Oslagbart

Det här med att sova utan väckarklocka, som jag gjort i ett halvår nu, det är oslagbart. Det här med att lyssna in sig själv, ha tiden till det och utifrån dagens form utöva den del av min andliga disciplin som kallas yoga, det är oslagbart. Att utifrån vädret kunna sitta på min trappa nästan varje morgon och se på min trädgård, lyssna på fåglarna, ta emot fjärilar och trollsländor som alltid sätter sig på mina ben - det är oslagbart. Att inte ha något måste - jag tror knappt att det är sant men så ser livet ut just nu. Att vakna med en färg inombords, ända sedan min målarkurs, det är också helt oslagbart. Tidigare vaknade jag med en sång, vilken låt som helst i mitt huvud, har gjort det sedan jag var tonåring. Och nu har låtarna bytts ut mot färger! Det är oslagbart. Helt f-ing oslagbart. Hur hamnade jag här? Jag ställer mig frågan varje dag och påminns om det som varit hårt och som jag faktiskt vände. Inuti mig själv. Eftersom ingen annan egentligen bestämmer över hur jag ska må. Jag tänker också på mina båda föräldrar som dog vid 63 års ålder. Det är två år dit, sedan har jag den åldern också. Och jag ska banne mig leva fullt ut varje dag tills jag dör. Om det så blir vid 63 eller 93 eller vilken ålder som helst. För det är faktiskt att göra livet större och - helt oslagbart. Det var bara det jag ville säga sista lördagen i juli och med händerna fläckiga av vinbären jag just plockade av.

Min bröstkorg svämmar över av tacksamhet - och av oslagbarhet!