändes platt på något vis. Idag har de orden hunnit ifatt mig och jag inser storheten i den korta frasen. Be happy with who you are. För idag är jag det. På riktigt. I grunden. I djupet. Inuti. Och det avspeglar sig naturligtvis utanpå också. Som det alltid gör. Och bara för att jag säger att jag är glad så är det inte så att något hemskt måste hända. Det har ingen korrelation ifall det händer något traumatiskt. Det är det gamla katastroftänket som jag nu helt övergett. Frihet.
   I min närhet har det varit en del som inte mått bra, varit sjukskrivna, haft dödsfall i familjen, vaknätter pga liten baby, mobbade på jobbet - ja ni vet hela skalan. Då kan det vara svårt att säga hur bra jag mår och hur glad jag är. Över att vara jag. Det som inte har något som helst att göra med andras svårigheter. Men ni vet, man vill inte hälla salt i såren. Ändå måste jag få säga hur glad jag är över där jag befinner mig i livet. Eller hur?
När jag slutade vara anställd och tog mig vidare utifrån det som var något av det tuffaste jag hanterat i samband med mitt jobb och i relation till andra, då hände något helt annat. Jag blev fri. I både tanke och ord. Jag måste ingenting. Jag har heller inget att hänga upp saker på utan kan liksom ströva fritt. I mig. Utanför mig. Och det här som så många är rädda för när de slutar jobba, att de inte ska ha något sammanhang eller uppgift. Det har egentligen inget med jobbet att göra som jag ser det, det har med helt andra saker att göra och det blir tydligt, nästan övertydligt när man slutar vara sysselsatt 8-10 timmar per dag. Då framträder helt andra saker. Och ja, självklart vet jag att man måste försörja sig och ja självklart vet jag att väldigt många människor gör skillnad i det som de yrkesarbetar med. Men jag måste få säga att den tid jag upplever nu, den är i särklass det bästa hittills. Var inte rädda för att åldras, var inte rädda för att sluta jobba eller byta jobb eller bara stanna i att inte ha något jobb. För allt det andra finns. Inombords. Och i stugan i helgen med alla kalla nakendopp så kände jag hur jag helt och fullt har landat i just mig själv. Och när vi sitter på verandan och dricker kaffe är det ett talgoxpar som liksom konverserar hela tiden. Till slut flyger en av dem in i huset! Men lika snabbt ut igen. Puh. Och i älskade Solöga läser jag:  

Känn tillit. Det du gör är fullkomligt rätt. Min gåva till dig är att ha förtroende för dig själv och det du gör. Med andra ord - du kan slappna av. Du är på helt rätt spår. 

Så ja. det är så det känns helt enkelt. Yogan har lyft alla tyngder från mina axlar, när jag vågade vända striderna ryggen. När jag vågade gå åt ett annat håll även om en del inom mig motsträvigt krävde kamp. Men nu. Glädje och frihet. Jag är glad för att jag är jag. Helt enkelt.

4 kommentarer:

  1. Å vad härligt att läsa! Jag går omkring och är gråtfärdig för att; jag inte har ett ordentligt jobb, att sönerna inte gör det de ska, att....allt möjligt fel...Jag kanske bara måste stanna...vänta in mig själv. Med detta yrandet vill jag bara säga att jag är glad för din skull och att du inspirerar. Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Marika, att bara vänta och släppa är ibland det bästa man kan göra. Och tack för dina rara ord! Kram <3

      Radera
  2. Dessa dina ord landar så fint i mej just nu. Idag. Här och nu. Mitt i all den förändring jag står inför och med allt det jag har bakom mej.
    Kram och härligt med talgoxens budskap ♥

    SvaraRadera