Påfyllning

På fredag morgon reser jag och min man till Dublin. Jag ska gå en kurs som heter Sound Sadhana. Det är en Shadowyogavän som har kursen och vi ska träffa och bo hos andra yogavänner. Det känns som en belöning. Det har varit lite tung höst att undervisa, så mycket sjukdom och frånvaro hos mina elever. Som det blir ibland när föräldramöten, virus och annat ställer till det. Det har varit svårt att ha en kontinuitet i undervisning för att människor avlöser varandra i frånvaron. Jag har fått undervisa väldigt intuitivt och det har fungerat. Trots allt. Bra. Men ibland suger det musten ur mig och jag behöver påfyllning.  Men nu ska jag fylla på med egen energi. Har länge varit intresserad av ljud. Hur de påverkar oss och vilka ljud vi behöver använda oss av för att stärka. Kursen är över helgen och så här står det i kursbeskrivningen:
The power of sound is well documented in ancient Indian and Chinese treatises. The Vedic tradition used sound to invoke the power of the gods and the natural stability was determined and measured by music.While the system has evolved technically, over time, its devotional nature and religious philosophical interpretations are still embedded in the music of India. Ragas, the basis of the classical system take on many forms, such as the embodiment of a particular deity or the expression of a particular season, and has also been used to call upon the elements. They have the power to create a particular mood both within the individual and in his/her surroundings. Ragas are the basis of all levels of Indian music including chanting and Kirtan.

Jag har egentligen inga förväntningar, kan bara sitta ned och få ny kunskap av en människa som studerat klassisk indisk musik i nästan 20 år. Vilken förmån!

Tjuvstart

Det är mörkt ute och jag gillar att fixa inomhus. Tidigare har jag haft en del tankar om att man måste göra saker i rätt ordning. Som adventspynt eller när man hänger upp en stjärna, klär en gran eller köper en julklapp. Fattar inte att jag varit så låst. Traditioner i all ära, men för vem gör vi allt vi gör? För oss själva, eller hur? Jag har insett att för mig fungerar november bäst när det gäller förberedelser inför advent, lucia och jul. Tidigare kändes det som en tjuvstart. Nu gör jag och har all tid i världen för det jag önskar och vill. Har adventspyntat och bakat saffransbröd i helgen. Bröd på kokosnötsmjöl och utan socker. Men med smör och grädde. Gott. På ett nytt sätt. Jag njuter av stjärnor, hänger upp flera stycken i samma fönster. Frossar i ljus. Utan att det känns som en tjuvstart. Någonstans.

Lyfta min fråga

Yogan är inget stressreducerande verktyg. Även om den kan ha den effekten. Yogan är ingen streching av muskler egentligen, även om det känns så i olika positioner. Yogan kultiverar vår inre energi. Med det sagt finns allt kvar att säga. Man måste hitta det själv. Hur konstigt och flummigt det än kan låta. Jag har skrivit om mitt hjärta tidigare. Jag har haft en väldigt personlig och intresserad läkare på min vårdcentral. Intresserad av mitt välbefinnande. Han har ringt och frågat hur jag mår, han har ringt och meddelat olika provsvar och nu har han ringt och berättat om mitt långtids-EKG. Det visar sig att jag under den tiden jag hade mätningen på mig 48 timmar, så inträffar något i mitt hjärta 60 gånger om dagen. Jag har två slags oregelbundna slag som inte utgår från sinusknutan där de elektriska hjärtslagen alltid "skapas", eller hur man uttrycker sig på fackspråk. Nu skapas det två andra olika rytmer hos mig, men bara några slag ungefär fem slag innan hjärtats normala rytm tar över. Det kan vara en säkerhet om man drabbas av hjärtinfarkt. Det kan också vara något som inte alls ska vara där, som i mitt fall, men som "är helt ofarligt". Om det inte blir värre. Vad orsakas det då av? Förmodligen av stresshormoner säger min doktor. Och det är klart. Den inre stress jag upplevt i min arbetssituation, som har lite att göra med om jag har mycket på mitt bord. Min stress skapas av det jag inte styr över. När jag är en kugge i maskineriet, men inte kan forta på andra som är före eller efter mig. Så. Trots att jag yogat så länge, trots att jag är väldigt bra på att dra ner mitt andetag nedanför naveln, som triggar mitt parasympatiska nervsystem och som frigör endorfiner till att må bra, styr jag inte över det här. Naturligtvis kan man säga. Men vad finns det i situationen som jag kan vända? För att reducera de här slagen som hoppar igång extra? Jo jag måste ta min yoga in i min arbetsplats. På det sättet att markera tydligare var jag står, vad jag förväntar mig, var jag finns i processen. Inte vara tyst och jobba på. Istället lyfta min fråga. Starta diskussionen om att gå ner i tid, på riktigt. För det här hjärtat är jag rädd om. Jag är också tacksam att det inte var något alarmerande. Men jag tog mig själv på allvar. Men yogan reducerar inte min inre stress, kroppen påslag av hormoner och annat, det är autonomt, inget jag styr över. Jag rekommenderade Claudia Welsch' bok och den ger en hel del fingervisningar om själva livet. Det vi lever utanför mattan. Fysiskt. Hormonellt.  Det som är vår egentliga yoga. Det liv vi lever med föreställningar och tankar, känslomässighet och "personlighet". Det var skönt att prata med min doktor. Det är skönt att ha tagit ett litet steg till på yogavägen. Och det ger mig också stöd i det hela kring tankarna kring stressreducering. Det är att reducera yogan att säga att den är ett stressreducerande verktyg. Ja vi blir lugnare, vi blir mjukare. Men den egentliga yogan, livsvalen vi gör, de sitter inte i de fysiska positionerna även om allt kommer att visa sig när vi står där på våra golv. Jag yogar vidare. Och inser att min yoga i mitt vardagsliv, i mitt arbete måste bli tydligare. jag lyfter min fråga.

Pappas flicka

Sentimental lördag. Saknadens lördag. Mando Diao. Som de tagit mig med storm. Hela Sverige med storm verkar det som. De där rysningsframkallande sångerna, tonsatta dikter av Gustaf Fröding. Det värker nästan i hjärtat när jag hör dem. Jag spelar dem gång på gång. Ser killarna på tv på förmiddagen. De spelar favoriten igen, Strövtåg i hembygden. Och plötsligt släpper alla fördämningar. Jag tänker på min pappa. Han har snart varit död i 30 år. Men det där hjärtat har ingen ålder. Och nej, jag är inte i någon sotsvart sorg. Men jag saknar. SAKNAR honom. Mest går mina tankar till när jag var barn och vi alltid var i skogen. Lekte där, alla årstider. Kokade kaffe över öppen eld. Plockade bär. Svamp. Men mest den där tryggheten. Som luktade mockajacka och piptobak. Glasögonen på näsan. Jag har inte gråtit över honom på länge. Och det jag saknar mest är helt enkelt hans närvaro. Den fysiska. Att se honom. Höra honom diskutera, argumentera med engagerad röst. Hans idol var Olof Palme. Undrar vad han hade tyckt om filmerna Palme och Call girl. Nej, jag har inte sett någon av dem, men jag vill. Tänker på hur mångfacetterad en människa är. Alla våra uppslitande konflikter i tonåren. När jag som vuxen kapitulerade och insåg att jag var pappas flicka på ett grundläggande sätt. Våra personligheter - identiska. Kanske är det svårast med den man liknar mest? Kanske är det svårast att se den människan? Egentligen? Nu, så här långt efteråt, när jag ändå läkt mitt sår och fullbordat vår relation kan saknaden svida i mig. Trots allt. Vill att han ska vara här en liten stund. Dricka kaffe, kokkaffe, spela ett parti schack och sedan med stora kliv gå tillbaka till skogen han kom från. Kan han inte få komma hem till mig en liten liten stund? Till pappas flicka?

Styrkan i min svaghet

Styrkan i den svagare konstitutionen. Ja den finns ju också. Den svagare konstitutionen - den som jag har. Den som jag aldrig tidigare har erkänt ens för mig själv att jag har. Den läser jag om hos Claudia Welch idag, det är som balsam, de där orden. Men att vara stark är kanske också att vara svag, när man inser var begränsningarna finns och lever efter det. Styrkan som den processen skapar. Eller som finns där under. Claudia Welch är en kvinna som har kombinerat orientalisk medicinutbildning,  ayurvedaläkarkompetens med västerländska ögon och förnuft. Hon kan formulera sig så att jag inte känner mig svag eller angripen. Jag nickar mer eftertänksamt, hm, det är ju så det är. Hon har också skrivit en helt fantastisk bok som är som ett uppslagsverk; Balance your hormones, balance your life. Har du inte läst den rekommenderar jag den varmt. Så mycket klokskap. För kvinnor framför allt. Att lära känna sig själv. På alla plan. Fysiskt. Mentalt. Andligt. Och allt tillsammans. Hon benar ut en mängd delar. Hormonerna som styr en hel del av våra liv. Men även hur mycket vår konstitution styr vårt liv. Och ja, jag må vara stark i tanken men när det kommer till kroppen måste jag lyssna ännu mer. Mjukt och inkännande. Med klokskap. Med beprövad erfarenhet. Yogan. Ayurvedan. Sömnen. Maten. Min egen konstitutions styrkor och svagheter.  Läs henne!

http://drclaudiawelch.wordpress.com/2012/11/13/strengths-of-a-weak-constitution/

Hör henne;

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=DZfwTVojW-Y

Plötsligt

Plötsligt händer det. Jag vet det. Ändå fångas jag varje gång i magin när jag gör min yoga och något förändras. Något som jag arbetat med länge. Jag vaknar tidigt. Lite småsnuvig. Rosslig. Segar mig upp. Har den där lilla motståndsdiskussionen i mig innan jag står där på mattan. Ute lyser solen. Frosten blänker som vore hela granen utanför mitt fönster behängd med glitter. Juveler. Jag gör. Och i de ”squats”, när jag sitter på huk, som jag arbetat med ett halvår och där jag känt det som mina ljumskar ska gå av. Gå av. Bokstavligt. Bildligt. Där har jag stannat. Inte gjort alla varianter, men de första, mest krävande delarna har jag stått ut med. Gråtit ibland. Fasat för dem ibland. Fast det bara är några andetag. Ja jag vet. Men vet också att det står för mer. Alltid. Kroppen, sinnet och själen är ett. Hur mycket vi än vill dela på dem. Och sinnet är överordnat kroppen. Någonstans skapar vi våra mönster i kroppen. Utifrån olika upplevelser, händelser och historia. Ja kroppen har också sin karta. Sin genetik. Sina skador. Men här i min morgon. På min matta. I min högra sida som bråkar med mig ofta – så händer det. Jag glider ner, svanskotan som ett lod, fötterna närmare varandra än någonsin. Och jag sitter med rak rygg. Blickar in i mig själv. Ser den där skadan som har följt mig länge. Ser den helas. Känner det. Släpper motståndet. Fångas inte av smärta eller obehag. Andas vidare. Sitter en mycket längre stund än jag brukar. Och jag vet det. Att det händer. När jag minst anar det. Det är magiskt när det sker. Och min man såg det. Det är inte ofta vi har en betraktare eller någon som ser det som händer. Men han gjorde det. Som ett vittne. Som en bonus för mig som tränar för mig själv. Han om någon vet vad det kostat mig i ansträngning och fokus. Som ett litet mirakel i min kropp. Och hela dagen präglas av det. Hela min inställning. Hela jag. Och jag tänker att det kommer andra till godo också. För jag mår verkligen bättre. I mitt sinne. I min kropp. I min morgon - då hände det. Plötsligt.

Nästan människor

Hörde ett fruktansvärt ljud igår. Precis utanför köksfönstret. Kunde inte riktigt identifiera vad det var. Öppnade försiktigt ytterdörren och sneglade i regnet mot den stora granen. Det lät som någon höll på att strypas. Långsamt. Men det var två katter som slogs. Har aldrig sett ett riktigt kattslagsmål tidigare tror jag. I verkligheten. Den ena var dominant. Den är lite knepig den katten. Smyger runt våra hus och tror att den bor här. Har legat uppe på verandan och lämnat leriga tassavtryck. Lite vild när man ser den. Håller sig på avstånd men betraktar ändå vår gård som sitt revir. Men nu höll den verkligen på att visa vem som bestämde. Och den andra katten kved och skrek, nästan som en människa. Den låg platt på backen framför den stora tuffa katten. Och sedan var slagsmålet igång igen. Jag huttrade men kunde inte stänga dörren. Till slut for de iväg och slogs vidare. Jag gick in. Tänkte på hur många det är som behandlar sina djur som om de vore människor. Fast de är djur. Inte sämre, inte alls, men inte samma. En kvinna jag pratade med för ett tag sedan berättade om hundar hon haft, som hon levt igenom. Inte bredvid. Via. Och det där att hundarna hade styrt hela hennes liv. När hon kunde gå ut, träffa andra och dricka en kopp kaffe. Åka på semester. Ingen som skulle passas. Nu hade hon ingen hund längre och sa att hon skulle försöka hålla i sig och inte köpa en ny direkt. Inte skaffa sig en ny. Vänta lite och se, kanske våga känna sig fri. Djur är djur. Inte människor. Iblantd tycker jag att vår tillvaro är så förvirrad. Kulturen vi lever i. Och ja, självklart kan man ha en fantastisk gemenskap med djur. Det är inte det jag menar. Jag menar det andra. När vi nästan tror att de är människor. Men det är att göra dem en otjänst. Oss själva en otjänst. Tänk om alla varelser kan få vara just det som de är. Inte bara vi som letar efter vårt sanna jag. Djuren har väl också en natur och en själ? Kattslagsmålet var ingen lek. Det var djur som slogs. Inga människor. Inga nästan-människor.

Åttahundra

Åttahundra. En nätt siffra. En rund och mjuk siffra. 800. Så många inlägg har jag skrivit  i den här bloggen. Med det här ikväll. Och det är lite häpnadsväckande att jag fått ihop så många. Så många tankar och funderingar som jag luftat här. Och jag är innerligt tacksam för dig som läser här. Och ännu lite mer för dig som väljer att lämna en kommentar eller åsiktsspår.  Ibland har tankarna gått kring att lägga ner den, speciellt efter Indien förra hösten. Det slutade med att jag startade en blogg till istället - annikas andetag och där har det mer blivit så att jag skrivit om just mitt andetag kopplat till min sömn och min hälsa. Den lever ett liv i skymundan, som en lillasyster. Och det är skönt så. Här har dryftar jag det allra viktigaste för mig. Tankar, känslor. Min yoga. Som är nummer ett i det här forumet och som har hög prioritet i hela mitt liv. Just ikväll är jag trött. Behöver lite sömn men det är inget alarmerande. Mer som lite disighet i kroppen och hösten kryper närmare och jag vilar mer. Det är regntätt och löven klistrar sig fast under mina boots. Jag har mina yogagrupper. Vi bär varandra genom andetaget. Andetaget som är överlägset allt annat. Jag fortsätter skriva. Kanske inte riktigt lika ofta hela tiden, men det är en lugn period i tankarna. Yogan flyter. Grupperna tränar. Min vardag är helt ok. Mer än det faktiskt. Den blir mer och mer det jag vill och önskar att den ska vara. Och jag tänker att jag ändå hinner skriva. Åttahundra. Lite stort är det. För mig.

Det största

Vemodiga november. Vackra mjuka november. Idag fyller min dotter år. När hon föddes kände jag att den här månaden fick mjuka kanter. Varma. Och jag tänker hur mycket det är som påverkar oss i det vi känner för årstider och temperaturer. Hon är hemma i helgen och vi fick fira som vanligt i morse fast hon pluggar och bor i en annan stad. Kaffe på sängen. Skrovlig morgonsång. Och ändå så mycket glädje i stunden. Hon är en av mina största läromästare. Jag tackar för att hon kom till oss. Och jag inser hur mycket man lär varandra . föräldrar och barn.

Jag kommer inte ihåg livet innan dig för nu du låg där nyfödd på min mage med forskande blick då vändes hela mitt blodomlopp, jorden tog ett skutt och själv kände jag mig oövervinnerlig. Det största som hänt mig är mina barn. Grattis min älskade dotter!