måndag 8 februari 2010

Värt att vänta på

Ovanför oss bor en familj med tre barn i ålder 5,6,7 år, ungefär. Två flickor och en pojke. Klarögda och stumma. STUMMA. Inte ett ord har kommit över deras läppar. Vi kan höra deras små fötter springa snabbt ovanför. Lite småskrik sådär i leken, men inget annat. De flyttade in för 10 månader sedan och jag har hejat och pratat med dem varje gång jag sett dem. VARJE GÅNG. Inte en enda gång har de svarat. Bara tittat. Under lugg. Jag har blivit lite fundersam, förstår de vad jag säger? Varför svarar de aldrig? På något sätt? Vet att mamman och pappan pratar spanska och "the nanny" pratar engelska med mig. Igår när jag kom gående på trottoaren tumlade de ut ur trappuppgången - tittade storögt på mig, vinkade frenetiskt och började prata i munnen på varandra. På klockren svenska... Det hade jag inte förväntat mig! Och de log sådär stort och brett. Visade varenda liten risgrynstand i munnen. Berättade upphetsat om att de skulle åka pulka i parken. Och fnittrade ostyrigt och underbart! Mössorna hängde på trekvart och ögonen glittrade. Jag kom nästan av mig. Men sedan pratade vi en lång stund, innan O, deras Nanny kom ut. Och jag blev så glad. Inuti hjärtat. Vissa saker är värda att vänta på! Utan att släppa taget... Har haft en lite tyngre period med min yoga. Stelheten har gjort sig påmind mer än den brukar och jag har haft mycken ogråten gråt som velat ut. Men jag har fortsatt. Vet att vändningen är värd att vänta på. För mig. Ikväll gjorde jag mitt yogapass som tog mig dit där jag vill vara. I stillheten och andetaget. Känns länge sedan. Motståndet inte lika kompakt i kroppen och tanken stilla och blank. Vissa saker är värda att vänta på utan att man släpper taget.

13 kommentarer:

  1. vilken tur att de inte var stumma, kanske var de bara lite blyga!? :) jag tror att den där gråten måste ut för att det senare ska komma in någonting annat. det är lika dant med stelheten. det vänder snart.

    ljus*
    /S

    SvaraRadera
  2. vilken härlig historia. Om grannbarnen. Och så liknelsen med yogan. Vissa saker är definitivt värda att vänta på.
    Och min kropp har väntat på yogan. När jag släppte taget om den och trodde att den försvunnit, ja du minns kanske mitt inlägg om det, så kom lusten och längtan efter alla asanas plötsligt tillbaka. Och kroppen minns. Trots trötthet och stelhet så finns känslan där.
    Ikväll blev det solhälsningar och så savasana i en väldigt lång och njutbar stund.

    SvaraRadera
  3. Fin historia och visst är det så att de bästa sakerna här i livet är värt lite tålamod och tid :-)

    SvaraRadera
  4. Allt har sin tid.
    Du kanske vet att dina ogråtna tårar härstammar från barndomens trauman som sitter förankrade i musklerna runt bäckenet.
    Jag är glad att du yogar/gråter vidare utan att ge upp.
    Lycka till!

    SvaraRadera
  5. Så sant..en fin historia..
    Känner som du att jag väntar på något ska vända och på något stärkande och gott..önskar, ber å hoppas. Ingen yoga nu tyvärr eller annan träning heller för den delen pga förkylningen som lamslår mig något. Kram

    SvaraRadera
  6. Vilken söt historia med barnen. Det är så lustigt hur saker plötsligt kan vara så förlösande, hur det fundersamma byts ut mot ett brett leende. Känner igen mej i din yoga, det sega och lite jobbiga. Och sen vändningen. När man åter får gå igenom en befriande sekvens och andetaget ligger som bomull kring ögonblicket.

    SvaraRadera
  7. Sandra - kansle lite blyga men framför allt avvaktande. Och stelheten - den kommer och går men gråten måste definitivt ut!

    Yogamamma, ja jag kom ihåg det inlägget. Det är nog så att när vi släpper taget - då kommer allt till oss.

    Tant Grön - ja, helt klart de är värda allt tålamod :)

    Sue - du har mer rätt än du vet! Tack för dina ord.

    Toril - allt finns kvar när du är frisk igen. Krya på dig!

    Nina - bommull kring ögonblicket - så vackert uttryckt. Som vanligt!

    SvaraRadera
  8. Vad fint du skriver, det ger hopp för min yoga som också känns stel & kraftlös just nu. Att bara fortsätta ändå & låta det vara som det är..

    SvaraRadera
  9. Känner igen det i mitt älsta barn...hon som alltid berättade vitt och brett om allt till ALLA, ALLTID!..blev när hon fyllde 5 förändrad...det var inte längre självklart att alla fick tillgång till hennes upplevelser. Hennes integritet hade växt och idag 7 år måste man ha förtjänat att få en insyn i hennes liv. Det verkar som ditt tålamod med barnet har gett utdelning ;)) precis som i vår yoga...den energi som vi lägger in är det som vi kommer få ut.

    Namaste
    Annelie

    SvaraRadera
  10. Så sant så sant, det vi lägger in är det vi får ut...

    SvaraRadera
  11. Just det där tålamodet övar jag mycket med yogan. Fast mest mot mig själv. Jag jobbar med barn och dem är jag duktig på att vänta ut (som du!) Men jag är dålig på att vänta ut mig själv tyvärr..

    SvaraRadera
  12. MM, det brukar vara det svåraste. Men yogan kan ge mycket av det vi behöver, om vi ger den tid. Lycka till!

    SvaraRadera