Schackpjäs

En tung vecka. Knasigt väder. Kokhett omväxlande med  störtregn som kastar alla äppelblomsbladen i marken. Gräset växer  hysteriskt. Vi behöver klippa det var femte dag egentligen. Om vädret tillåter. Min man krockade i början på veckan. Han  och de andra inblandade klarade sig bra. Men bilen blev skrotfärdig. Det viktiga var självklart att ingen skadades. Men man blir lite stukad när det händer. Lite chockad. Jag blev lite upp och ner. Det blir lite krångligare i hela vardagen. En unges dator kraschade just när terminens sista uppgifter skulle mailas in. Tårar och trassel innan allt reddes up och det gick att lösa på ett annat sätt än det var tänkt. När det händer saker i min närhet så påverkas jag naturligtvis. Tidigare har det satt sig i kroppen men nu är det som det sätter sig i sinnet. Jag har varit enormt trött. Ja pollenallergin gör ju sitt till. Men jag har varit överdrivet trött. Igår gav jag mig själv lite andrum. Jag åkte på en ayurvedisk oljemassage, abhyanga, som jag gör någon gång då och då. I två och en halv timme så flöt jag upp och ner i tanken. När oljan omslöt hela mig. Varje led. Mitt huvud. Mitt ansikte. Somnade och vaknade. Blev mjukare. Även inombords. Kom hem och somnade väldigt tidigt. Vaknade vid fem. Upp med min yoga. Där och då. I den stunden äger jag mig själv. Hela vägen. Inifrån och ut. Och vi är varsamma med varandra hemma. För när tröttheten övermannar mig blir jag lättirriterad, svårt att hålla mig sval. Men med abhyangan i både kropp och sinne och med morgonens yoga har allt fått sina rätta proportioner igen. Och igen. Utan den skulle jag vara som ett rö för vinden, som en schackpjäs som någon annan flyttar. Nu flyttar jag mig själv, den stora skillnaden. Önskar er varsamhet och glädje i helgen!

Lite buddistvisdom

This is my simple religion:
There is no need for temples,
there is no need for complicated philosophy.
Our own brain, our own heart is the temple;
the philosophy is loving kindness and compassion.

~ Dalai Lama ~

Jackpot

Den där energin när man yogar tillsammans. När man leder en grupp och det är tufft och ansträngt, men när de som yogar ändå håller sitt andetag. Den där livräddaren. Bokstavligt. Bildligt. Andningen. När man styr. Det är så annorlunda mot vardagsandningen eller vad jag ska kalla det. Jag har modellerat med andetaget i mina grupper. När man gör sin serie men med olika antal andetag i varje position, då blir det nästan som en ny serie. Man kan göra det flödande med ett andetag, nästan ett halvt ibland i varje position. Det går snabbt. Då måste man vara ännu mer fokuserad. Allt annat sköljs bort. Skulle aldrig gå att tänka på något annat. Eller som igår, när vi stannade fem andetag i varje asana i serien. FEM. Det kräver något. Man får lov att släppa taget om något. Dö en liten smula. För att vinna något. Jag ser i vissa lägen att ansikten skrynklas och man vill ryckas med i att andas snabbare, längre upp. Att ta sig över den där vallen. Det där motståndet som kan kännas som Mount Everest när det bara är en liten kulle. När det mentala och tankarna sätter alla käppar i hjulet för att vi "vet" att det ska bli jobbigt. Igår var det jackpot för min del. Alla var där. Alla gjorde sitt yttersta. Det går att se skillnaden så tydligt på det som läggs in i yogan. Även om jag som lärare i vissa lägen är en betraktare så ser jag saker tydligt. Nästan övertydligt ibland. När man som elev ser sina mönster, när som någon sa igår - Tänk alla mina frågor handlar nog om samma sak. Egentligen. Och det mesta motståndet sitter i mina tankar. Det är stort. Det är jackpot på riktigt. När man ser det. För inte förrän man ser kan man förändra det. Och det går att översätta till alla situationer i livet. Som jag ser det. Yogan i livet. Livet i yogan. Igår kväll var det jackpot!

Meridianer

Förra veckan fick jag ont i bakhuvudet på höger sida. I en speciell punkt. Det strålade ned i axeln, ryggen på sidan och vidare ut i skinkan och på  högerbenets baksida och vad för att ta sig längs fotens utsida. Blev lite trött. Trött på att ha ont. Trött på nya symtom. Lite skraj också för att det var något nytt under uppsegling. Någon disk som kanske skulle trycka ut ett bråck. Så ramlar jag över den här bilden på Facebook:

Det är helt otroligt, men det är exakt där jag haft ont. Jag har känt av de flesta punkterna längs den här meridianen. Tänk så makalöst skönt att läsa om det. Och även att botemedlet var adho mukka savasanan nedåthunden. Som jag gjort. Och känt det lätta i min meridian. Inte fullt ut, men nästan. Det är så jag får lust att vidareutbilda mig inom det här området. Också. Tills dess nöjer jag mig med informationen. Och yogar sparsmakat och utvalt. Visst är det fantastiskt?! 

Vardagsnöjd

Det regnar så att det susar på vårt plåttak. Det är så rogivande. Jag vaknar strax före klockan fem. Tänker att det är perfekt tid för att yoga. Och i nästa stund sover jag. Och vaknar med ett ryck när klockan ringer. Och då är jag sådär överdrivet trött. Jag får kaffe på sängen av min älskling. Och jag tar det lugnt. Något annat går inte just nu. Kommer till jobbet och känner hur väl jag har funnit mig till rätta efter alla omorganiseringar, flyttar och annat. Skrattar så att det stramar i kinderna. Projektleder ett av våra största projekt och just nu är det bara kul. Det flyter. Alla trådändar har knutits samman och jag är den som sköter hela logistiken. Kontrollsidan i mig är lugn för jag har koll på läget även om jag bara delegerar en hel del. Det är fredag. Jag ska träffa en god vän på eftermiddagen. Ta igen lite tid och bara prata. Helgen ligger framför mig som en obruten vattenyta. Längtar efter mitt lilla barnbarn. Det stillsamma i att bara vara landar mer och mer i mig. Jag är tillåtande mot mig själv, mer än jag någonsin varit tidigare och det betyder att jag även blir det mot andra. Det där att börja med sig själv, det slår aldrig fel, det är där vi måste börja. Vad det än handlar om. Jag önskar er den bästa av helger och att ni hinner landa och vila i vilka ni är. Innerst inne. Jag är på väg.

Ställa till rätta?

Är livet rättvist? Nej. Det tror jag alla har känt någon gång att det verkligen inte är. När man drabbas av svårigheter. Sjukdomar. Eller andra katastrofer. När någon dör. När allt känns fel och man knyter sin näve i fickan. Eller mot himlen. Men det kan också kännas så i delar som kanske inte är så dramatiska. Det där med orättvisor i det lilla. Det som på något vis skaver. I relationer med vänner. Man tycker själv att man gör allt rätt. För mig är nog orättvisa det allra svåraste att släppa. Kanske har det med min personlighet att göra, kanske har det med annat att göra. Men när jag upplever mig orättvist behandlad då kan jag inte sluta med att försöka ställa allt till rätta. Och det är just där som något annat kommer in. Att släppa taget om den där orättvisan. Om den nu var orättvis. Det kanske bara handlade om ett perspektiv? Jag diskuterar med mina yogavänner. Med min man. Hur de ser på saken. Min vän som jag inte sett på flera år men som jag har tät kontakt med ändå via Skype och annat, hon säger. Annika, some things has to stay open. You cannot close them. It is not up to you. Och det är sant. Men det svider. Värker nästan. Hon pratar mycket om den buddistiska sidan av livet, att acceptera att livet är som det är. Att inse att man behöver flyta med, även när det skaver. Hon har bott i Asien i olika länder under några år och hon har hittat vardagsklokhet i människors sätt att hantera sin tillvaro där. Sin vardag. Och både hon och jag är sådana som gärna vill ordna. Ställa till rätta. Men alla vill inte delta. Det är inte helt upp till mig. Bara att böja nacken. Först blev jag ledsen när hon sa det. Sedan insåg jag hur skönt det är med vänner som kan se mig men också bortom och förbi. Som vågar säga. För nu inser jag med full styrka hur rätt det är för mig. Låta saker, relationer och annat vara. När jag försökt då har jag försökt. Resten är faktiskt inte upp till mig. Det är lite skönt också. När man landar i att alla har sin väg att gå. Resten vet vi inget om. Och jag tränar. Jag tar med mig den vetskapen in i kroppen. Via mitt andetag så införlivar jag att jag än en gång behöver släppa taget. Andas ut orättvisan. Släpper den. Vill inte lägga mer energi på den. Hur gör du?

Utan ansträngning

Den här bilden. Den här asanan. Den rymmer allt jag strävar efter just nu i min kropp. Stadigheten i min bål. Benen som bär. Likvärdigt, trots att ett är böjt och ett är sträckt. Armarna som graciöst men stadigt sträcks ut. Att släppa taget om den nedre delen av överkroppen - sjunka mot golvet utan att tippa fram. Kunna det. Hålla sig där. Utan svårighet. Nära golvet. När det sker som Emma Balnaves gör det på bilden, det är så vackert att jag knappt kan sluta titta på bilden. Ännu vackrare i verkligheten förstås. Och bakastahna rymmer så många positioner i en. Klurigheten i olika rörelser. Finurligheten i asanas som bygger på andra asanas. Men när det sker utan ansträngning. Som här. Yoga som jag vill utföra den. Yogabilderna jag har i sinnet när jag själv gör min yoga. Den här finns med mig hela tiden. Som en slags målbild.

Bilden är tagen av Dan Lindberg

Igen. Och igen. Och igen.

Skrivit om uppgradering. Skrivit om att hitta hem. Skrivit om lås och nycklar. Försökt formulera mig. Men det går inte riktigt att verbalisera det som sker nu. Jag bara försöker sätta ord på det som händer men faller platt till marken med mitt uttryck. För uttrycket finns där i min kropp. I mitt sinne. I min själ. Plötsligt smälter allt samman och jag känner hur väl jag är en. Men inte ensam. En bland alla. Alla vi är en. Så tydligt i morgonens yoga. Jag gör den bästa av sekvenser för mig nu. Den är mjuk. Den är krävande. Den ger mig utmaningar. Jag orkar. Jag stannar. Jag finns. Och allt är där. Igen. Och igen. Y O G A. Det måste göras för att förstås. Det måste göras konsekvent för att förstås på djupet. Det måste ske något när man klättrar vidare inombords. Under en längre tid. Finns inga genvägar även om viljan och önskan finns där. Men inte förrän då. Händer något. Har inget med den yttre flexibiliteten eller stelheten att göra. Men stelheten ger vika för något annat som tar plats i mig. Nu är kroppen helt enkelt mjukare för varje morgon. Ofattbart sträcker jag mig framåt, knäpper mina händer runt hälarna. Känner min haka mot skenbenet i Janu sirsasana. Övningen med så många dolda förbättringar i sig. Och de här tretton åren som jag yogat. Allt känns plötsligt som en enda lång förberedelse till det jag gör nu. Jag är ett med min yoga idag. Igen. Och igen. Och igen.

Be brave!

Jag vill vara modig. Modig hela vägen. Ibland tappar jag lite fotfäste. Saker händer. Jag bestämmer bara över mig och ibland blir jag häpen över annat i min omvärld. Jag har mitt hemliga projekt som jag skrivit om tidigare och som jag ännu inte är redo att berätta om fullt ut. Men klart är att jag behöver vara modig i det. Samtidigt som jag lyssnar till mitt hjärta, mitt andetag. Ibland blir jag lite skraj. Gömmer mig nästan för mig själv. Inte ska väl jag... Jag vet inte om det är Jante som sitter där på axeln. Eller om det handlar om just mig. Klart är att jag behöver peppa mig ibland. Och jag försöker. Desto skönare när min familj och vänner gör det. Får mig att ompröva. Våga gå vidare. Bjuda in annat. Det som funkar allra bäst för mig i peppväg är musik. Alla dagar i veckan. Fick den här länken igår av min dotter och den är så rätt. För mig. Just nu. Delar den med er och önskar er en skön helg. Och modig! Kolla in killen med röd tröja :)
http://youtu.be/QUQsqBqxoR4

Varseblivningen

Yogan. Varseblivningen. Från det stora till det lilla. Därför börjar vi med större och yvigare rörelser för att gå till det lilla. Skalar ner. Det tar tid innan man ser. Innan man faktiskt ser och känner hela vägen. Man kan inte se hela rörelsen förrän man ser hela rörelsen. Därför tar det tid med vissa delar.När man har fullt fokus på sitt andetag, är i sitt andetag, då ser man andra saker i rörelsen. Det sker hela tiden egentligen. Som en enda ögonöppnare av hur jag rör min kropp. När jag vrider en handled - vad händer då? På ena sidan, på andra sidan. Om blicken är så långt bak den kan komma när jag går bakåt, ja då kommer jag längre. Alla dessa finurligheter som finns inbyggda i yogan. Alla rörelser som bygger på varandra. När man inser att man behöver bygga från grunden för att de andra rörelserna ska betyda något i kroppen. Mer än att man kan göra dem. För min del känner jag mer och mer att det svåra finns i det lilla, det finstämda. Inte i det stora. Jo jag kan leka på gräsmattan, hjula, stå på händer. Till och med stå på huvudet. Som en slags gymnastik och lek. Men inte i yogan. Då är fokus på annat. Finstämt. Min yogahelg i Wien inleddes med min lärares ord - Do you want to feel good or do good? För  om du vill må bra så kommer vägen att gå via att inte känna det som "good". När man undrar varför man gör sin yoga. När man tänker att var det verkligen så här det skulle vara? När man långsamt varseblir att det där som gör mig gott inte alltid känns så bra. Genvägen finns inte i varseblivningen. Det är min övertygelse. Hela helgen var en ögonöppnare. Igen. Att göra det som är svårt och känns jobbigt på flera plan kommer att göra allt gott i slutänden. Varseblivning.

Öronen - kanalen till himlen

På kursen i helgen pratade min lärare en del om ljud. Om öronen som en plats där mycket information tar plats. Som hänger ihop med andra delar i oss.  The subtle body. Själv är jag som en fossil, en dinosaurie, för jag har aldrig ALDRIG något i mina öron. Jag har aldrig gillat att stänga in mig i mig själv på det viset. Jag vet! Det finns hur mycket bra som helst att lyssna på. Och det gör jag också till viss del, men aldrig i lurar. Aldrig med något insatt i mina öron. Och inte ens när min man snarkar som värst har jag förmått mig att ha öronproppar. På något sätt har jag lärt mig att stänga ute ljudet. Och det var precis vad Z pratade om. Att lära sig att stänga andra ljud ute som stör. Vad de än består av. För öronens område är känsligt. Mycket information processas just där. En fråga handlade om det fungerade bra att ha just öronproppar i och han sa nej. Helt enkelt. Det är inte bra, det stör annat. Och man får göra just så som jag tränat i många år, lära sig att stänga ute. Och ska man lyssna så ska det inte vara direkt in i örat. Den känsliga mekaniken i vår kropp. Kommer att tänka på ett kapitel som Zhander skrivit i en bok  - Iyengar The Yoga Master redaktör Kofi Busia, en hyllningsbok till mr. Iyengar där en mängd framstående människor inom yoga har skrivit varsitt kapitel. Zhanders kapitel heter just  Ears - the corridors to heaven. Våra sinnen, viktiga på fler än en sätt. Alltid. Kanalen uppåt, går via öronens område. Bara det. Stoppa inte in något i dem är min rekommendation. Hur gammaldags det än kan låta i dessa teknikens tidevarv.

Jordad

Sovmorgon. Ledig dag. Lite låg, sådär som jag ofta är efter yogakurser. Kroppen behöver landa i all information som letat sig in. Men den nya sekvensen jag gör, den är precis vad jag behöver. Det har ösregnat hela natten och trädgården har ett nytvättat utseende. Hänger ut lite tvätt. Håller tummarna att det hinner torka. Vädret känns inte stabilt även om det är varmare än tidigare. Går runt i nattlinne i trädgården. Rensar lite ogräs. Det är precis som jag måste gräva med fingrarna i jorden. Jag vet att naglarna knappt går att få rena efter det men jag kan inte hejda mig. Det där grävande djupt ner i jorden är som en förankring. Som om jag med hela kroppen måste känna att jag blir jordad. Riktigt. I yogan jordar jag mig ordentligt i fötterna där hälen är en nyckel. Benen som bär och blir starkare hela tiden. Men när jag sitter i trädgården på huk, då måste händerna ner i den mörka jorden. Smutsig men ganska nöjd tar jag mitt kaffe på trappen. Gör min yoga utan krumbukter. Bara gör. Och jag hoppas att jag är jordad nu. Helt och hållet. Där jag ska vara.

En vis man

Kunskap utan ord. Vävs in i kroppen. Inte mycket jag kan formulera just nu av det jag hört under helgen. Visdom. Det finns inget annat ord för det min lärare förmedlar än just det ordet. Han är vis. Han har gått en väldigt lång väg. Krokig ibland. Han delar frikostigt. Det han undervisar är yoga han själv praktiserat under väldigt många år. Lärare han följt i sin tur. Visa människor.  Alla texter han studerat under vägledning. Sådan trygghet att möta den förvaltade kunskapen. Hans humor. Ögonen som lyser klara. Vi får en ny liten sekvens att träna. Med varianter från tidigare serier. Vi börjar med ett mantra tyst inom oss och så ner på knä med pannan i golvet. Friden där inuti kroppen när jag böjer knä. Det andliga som hela yogan handlar om. Egentligen. Och hur vi ibland har gjort den till något annat. De få mjuka rörelserna som när vi upprepar dem ändå får oss alla att bli varma. Svetten droppar från min nacke. Det är märkligt för vi rör oss så mjukt. Stillsamt. Och överskottet av hettan letar sig fram. Vi andas på olika sätt mot tidigare. I en rörelse jag gjort under ganska många år inser jag att höften och mitt knä inte alls följt det rundade som vridningen långsamt skapar. När man hittar andra sätt, när man bryter gamla mönster då framträder annat med en nästan kuslig skärpa. Och den här yogan som vi ibland förväxlar med socialt umgänge. Beroendet av andra. Som vi tror att vi behöver träffa för att utöva vår yoga. Möter en av de yogalärare jag tidigare tränat tillsammans med länge här hemma och känt på ett plan, hon tror att jag saknar fikastunderna och yogan i min gamla grupp. Nästan som det vore likvärdigt.  Nästan samma sak. Det går inte att svara på egentligen när hon ställer frågan om jag inte saknar det. För det är så långt bort i mitt sinne.  Gruppen där jag inte mådde bra. Yogan som jag förväxlade med prestation och jämförelser. Hur min lärare lyfte bort mig från den. Och hur allt sedan föll på plats. Längs min alldeles egna väg. När jag hittade mina vänner inom yogan på mina kurser i andra länder. Hur stort det är att ses några gånger per år och känna att det räcker. För yogan är vår gemensamma nämnare men vi yogar trots allt ensamma. Yoga är något du gör själv. Något för dig. Samma som att födas och dö. Det är befriande med hans klarspråk. Man behöver sin grupp när man börjar med sin yoga. Man behöver gå på kurs ibland för sin lärare för att hitta vidare. Men den mesta yogan sker hos dig själv, i din rytm, med dina andetag utforskande din alldeles egna kropp. Det är frihet. Att hitta SIN yoga. Att känna att man står på sina helt egna ben.  Det går inte att göra utan att utforska det själv. Utan att känna att man måste träna med andra varje vecka. Det känns så avlägset. Jag är inte beroende av chit chat efter yogan. Det kan vara trevligt någon gång att yoga tillsammans, men det blir något annat. Eller som Z säger - it destroys the mind. Your mind will go in another direction. Och att jag träffade honom. Denna visa man.

Reser imorgon

Vår. Kyliga luft. Men varmt i solen. Inte så mycket vind längre. Veden staplas. Pelargonerna står ute över natten. Citronträdet får lov att sova inne än så länge. Allt är krattat. Förberett för det gröna. Jag är fortfarande lite rosslig och snuvig. Trött. Lite näsblod. Men imorgon reser vi. Jag och min dotter. Till Wien på en yogakurs och det känns på ett sätt lite obeskrivligt. Att vi två ska resa tillsammans och träna för min lärare. Vår lärare. Min dotter är bara 25 år men har yogat sedan hon var 15. Har tränat för Z för 6 år sedan. Vi har båda förväntningar förstås. Det är svårt att förhålla sig neutral inför att resa. Men när man delar blir det större. Vi har hyrt en liten lägenhet i centrala Wien. Med en kvarts promenad till dojon. Åh. Det är 22 grader varmt där nu. Kanske blir det svalare. Kanske blir det regn. Inget av det spelar någon som helst roll. Vi reser imorgon. Och jag har bestämt mig att låta laptopen  stanna hemma den här gången. Det är också ett skönt beslut. Att släppa skrivandet helt. Vi får se hur det känns. Allt måste ändå testas ibland. Fokus på yogan. På oss. Ååååh!