lördag 2 juli 2016

Det är något med kroppen

Vet inte om det var för att vi avbokade yogakursen. Vet inte om det vara för att lugnet rann ut med regnet. Vet inte om det var för att jag hade ont. Vet inte. Men vi grälade. Länge. Städade. Grälade. Drack kaffe. Grälade. Som ett skämt. Men i alla fall.
   Så sov vi på saken. Vi som för 33 år sedan lovade varandra att aldrig somna osams, vi somnade inte direkt osams men inte direkt sams. Men vi blev helt enkelt för trötta. Och vaknade till ösregn. Jag menar ÖSREGN. Himlen öppnade sig och det sköljde väl bort irritationen och allt vad det nu handlade om. Vi åkte till skogen. Vi gick. Småjoggade lite ängsligt, men det höll. Hängde en lång stund vid utegymmet och gjorde lite alla möjliga övningar. Utfallssteg och utfallshopp. Hängde i armarna. En kort stund men i alla fall. Tränade dips och mina armar kändes lealösa. Hejade glatt på alla andra som var ute i regnet. Lättsamt och skönt.
   Tog oss längre in i skogen och där vände det. Jag menar. Blanktvättade blad och syrerik luft. Vad har jag att fundera på? Vad har vi att trassla om? Åkte hem, åt brunch och landade i något annat. Det är något med rörelse och det är något med att låta kroppen få röra sig. Eller hur? Den vill göra allt det jag gjorde idag och när den inte får det så blir jag lite sur. Eller? Handlar det om det eller kanske inte. Skit samma! Trevlig helg!

4 kommentarer:

  1. Jo det handlar nog om det...att få röra på sig, menar jag. Gillar att du är så ärlig. Här är det svårt att hålla sams i galna värmen. Hör grannarna också skrika. Ändå...tror att det bara är vi. Kram och trevlig helg själv!!! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du Marika, alla grälar, även de som säger att de inte gör det! De kanske inte kastar ur sig ord men maktar med tystnad eller på andra sätt. Det är mänskligt att vara oense samtidigt som det också är mänskligt att bli sams <3 Kram och tack!

      Radera
  2. Ja, vad har man att tjafsa om. Egentligen? Ändå, som du skriver, så mänskligt och jag vill påstå 'tryggt'. När man är sig själv med dem man står närmast, när man helt enkelt vågar tjafsa för man vet att grunden/kärleken är orubblig. Och jag känner igen mej i rörelsen, det vet du, behovet av att få använda kroppen, annars blir det kortslutning eller stagnation på nåt sätt. Kram ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Nina det har du ju helt rätt i. Man "vågar" tjafsa :) Ja den där rörelsen är helt enkelt livsviktig. På många sätt ❤️ kram!

      Radera