Nog

Jag har nått ett vägskäl jag tangerat flera gånger, tidigare. När jag kom från Indien 2011 efter min först behandling, tänkte jag direkt lägga ned min blogg. Det hade hänt så otroligt mycket inombords. Istället blev det så att jag drog igång en blogg till, annikas andetag. Sedan blev det till slut en huvudblogg. Ja, över 8 år har jag bloggat. Och det har hjälpt mig utveckla mitt språk, det har skapat en bok, nästan två och jag har fått vänner. Jag har också en ovärderlig dagbok över mitt liv och mående. Men jag vet ärligt talat inte om det är rätt format för mig längre, även om jag har några hundra läsare om dagen. Det är i sig ganska fantastiskt. Men. Våren har varit krävande för mig med ett helt nytt jobb, att planera ett bröllop på rekordkort tid och rådda hela det. Roligt och underbart. Men krävande. Den här senaste veckan har fått mig att inse att språket på nätet har hårdnat. Man känner sig fri att skriva det man känner. Även om jag inte fått några hot eller annat hemskt, som är vardag för många andra, känner jag mig  obekväm. Så mycket att jag ställer mig frågan över varför jag gör det här. Varför bloggar jag? Jag startade bloggen för att jag gillar dialog. För att jag älskar att bolla olika synpunkter om olika ämnen, allt ifrån yoga till kost till rörelse till det omedvetna. Jag känner att jag rört mig fritt inom olika områden. Men inte riktigt så längre. Kanske var det bara droppen av vad jag ser runt om mig? På Facebook, på Instagram till viss del. Kanske är det dags att gå åt ett annat håll? Samma som när jag valde att stänga min yogastudio, trots att det var ett svårt beslut var det ändå rätt. Jag vet inte riktigt nu. En del av mig vill absolut inte släppa taget om min blogg. En annan del vill bara kapa förtöjningen och låta draken lyfta. Den som lyfter i motvind ni vet? Så just nu ser det ut så här för mig. Kanske är det helt enkelt bara letting go of self importance, för min yoga tar mig just nu ut på de mest  märkliga stigar. Som är rätt. Som känns minimalistiska i sammanhanget men som bär inåt och rakt och ärligt utan krusiduller. Det är ju så jag är. Så jag fungerar. Inte stryka någon olja på vågorna, inte vara "snäll" vad nu det betyder? Egentligen? Jag frågar mig själv det och det kanske du också gör? Bara få vara den jag är. Då kanske jag måste sluta till om det som är jag, det som är viktigast för just mig.

Tack alla som läst och kommenterat, ni har fört det hela framåt och jag böjer mitt huvud. Kanske skriver jag igen här, kanske inte. Jag stänger inte bloggen men som det känns nu har jag faktiskt fått nog. Helt enkelt. Tack och namasté.

Kedjereaktionen

När man lägger pussel kring sin egen hälsa så kan det ibland vara svårt att se vad som är vad. För mig är det viktigt att veta, just för att jag inte ska göra om misstagen, jag kanske gör. Jag sätter inte upp ett finger och undrar vart det blåser utan vill faktiskt veta. Så långt det går. Alltså om något är trendigt är det ändå inte säkert att det passar just mig.
   Efter mobbningen jag utsattes för blev min kropp helt hopdragen, det var omöjligt att göra någon fysisk träning först, yoga gick inte. Det var egentligen ett logiskt sätt för min kropp att hantera allt smärtsamt, den bara drog ihop sig till försvar.
   Några månader senare kunde jag både göra min yoga och även träna. Jag tränade ett halvår på kraftsportklubben och blev stark och mycket rörligare igen. Sedan följde en sommar av lite hipp som happ träning vilket inte gynnade mig. Egentligen. Under november var vi i Australien på yogakurs och där fick jag ett genombrott i min yoga, jag kunde plötsligt göra det jag hade varit förhindrad ett år att utföra. Men det gjorde ont. Min lärare sa att det var vägen att gå och eftersom han hjälpt mig så många gånger tidigare har jag följt hans råd.
   Det har varit en riktig berg- och dalbana både i kroppen, själen och mentalt att göra en enda asana i åtta månader. Något jag skrev om igår.
   I början på året skottade jag snö, alldeles för länge och för mycket vridningar och då kom mina problem i ett annat läge. Så mycket ont och så jobbigt att jag började söka hjälp igen. Hittade denna dr Chen, via min osteopat och några rekommendationer.
   Min röntgen av höften visade ju måttlig artros men inget annat och jag är inte bekymrad över det. Utan snarare över musklernas hopdragning.
   Idag fick jag svaret på hur det hela hänger ihop. Sköt för en nörd som mig! När jag skottade snö för länge hamnade musklerna i ett försvar runt höften och började dra ihop sig och även åt fel håll. Vilket belastade leden. Vilket gjorde mig smärtpåverkad och ännu mindre rörlig.
  Nå, min doktor masserar min höft idag, det är som tortyr men jag tar mig igenom. Efteråt är jag otroligt mycket rörligare och han uppmanar mig att vara försiktigt. Om jag ska! Men jag fick också svaret för jag har ju tänkt ett antal gånger att man inte kan få artros bara så där efter en snöskottning. Men då startade en slags kedjereaktion och om leden redan var lite uppluckrad av för lite fysisk träning och fel kost så gick det snabbt till att göra rejält ont.

Nu tar jag det lugnt. Går på behandlingar och gör min yoga. Senare börjar styrketräningen igen. Försiktigt. Och nu längtar jag faktiskt!

Bävan och kringelkrokar

När vi väl är inne i pittasäsongen med sommar så brukar mitt system lugna sig. Jag finner mig mer tillrätta efter vårens skavande och oro och jag breder ut min yogaträning. Jag ger den extra tid och framför allt vill jag "odla min andlighet" som min lärare uttrycker det. Att be böner morgon och kväll. Vilket jag alltid gör. I sängen oftast och det är som en start på dagen och som ett fint avslut.

Men min padmasana, just nu svider det otroligt mycket i min höft, speciellt när jag går ur den. Jag kan nästan inte röra mig. Jag hasar fram till väggen där jag på något sätt drar mig upp för att ligga med rumpan tätt mot väggen och benen rakt upp. När jag börjar så är vänster ben rakt och höger ben liksom vridet, det går inte att få rakt. Jag ligger kanske 10-15 minuter så och sedan ligger jag i padmasana, också mot väggen. Det underlättar otroligt för höften eftersom den inte får någon tyngd. Och ja, jag byter sida förstås och så ligger jag med benen rakt och då sker det magiska. Då är båda benen raka. Varje morgon samma sak! Och när jag gjort min warm down inser jag att jag återigen är mjukare på höger sida.

Jag har mailat min lärare och berättat om min röntgen och jag ska fortsätta med det jag fått. Så ja. Förmodligen såg han det redan i november eftersom det är vad jag ska göra.

Men de här kringelkrokarna jag gör varje morgon, jag bävar inför att ställa mig på mitt golv. Jag bävar när jag sitter där och andas. Ibland blir andningen så ytlig jämfört med hur jag brukar andas, det är som en slags panikkänsla utan att jag rör mig. Sedan får jag ner andetaget igen. Jag sitter väl förankrad mot golvet och det ger mig ett stort stöd just nu.

Tack sommar för att du är här nu, även om det inte är så varmt, gör ingenting. Jag traskar vidare inåt-nedåt i min padmasana och bävar varje morgon. Men det går!

Modet att vara jag

Det hällregnar och borta vid vår stuga skiner solen där mannen är och målar. Men jag är hemma för att göra ett jobb. Ett jobb jag både längtar till och bävar för. Lyssnar en snutt på Sommar i bilen och hör en man berätta om hur det gick till när han konverterade till katoliscismen. Om kritiken han fick, om hur många som hade synpunkter på vad han gjorde. Osv. Hade jag vetat att det var Ulf Ekman hade jag aldrig lyssnat klart, tur att mina fördomar inte stod i vägen för mig själv. Han hade en del intressanta synpunkter när det gäller att ta sig själv på allvar och gå sin egen väg. Även rent andligt.
   Jag handlar mat, ser en kvinna stå och helt skrupellöst sortera jordgubbarna och lägga säkert en halvliter extra uppepå sina egna. Och det slår mig, hur ofta människor fuskar. Hur ofta vi tycker att vi har rätt att göra på ett visst sätt. Tycka och tänka.
    Och jag tänker på något som min lärare sagt; - ibland tycker människor att det du gör är helt galet. De vet inte vad som rör sig i dig. Du kanske upplevs som kompromisslös, men du är bara sann mot dig själv. Ingen annan kan säga vad som är rätt för dig. Och det är ju det jag vill vara. Sann mot mig själv. Jag vet att det är rätt även om det svider i mig också. Allt har två sidor. Men otadligheten vill jag ha. Jag strävar vidare, stärkt i mig själv. Av böcker. Av någon annans visdom. Det är ganska fantastiskt ändå.

Att peka finger åt någon betyder att du pekar med fyra fingrar mot dig själv. Har du koll på dig själv? Vad som är ok att säga och skriva? Tänker på alla dessa stackars kändisar som får utstå så otroligt mycket skit på nätet. Och att jag aldrig tror jag skulle orka vara stark som de är. Jag som är som en blöt fläck bara någon missförstår. Nä. Här måste skaffas hårdare hud. Helt enkelt.

Lite att reda ut

Jag tackar för det enorma intresset som de senaste blogginläggen renderat. Visste att det var ett getingbo jag stack in huvudet i men kanske inte att det var så kraftfullt. Nu har jag förstått lite mer hur påhoppade människor kan känna sig när jag bara redovisar det som är min verklighet. Nå.

Ni som stöttat mig, tack! Utan er hade jag lagt ner bloggen nu. Kanske säger lite om hur jag fungerar.

Några skriver att jag är överkänslig. Kanske. Kanske inte. Jag är högkänslig vilket ibland kan upplevas som överkänsligt. Jag har gråtit mig igenom helgen. Det kanske säger något om hur jag fungerar och hur ledsen jag varit.

Några skriver att jag ska vara ödmjuk inför andras kostvanor. Tja, är jag inte det? När jag redovisar allt jag ätit genom åren och vad jag äter nu. Jag har aldrig sagt att någon annans vanor är fel. Det är något som läsaren i så fall läser in själv. Vad jag däremot beskrivit är alla dessa kolhydratätare i min närhet som fått cancer. Någon skriver i sin kommentar att bönder minsann också fått artros och de var inga vegetarianer. Nähä. Men kanske stora kolhydratätare ändå? Vem vet det? Jag har också ätit vegetarisk kost men som sagt inte mått bra på det alls. Tacksam att jag slutade med det eftersom jag har en kropp med mycket trassel med skelettet, läs fem diskbråck och nu en ömmande höft. Så mycket har jag räknat ut hittills och det är att benen inte stärks av grönsaker.

Något som gick nästan  alla förbi som kommenterat är när jag skrivit om hur dåligt jag blivit behandlad av några människor i bloggvärlden och där de faktiskt är yogautövare något som fick mig att ställa frågan hur vi yogautövare ser på oss själva. Tydligen behövde den åsikten liten respons.

Den enda som egentligen svarade på det var Marika, den som jag trodde skulle dissa mig efter detta. Men hon skrev att hon inte skulle det och det kändes varmt och skönt i mig.
Du som tyckte att jag raljerade över Marikas cancer, jag vill återigen framhålla att det är det sista jag vill eller har gjort. Jag har som sagt känt Marika i bloggvärlden ganska länge nu, vet inte exakt hur många år, men det är länge vi varit vänner. Jag har hållit tummarna för henne och peppat varje gång hon varit på kontroll eller behandling. Så snälla, läs inte in mer än vad som faktiskt står. Om jag skriver att "det var tufft för dig att få cancer," kan jag inte med bästa vilja i världen förstå hur någon vill få det till att jag raljerar.
Om jag sedan skriver att cancerceller dör utan socker, är det då jag raljerar? Något som gav Nobelpriset i medicin för 80 år sedan redan...

Ni två som skrev om er egen resa med gurus och yoga och meditation i många år och där ni valt kött och någon även blivit idiotförklarad för det, ni är mina förebilder. Att ni vågar gå utanför ramarna, det är det som för allt framåt. Och inte minst forskningen.

Någon skrev att jag måste kunna förstå andras synpunkter. Men självklart förstår jag att världen inte snurrar runt min navel, DÄREMOT så har jag min fulla rätt att bemöta det som kallas för fakta. När det är gammal fakta. Men kolhydratätarna och förespråkarna håller hårt i det som de tycker är rätt, det har jag verkligen förstått nu. Men att tycka något är kanske inte samma som att veta. Till exempel att kroppen behöver kolhdyrater, något som inte alls är sant. Och titta t ex på Björn Ferry (och förmodligen hela skidlandslaget) som tog guld i OS i skidåkning eller Jonas Colting VM-medaljör i triathlon. De har tagit sina medaljer på lågkolhydratkost. Visst är det intressant??
Eller alla dessa enorma undersökningar av tusentals personer som ätit "kött" och fått en mängd sjukdomar. När inga andra parametrar redovisas? Eh va? De kan ju också äta en mängd kolhydrater till, kanske röker eller har problem med droger eller aklohol. Det kan jag inte ta seriöst, något som många andra forskare också påtalat. Är det då jag inte förstår andras synpunkter?

Men. Jag är ju som sagt en nyfiken person, jag står aldrig stilla, jag vågar ompröva det som jag tidigare upplevt som sant. Mitt sätt är att leta fakta, forskning om det finns och även testa själv. Så jag vet av egen erfarenhet hur väl jag mår på att minimera kolhydraterna. Karin Björkegren Jones som skrivit både böcker och i sin blogg om sin resa sedan hon fick bröstcancer har ju själv delat att hon trodde att hon åt hälsosamt för att hon var vegetarian, men när hon fick cancer så förstod hon att hon inte alls hade ätit så bra med ett överskott av kolhydrater. Det är också en förebild, en som letar vidare och inte gömmer sig i gamla "sanningar" eller "fakta".

LCHF är precis vad bokstäverna säger; Low Carbs, High Fat. Ingenstans står det om kött. Eller hur? En del äter lågkolhydratkost och är vegetarianer. Men då krävs mer mjölkprodukter än vad till exempel min mage kan hantera så det går bort för egen del. Andra mår finfint på det.

Vi har alla ett inre som är lika. Vi har ett blodomlopp. Vi har ett nervsystem. Vi har inälvor, mage och tarmar. Ja ni vet alltihopa. Och biokemin skiljer sig inte åt. Det är först på senare tid man börjar ägna sig åt tarmarna för att inse hur mycket de faktiskt styr i kroppen, immunförsvaret finns där, några kilo bakterier, som förhoppningsvis är fler av de goda sorterna. Det finns några hundratal olika. MEN. Om vi sakta men säkert äter fel, så kommer kanske inte sjukdomen direkt, den kanske kommer senare. Precis som med yogan. Allt visar sig inte i stunden utan kanske om 15 år och då är det ju riktigt trist om man gjort fel rörelser för just en själv. Eller hur? Och samma med tarmen. Om man inte hanterat den optimalt. Det är vad jag försöker göra på mitt sätt. Du är fullkomligt fri att göra på ditt sätt och känna dig nöjd. Men säg inte att det hela beror på individen. Så mycket skiljer vi oss inte åt.

Min mamma dog av ALS, 63 år ung, en autoimmun sjukdom som hon kanske hade sluppit om hon hade ätit bättre, dvs skippat det fettsnåla och kolhydraterna.
Min pappa dog av en hjärtinfarkt, 63 år ung,  kärlen förtätade av plack som förmodligen hade sluppits om han hade ätit rejält med fett och spolat rent sina ådror.
Hade de någon koll på det här? Inte ett dugg! Eftersom den kunskapen låg dold. Nu när den är öppen är jag så entusiastisk. Trodde nog i min naivitet att någon skulle tycka det var bra och kanske till och med ge mig lite empati eller en high five på att jag läkt ut allergier, mina lungproblem och den eviga hostan.  Nå. Alla är sig själva närmast. Det är helt klart efter de senaste inläggen.

Igår skrev jag på Instagram att jag loggar ut. Det gjorde jag där  igår och idag även här. Jag tar lite sommarlov. Får se hur länge det varar och när skrivlusten ger sig till känna igen. Tills dess, ät gott och rätt :) och ha en fin sommar! Det tänker jag ha och nu vägrar jag vara mer ledsen för att jag blir missförstådd. Walk a mile in my shoes!

Glad och lite ledsen

Vi tog oss till stugan igår och sov där i den ljusa natten. Hemma en sväng igen för att mannen ska jobba. Men så tar vi oss dit igen ikväll. Fint så. Och när vi kommer dit. Då släpper verkligen allt. ALLT. Jag bara sitter i tre timmar och tar emot mina egna tankar, allt som rör sig i mig och jag är så glad åt den platsen, den är rent meditativ med lugn energi och inget som stör. Den vackra skogen vi går igenom och den varma sjön vi badar i framåt kvällen. Sitter och dricker kaffe och insikterna trillar ned. Insikter jag inte bett om men som kommer och som jag måste hantera.

Vilka är vi som utövar yoga? Vad tror vi om oss själva? Är vi bättre än andra? Vill huta åt den som inte tycker lika och som inte går i fållan? I fållan av vad man SKA gilla och tycka när man är en yogi/yogini. Den som vågar ställa frågor - hur blir den behandlad? Jag har släppt mitt skynke över mig själv och insett att jag alltid kommer att provocera vissa människor på ett plan, de som svarar med total tystnad (mitt värsta) eller med hätska utfall. Det är för att jag är rak och för att jag verkligen vill veta som jag skriver och ibland frågar saker. Inte för att ställa någon mot väggen eller bråka. Eller vad det nu uppfattas som. Men människor har lite koll på sig själva när det gäller aggressivitet eller om någon trampar på en öm tå. Det har jag egentligen vetat hela mitt liv. Anpassat mig till döden Men jag orkar inte det längre. Jag måste leva mitt liv i respekt för andra, vilket betyder att folk får tycka precis vad de vill men inte vara otrevliga, vänlighet kan inte nog överskattas. Och att man bara gör så med vissa, man väljer ut den som får ett njuggt svar eller ilska. Usch säger jag bara.

De senaste åren har jag varit med om det några gånger. Att bli bannlyst. I bloggvärlden, Eller vad man ska kalla det. När det gjort mer ont än vad folk nog tror om mig. Att jag blir ledsen över att människor tror att de kan säga, skriva vad som helst till mig. Att jag bara mött det av människor som utövar yoga. Är inte det trist? Lite som skenheligt. När kramar, blisset och mantran inte kan nog upprepas men där det praktiska förhållningssättet verkligen kan önska mer. När en bloggerska som "älskade min blogg men var skrämd av min rakhet" (hennes ord) och som till och med skickade en film till mig när jag fyllde år blev så rasande på något jag tyckte att hon tog bort mig överallt i sociala kanaler och vägrade svara vad jag hade gjort som var så upprörande. Jag TYCKTE något. Som inte hon höll med om. Snävt.
   Nästa bloggerska som dessutom är instruktör som blev förbannad på mig gjorde att hon till och med blockerade mig. Vägrade all kommunikation. Samma sak. Jag TYCKTE något. Jag ställde frågor så milt och fint jag kunde om saker hon hade skrivit om sig själv. Jag har inte förstått att det ska man inte göra. Samma bloggerska beskrev sig själv så här "Jag är enstörig, butter och envis till förbannelse (och det blir värre ju äldre jag blir). Det har tagit tid för mig att acceptera detta till fullo, men så är det. Jag behöver få ha det på mitt sätt, annars rubbas allt. My way or the highway! Om inte blir jag högljudd, elak och iskall." Det var exakt vad jag råkade ut för. Iskall kyla och elakhet. Jag ska ge henne cred för att hon insett det och till och med vågar dela det. Synd bara att ursäkter inte fanns med i henne manual.
   Jag vet inte om jag är på väg till samma sak igen. Återigen för att jag TYCKT något.  Censur och tillrättalagda åsikter är inte mitt sätt att skriva eller beskriva.

Men hur är det med de andra? Alla runtomkring som är tysta. Skulle de agera så om det hände deras barn? Eller någon i omgivningen? Skulle de reagera med tystnad, stryka ett streck över det och istället skicka gullegull till den som har farit ut mot någon. Har vi olika regler för olika människor?

Jag tänker vidare på hur de gör när de undervisar. Tänk om de möter någon som jag då. Kommer de att frysa ut den personen? Mångfald är det ok när det gäller etnicitet, sexualitet, kön, ålder men inte när det gäller personlighet? Var går gränsen för acceptans?

Kanske är jag extra känslig för att jag dels är högkänslig, dels har blivit mobbad och förtalad på min förra arbetsplats? Men det förtar inte känslan av att människor vänder dig ryggen. Å andra sidan måste jag ställa mig själv frågan om de människorna är något för mig. Förmodligen inte. Dags att gå vidare helt enkelt. Även om det svider. 

Jag jag är ledsen och med att skriva det här tappar jag nog de tysta också, men vet ni, jag orkar inte vara tyst om det som är viktigast för mig. Att våga fråga. Att ta mig vidare. Att ställa gammalt beprövat i fokus för att se om något förändras. Jag går min egen väg, inte alla andras. Min lärare Shandor, har gjort exakt så i sitt yogautövande. I möten med människor. Kanske därför jag känner mig så hemma med honom. Kanske därför jag vågar se igenom det falska, när det inte är äkta. Kanske därför jag faktiskt törs skriva det här. Jag tror det. Han har hjälpt mig stärka mitt inre så att jag mer och mer vågar vara den jag är. Han sa också på en kurs för några år sedan; Most people act like shit. Tja. Det ligger  mycket i det. Tyvärr. Så har vi ju de här som inte vill "sprida negativa saker" som alltid alltid fokuserar på något rart och glatt. Länkar återigen till en av de bättre artiklarna jag läst om spritual bypassing. Att hoppa över det som är svart och svårt, att liksom ta genvägen till det andliga. Men det fungera rju inte riktigt så som jag ser det. Det är precis tvärtom. När du vågar se svärtan, problemen och svårigheterna - då kommer också insikterna över väldigt mycket. När du vågar gräva just där du står. Jag har aldrig hymlat med att mycket var svårt men att det också känns fint att dela det.

Och nu då? Ja nu det känns fritt i bröstkorgen men väldigt ledsamt. Men jag kan bara leva mitt liv, jag orkar inte tassa på tå för lättstötta människor. Jag har min väg och andra har sin. Men tappa inte respekten och våga öppna munnen eller tangetbordet. Det är inte så skrämmande att våga stå upp för någon som ni kanske tycker är för rak.

Slutar med mitt favoritcitat av Martin Luther King: You are not only responsible for what you say but also for what you don't say.