Öronen - kanalen till himlen

På kursen i helgen pratade min lärare en del om ljud. Om öronen som en plats där mycket information tar plats. Som hänger ihop med andra delar i oss.  The subtle body. Själv är jag som en fossil, en dinosaurie, för jag har aldrig ALDRIG något i mina öron. Jag har aldrig gillat att stänga in mig i mig själv på det viset. Jag vet! Det finns hur mycket bra som helst att lyssna på. Och det gör jag också till viss del, men aldrig i lurar. Aldrig med något insatt i mina öron. Och inte ens när min man snarkar som värst har jag förmått mig att ha öronproppar. På något sätt har jag lärt mig att stänga ute ljudet. Och det var precis vad Z pratade om. Att lära sig att stänga andra ljud ute som stör. Vad de än består av. För öronens område är känsligt. Mycket information processas just där. En fråga handlade om det fungerade bra att ha just öronproppar i och han sa nej. Helt enkelt. Det är inte bra, det stör annat. Och man får göra just så som jag tränat i många år, lära sig att stänga ute. Och ska man lyssna så ska det inte vara direkt in i örat. Den känsliga mekaniken i vår kropp. Kommer att tänka på ett kapitel som Zhander skrivit i en bok  - Iyengar The Yoga Master redaktör Kofi Busia, en hyllningsbok till mr. Iyengar där en mängd framstående människor inom yoga har skrivit varsitt kapitel. Zhanders kapitel heter just  Ears - the corridors to heaven. Våra sinnen, viktiga på fler än en sätt. Alltid. Kanalen uppåt, går via öronens område. Bara det. Stoppa inte in något i dem är min rekommendation. Hur gammaldags det än kan låta i dessa teknikens tidevarv.