måndag 6 maj 2013

En vis man

Kunskap utan ord. Vävs in i kroppen. Inte mycket jag kan formulera just nu av det jag hört under helgen. Visdom. Det finns inget annat ord för det min lärare förmedlar än just det ordet. Han är vis. Han har gått en väldigt lång väg. Krokig ibland. Han delar frikostigt. Det han undervisar är yoga han själv praktiserat under väldigt många år. Lärare han följt i sin tur. Visa människor.  Alla texter han studerat under vägledning. Sådan trygghet att möta den förvaltade kunskapen. Hans humor. Ögonen som lyser klara. Vi får en ny liten sekvens att träna. Med varianter från tidigare serier. Vi börjar med ett mantra tyst inom oss och så ner på knä med pannan i golvet. Friden där inuti kroppen när jag böjer knä. Det andliga som hela yogan handlar om. Egentligen. Och hur vi ibland har gjort den till något annat. De få mjuka rörelserna som när vi upprepar dem ändå får oss alla att bli varma. Svetten droppar från min nacke. Det är märkligt för vi rör oss så mjukt. Stillsamt. Och överskottet av hettan letar sig fram. Vi andas på olika sätt mot tidigare. I en rörelse jag gjort under ganska många år inser jag att höften och mitt knä inte alls följt det rundade som vridningen långsamt skapar. När man hittar andra sätt, när man bryter gamla mönster då framträder annat med en nästan kuslig skärpa. Och den här yogan som vi ibland förväxlar med socialt umgänge. Beroendet av andra. Som vi tror att vi behöver träffa för att utöva vår yoga. Möter en av de yogalärare jag tidigare tränat tillsammans med länge här hemma och känt på ett plan, hon tror att jag saknar fikastunderna och yogan i min gamla grupp. Nästan som det vore likvärdigt.  Nästan samma sak. Det går inte att svara på egentligen när hon ställer frågan om jag inte saknar det. För det är så långt bort i mitt sinne.  Gruppen där jag inte mådde bra. Yogan som jag förväxlade med prestation och jämförelser. Hur min lärare lyfte bort mig från den. Och hur allt sedan föll på plats. Längs min alldeles egna väg. När jag hittade mina vänner inom yogan på mina kurser i andra länder. Hur stort det är att ses några gånger per år och känna att det räcker. För yogan är vår gemensamma nämnare men vi yogar trots allt ensamma. Yoga är något du gör själv. Något för dig. Samma som att födas och dö. Det är befriande med hans klarspråk. Man behöver sin grupp när man börjar med sin yoga. Man behöver gå på kurs ibland för sin lärare för att hitta vidare. Men den mesta yogan sker hos dig själv, i din rytm, med dina andetag utforskande din alldeles egna kropp. Det är frihet. Att hitta SIN yoga. Att känna att man står på sina helt egna ben.  Det går inte att göra utan att utforska det själv. Utan att känna att man måste träna med andra varje vecka. Det känns så avlägset. Jag är inte beroende av chit chat efter yogan. Det kan vara trevligt någon gång att yoga tillsammans, men det blir något annat. Eller som Z säger - it destroys the mind. Your mind will go in another direction. Och att jag träffade honom. Denna visa man.

10 kommentarer:

  1. Dethär är ett sånt där inlägg som inte kan kommenteras. Det är som Anneli och Ulrika uttrycker här ovan ♥♥ & Amen! Kunskap utan ord och kunskap som inte kan formuleras i ord.
    Sat Nam!

    SvaraRadera
  2. Så vackert, vilken precision du beskriver resan med, och jag känner igen mig. Vi delar att vi yogar, och det är att dela något på djupet. Det räcker långt, mycket längre än fikastunder. Verkligen så.

    Om shanti <3

    SvaraRadera
  3. Kollektivets tyrrani, kan jag tänka, man far passa sig sa att man inte kvävs av det i uppsökandet av gruppenergin. Man maste sta pa egna ben sa att inte läxorna/de inre upplevelserna kvävs i fikastundens tjatter. En ynnest att fa ha en yogalärare som din, och en ynnest för oss att fa läsa om det. Kram

    SvaraRadera
  4. Det här är ett sådant inlägg där jag inte väntade mig någon kommentar. Och så får jag de finaste! Varm i hjärtat av att ni förstår! Kram

    SvaraRadera
  5. jag tror jag förstår..! har börjat känna lite liknande. i ett annat sammanhang. där jag förr sökt bekräftelse på det jag säger och gör. nu mer trygg i mig själv. självinsikt, självkänsla..ett sådant lugn i det..

    kramar Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du sätter fingret på rätt sak, bekräftelsen - den där som vi söker hos andra så ofta men som behöver finnas i oss. Skönt att du är på väg bästa Lycke! Kramar

      Radera