Apropå universum...

I augusti 1998 skrev jag något som jag kallade ett själsavtal till mig själv. Ett brev där jag uttalade mina önskningar kring relationer, andlighet, familj och vänner. Sedan låg det kvar i lådan i det vita skrivbordet i 12 år. Alltså långt innan tankar kring att uttala önskningar högt och böcker som The secret kom in i mitt liv. Mycket hände förståss. Brevet försvann ur mitt sinne. Jag hade inte en aning om att jag hade skrivit det... Det var borta och glömt. Tills idag. Hittade det när jag fortsatte min egen mission att göra mig av med gammalt skräp och bråte. Helt förundrad sprättar jag upp kuvertet och läser mina önskningar och tankar som jag hade för 12 år sedan. Tankar till mig själv. Allt som hänt sedan dess. Och - ja jag vet inte hur jag ska uttrycka mig - men allt jag önskat kring mina relationer med man, barn och vänner har uppfyllts! Mina tankar kring jobb. Så magiskt! Att det händer. Inte av sig själv men bara man tänker sina tankar, formulerar sig inombords och för mig gärna på papper också, då har man satt igång en process som är så kraftfull att det är fantastiskt. I det långa loppet. Det här skrevs innan yogan kom in i mitt liv och jag hade skrivit om min längtan efter andlighet, meditation och fokus. Som jag på något vis ville ha till ett... Ja - och så fick jag det! Men visst, yogan är ju min och gör jag den inte så händer inget, men bara det här att uttala sin önskan och tro på att det är möjligt. Så kraftfullt! Känner en mjuk värme och ett ljus som faktiskt finns där. Så skriv ett brev till dig själv! Eller en önskan eller något annat som finns i dina tankar och som är viktigt. Låt det gå en tid och läs det sedan. Jag tror att vi alla blir förvånade över att så mycket är möjligt. För mig handlar det ofta om perspektiv och propotioner, att inte ha så bråttom att se att det FAKTISKT händer saker när jag ställer in skärpan på det längre perspektivet. Att också vara varsam med det man önskar - man kan ju få det! Önskar oss alla mer önskningar! Universum...

Tandvärk vs värk i tanden

Ibland lever man ett helt liv innan förmiddagsfikat. Idag. Vaknar tät i näsan, det visslar när jag andas. Skrovlig och rosslig. Ingen yoga. Men det visste jag redan igår kväll. Ska till tandläkaren tidigt för en kontroll, sista gången på länge hoppas jag! Kommer ut och det REGNAR. Stora, enorma, iskalla regndroppar. Vem vill ha regn när det finns snö?? Min bil är inträngd av en stor flyttbil. Jag stannar och bara tittar. Bestämmer mig för att det ska gå. SKA GÅ. Och det gör det. Fortfarande lite sur och lätt irriterad inombords tar jag mig till tandläkaren. Det går inte att skynda sig, snön är tung och blöt och folk halkar och slirar. Jag kommer exakt på minuten. Träffar min tandläkare och sedan är jag klar. Väntar vid receptionen för att få min faktura då jag överhör ett samtal mellan tandsköterskan och någon stackare i andra änden. Hon frågar:

-Har du värk? Ont? Har du värk i tanden? Mmm, jaha. Värk i tanden. Men inte tandvärk väl?? Jaha, vi har ont om tider, men värk i tanden är ju inte samma som tandvärk...Kan du vänta till måndag, vi har så ont om tider?! Nä, värk i tanden är inte tandvärk. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Detta övergår mitt förstånd, värk i tanden är inte tandvärk! Det är så crazy att jag inte kan låta bli att le, vilket får tandsköterskan att snörpa ihop sin mun ännu mer. Och hon vägrar mig först en faktura! Kräver kontant betalning... Och jag tror att det beror på mitt leende. Men jag vill inget illa :) Hur är det möjligt?! Att man sitter och pratar med folk som har värk men man hittar på ett eget klassifikationssystem?!
Får lust att lägga min hand över hennes mun, säga scchhh och be henne blunda. Be henne tänka på varför hon är på jobbet, för vems skull och att bara andas.
Men jag gör det inte. Förståss! Men jag har lust. Och jag känner att jag har varken tandvärk eller värk i tanden och dagen kan få börja. Bring it on!

Njuta av att vara stark

Det går inte att vara irriterad. Solen kastar sig över snötäcket, gör blåa skuggor och får oss att sukta efter mer. Längtan efter mer. Precis som i yogan, får en aning om något och genast vill jag ha mer. Utanför mitt fönster, en talgoxe i en alldeles naken björk. Den sjunger som besatt. Inuti slumrar minnen av apelsiner, termosar och limpmackor. Sportlov. Vill ligga i en driva på ett fårskinn och dra i mig vitaminer och ljus. Kanske ska jag göra det? Helt enkelt gå hem tidigare och fånga stunden? Att vända det hela till att inte bara stå ut - att också känna glädje i att vi har årstider. Och att i år har vi en sjudj-a vinter!
För 10 år sedan var vår familj i Australien i 5 veckor. I december-januari. Hälsade på vänner. Såg ett underbart vackert land. Solsken. Solsken. Solsken. Mmmm, efter ett tag blir jag rastlös. Vill ha något annat. Variation. När det regnade en dag blev folk ganska vilsna. Oj, vad ska vi hitta på idag? Biograferna var överfulla. Och vi blev så förundrade. Över att de hade så lite beredskap för att vädret kan vara annorlunda. Att det inte blir solsken hela tiden. Omvärderade vår egen tillvaro.
Känner mig stark som lever i ett land där klimatet ändras, där det finns årstider, där naturen bjuder på nya upplevelser och det vackra. Där vi klarar av vardagen även om det tar längre tid att ta sig till jobbet. Att man inte kommer till jobbet alla dagar... Att naturen bestämmer och vi fogar oss. Stark. Så låt oss njuta av vintern ett litet tag till. Låt oss njuta av att naturen är rasande grann. Låt oss njuta av puder, socker, maräng, fluff - snön är ljuvlig! Och vi är starka :)

A walk in the park

Yogavandringen som en nervös balansgång. Som en stark vandring med stadighet i fötter och ben. Som en livvigande skogspromenad i stilla mjukt regn. Som en utmanande bergsklättring med vindlande stup på båda sidor. Som ett letande i mörka gränder med rädslan i halsgropen. Som en vandring på stranden i starkt solsken som gör att mina ögon tåras och kroppen blir lätt. Och ibland, ibland bara små små myrsteg. Alla dessa steg som blir min alldeles egna vandring. Som ser så olika ut. Olika olika dagar. Olika olika perioder. Olika för olika människor. Men ändå samma. Under alla ansträngningar och kämpanden - samma vandring. Letandet efter tålamod i uppförsbackar. Befrielsen i nerförsbacken. Läser en intervju med Patricia Tudor-Sandahl som menar att andlighet kräver disciplin. Kanske är det det som är vårt svåraste? Mitt svåraste? Disciplin...Vet inte riktigt om det är så. Men jag vet att det fungerar. Med disciplin. Idag tog jag några nya steg. Harmonin finns där, rörelserna helt synkroniserade med min andning. Min andning så långt ner i mig. HARA!
Idag. Min yoga. För första gången på väldigt länge - mer lik a walk in the park :) Kan det få vara så här nu? Kan jag få ha en fin period av stora steg?? Ingen vet... Men idag - idag var det så!

Önskar dig samma frid och skönhet inombords!

Bilden har jag lånat här http://hovberg.blogspot.com/2007_04_01_archive.html

Bronset blev till guld

När man saknar ord. När någon reser sig och gör det svåra till sin alldeles egna motivation. När någon tar brons men det blir större än guld. Här kan vi hitta hur mycket inspiration som helst. Kan jag! Att hitta sitt eget flyt i vad man än gör. Och när motgångarna är enorma och allt känns fel. Gör ont. Då gör man ändå. Och...ja - Anja!

Jag gör

Jag har slutat diskussionen inuti. Har slutat med att fundera för mycket. Har slutat med att tänka för mycket på yogan. Jag gör. Jag bara gör! Bara. Eller "bara"... Men, den här fina linjen vi alla balanserar på - rädda för att pressa oss, kanske göra för mycket. Eller göra "för lite". Vill inte att min yoga ska vara intellektuell. Vill ha min förbindelse inuti med utanpå. Nu. Ingen återvändo. Ska jag vidare så måste jag göra. GÖRA. Yogan tar tid och jag har bestämt att den får göra det. Helt enkelt. Och jag får energi. Det har varit tufft en tid, men så är livet. Ibland är yogan så lätt, tillgänglig och ger allt man önskar. Ibland inte alls. Och vem är jag att vända den ryggen då? När jag faktiskt vet att det goda väntar runt hörnet. Jag har ont på olika ställen och mitt högra knä är vresigt igen, men jag tänker på Z:s ord när hela mitt knä var uppsvullet på en kurs för några år sedan - Don't get depressed, it is only your knee. Propotioner. Tålamod. Träning. Jag gör!

Bilden är från http://www.shadowyoga.com/ på Emma Balnaves

Tecken i tillvaron

Hur mycket kan man tolka in i tillvaron? Av det som händer? Tja, frågar du mig, hur mycket som helst :) För egentligen gör vi det hela tiden tror jag, när saker händer så gör vi någon slags tolkning av det hela. När jobbiga eller svåra saker händer, så lätt att gå ner sig i tanketräsket. Så lätt att tänka negativt. Om jag istället väljer att tolka det hela som en påminnelse eller puff i rätt riktning - mmm, då tycker en del att man "läser in" för mycket i tillvaron. Men jag gör det. Läser in i tillvaron! Imorse kom en tröttögd L hem från sitt nattjobb som receptionist. När hon skulle ta sin cykel i stället när dagen startade så ser hon direkt att den ser annorlunda ut. Vad fattas? Ja, överdelen på handbromsarna. Bägge två. Någon har i nattens dunkel varit där och skruvat. Tagit bort livsviktiga delar på en cykel. Bromsarna! Mammahjärtat i mig slår en volt, jag blir arg på en sekund och tänker Vad är det för dj-ars marodörer som gör sådant?? Stillar mig direkt. (Ja jag blir bättre och bättre på det!) Och tänker, hm, lilla L som blivit stor - kanske är det dags att sluta bromsa?! Bara gasa på? Flyga nerför backarna?? Tecken i tillvaron...

Bara för att jag tänkte?

Var det bara för att jag ville? Bara för att jag tänkte? Att det blir så nu? Spelar egentligen ingen roll. För jag och resten av familjen vaknade tidigare än vi gjort på mycket länge en söndagmorgon. Massor med tidningar i min och D:s säng alla fyra ryms med kaffe eller te. Och prat. Om framtiden. Energin i allas kroppar. Energin i allas ögon. Var det för att vi alla visste att vi klivit in i ett nytt år eller var det helt enkelt bara så? Solen sken. Ut på promenad. Och sedan, vi städade och städade, röjde och rensade. En hel del sopsäckar av gammalt undanplockat men fint lagt i högar, men som ingen vill ha längre. Som ingen kommer ihåg längre... Och 10 kassar med kläder som vi sorterade ut. Och det blev fint i garderoben, allt får plats att hänga fritt och jag behöver inte köpa något. För allt finns där! Jag har till och med fixat en hylla för mina Indienkläder! Ja, jag använder lite annorlunda kläder där. Saker jag inte har här hemma men som passar perfekt på andra sidan jorden... Och tankarna glada och klara. Och jag vet att den här bloggen har hjälpt mig hit. Att jag hittar kärnan i det jag gör. Vad det än är! Jag är social. Och jag har fått alla svar man kan önska här på nätet. För det är socialt. Också! Det stjäl inte bara tid, det ger massor också. Jag fortsätter. Rakt in i det nya året!

Gott Nytt År!

Idag är det nyårsafton i andra delar av världen. Imorgon kliver vi, kastar vi oss in i Tigerns år. Metal Tiger! Hur häftigt låter inte det? Och jag tror det blir det. För alla och envar. Fast på lika många olika sätt. Förändringens vind blåser och om vi slänger oss med i den kommer vi att landa mycket längre än vi hade tänkt eller trott. Tror jag. Och jag ser fram emot det och jag längtar! Ur en helt underbar bok som A tipsat om, The handbook of Chinese horoscopes av Theodora Lau kommer här

The Third Sign of the Lunar Cycle - the Tiger
I am the deligtful Pardox.
All the world is my stage.
I set new trails ablaze,
I seek the unattainable,
and try the untried.
I dance to life's music
in gay abandon.
Come with med on my carousel rides.
See the myriad of colors,
the flickering lights.
All hail me the unparalleled performer.
I AM THE TIGER

Savasana

Stretar hemåt. På cykel. Med överdagsbrallorna prasslande. Mössan nerdragen. Halsduken över munnen. Det är ljust. Men kallt... Och våren är avlägsen. Växlarna har fryst. Men det går. Långsamt i snömodden. Har en tanke om att göra ett långt yogapass när jag kommer hem. Men jag är släptrött som L sa när hon var liten. Verkligen släptrött. Och jag byter om. Tänder alla ljusen i mitt yogarum. Lägger mig ner i Savasana. Och där blir jag liggande. Jag andas. Jag fokuserar. Handflatorna mot taket. Och jag känner varje andetag. Och tacksamheten flödar in. Jag pressar inte mig själv längre. Jag bestämmer själv. Och jag vet när det blir för mycket. Savasana - en otroligt svår position för att det handlar om att "bara" ligga stilla och fokusera. En av de svåraste för västerlänningar. Men idag. Idag var den min!

Mera Mandela

20 år sedan Nelson Mandela blev frigiven. Och vägen till demokrati startade i Sydafrika. Och det har gått framåt, om än vingligt, man kan läsa om både plus och minus kring den processen i dagens tidning. Men mannen Mandela. Hans otroliga livshistoria, sitta i fängelse och ändå inte bli hård och hatisk. H och jag pratar om honom. Hon påminner mig. Och vissa dagar när jag möts av småaktighet och prat bakom ryggen så vill jag tänka på honom. Mandela. Att inte gå igång på det som stjäl energi. Att inte smida hämndlystna planer. Att inte fokusera på det futtiga. Att ta varje chans till att släppa taget och gå vidare. Och när jag lyckas. Släppa taget - då blir jag fridfull och lätt inuti. Får mer plats. Inuti. Mera Mandela. Men det är en kamp. Vill försvara något som inte behöver försvaras. Klandrar landet Lagom jag växt upp i. Ibland. Att alla måste vara överens. Att det verkar farligt för en del att vi tycker olika. Att man betraktas som arg när man säger var man står. Rakt ut. Utan att ens höja rösten. Att bli betraktad som arg...Suck! Och om någon är arg - det verkar vara det värsta som kan hända. Varför får det bara plats med en sorts personlighet här? I min organisation är ytan lugn. Ibland blir man blind. För hur det faktiskt ser ut. Och när jag pratar med en nyanställd person säger han att han aldrig varit på en så tyst arbetsplats... att allt sker under ytan. Känns faktiskt tröstande att höra! Att den med nya ögon ser det jag vet. Och jag inser att vägen härifrån startar nu. Att inte viga sitt liv åt att göra saker som känns halvhjärtade. Att helt enkelt lyssna inåt, släppa taget och våga gå åt ett annat håll. Jag har varit på väg så länge. Mera Mandela i mitt liv!

Bilden har jag lånat här latmasksamtal.blogg.se/2007/may/

Värt att vänta på

Ovanför oss bor en familj med tre barn i ålder 5,6,7 år, ungefär. Två flickor och en pojke. Klarögda och stumma. STUMMA. Inte ett ord har kommit över deras läppar. Vi kan höra deras små fötter springa snabbt ovanför. Lite småskrik sådär i leken, men inget annat. De flyttade in för 10 månader sedan och jag har hejat och pratat med dem varje gång jag sett dem. VARJE GÅNG. Inte en enda gång har de svarat. Bara tittat. Under lugg. Jag har blivit lite fundersam, förstår de vad jag säger? Varför svarar de aldrig? På något sätt? Vet att mamman och pappan pratar spanska och "the nanny" pratar engelska med mig. Igår när jag kom gående på trottoaren tumlade de ut ur trappuppgången - tittade storögt på mig, vinkade frenetiskt och började prata i munnen på varandra. På klockren svenska... Det hade jag inte förväntat mig! Och de log sådär stort och brett. Visade varenda liten risgrynstand i munnen. Berättade upphetsat om att de skulle åka pulka i parken. Och fnittrade ostyrigt och underbart! Mössorna hängde på trekvart och ögonen glittrade. Jag kom nästan av mig. Men sedan pratade vi en lång stund, innan O, deras Nanny kom ut. Och jag blev så glad. Inuti hjärtat. Vissa saker är värda att vänta på! Utan att släppa taget... Har haft en lite tyngre period med min yoga. Stelheten har gjort sig påmind mer än den brukar och jag har haft mycken ogråten gråt som velat ut. Men jag har fortsatt. Vet att vändningen är värd att vänta på. För mig. Ikväll gjorde jag mitt yogapass som tog mig dit där jag vill vara. I stillheten och andetaget. Känns länge sedan. Motståndet inte lika kompakt i kroppen och tanken stilla och blank. Vissa saker är värda att vänta på utan att man släpper taget.

Allt börjar med en tanke

Idag vill jag tänka på goda saker. Jag vill fokusera på allt gott. Jag önskar att vi skulle förmå oss att tänka mer gott. Jag ska! Fokusera. Att ta tag i de där tankarna som snurrar som en evighetsmaskin. Att vi uppmärksammar oss på vad vi tänker. Fröken F sa en gång, tanken är den allra starkaste kraften vi har. Och hur rätt är inte det? Tänker jag idag. Men så viktigt att tänka utifrån där man är. Att inte ta för stort kliv. Att säga till en sjuk människa att det ordnar sig bara du tänker positivt, känns som ren och skär cynism. Men om vi kan förändra lite i taget. Då tror jag att det går.

Igår eftermiddag låg jag på en massagebänk och kände knutarna i skuldran och förberedde mig på det som skulle göra ont. ONT. Sedan tog jag tag i tanken. Tänkte hela tiden när hon var vid det ömma området detta gör mig gott. Min kropp vill ha massage och mår bra av den. Och massören sa - tänk, knutan bara smälte under mina händer. Va snabbt det gick! Och så var det på ställe efter ställe i min rygg och nacke. Höll benhårt kvar i samma tankar och det onda bara försvann. Och det var ett lagom steg för mig. Igår. Idag kanske jag tänker ett snäpp till. Och så är det väl för oss alla? Alla mentala hinder till sakers utveckling måste börja med ett första steg. Där vi befinner oss. Just vi. Att vi delar allt men ändå är individer i allt. Men det goda är expansivt och tar aldrig slut. Det goda räcker till alla och växer. En tanke i taget tar vi oss till våra drömmars mål. Vi kan bara tänka en tanke i taget! Goda tankar till er alla och en skön helg i harmoni. Det önskar jag!

Bilden kommer härifrån http://www.istockphoto.com

Vinden inuti mig

Elementen runtomkring oss. Så mycket de påverkar oss. Hela tiden. Som nu. Det är kall kall vinter. Mycket snö. Och idag har vi väldigt mycket vind. Många delar tycker jag om. Kan längta efter kyla. Men vind. Nej! Där går min gräns. Jag har svårt för vind! Och jag tror att vi är så otroligt påverkade av var i världen vi befinner oss, vilken årstid, vilken temperatur och var vi själva befinner oss när det gäller mat och sömn. Sist men inte minst - vilken dosha som är dominant i oss och var vår eventuella obalans kan finnas. Och om vinden virvlar. Med de tankarna segar jag mig verkligen upp idag. Jag gör lite lite yoga. Men noggrant. Och det räcker så. För mig. För vinden kullkastar mig! Jag känner vinden i kroppen och som Z säger 'Who feels pain?' 'Not you, your wind feels pain'. Och jag kan helt skriva under på det! Vinden är det jag måste förhålla mig till. Enligt honom och hans kunskap så är det elementen som styr via kroppen i oss. Låter det flummigt? Låter det konstigt? På ett sätt. Men på ett annat sätt så förstår jag det helt. I mig. Behöver inte riktigt förklara för mig själv egentligen, för vinden - den påverkar mig alltid!

Bilden har jag lånat här: http://www.nyheter24.se

Din tur!

Jag har fått en award! Av Ulrika. Som alltid inspirerar med sin träning, vare sig det är löpning eller skidåkning. Man ska:

Kopiera awarden på sin blogg.
Länka till personen som gett dig awarden.
Berätta 7 intressanta fakta om dig själv!
Välja ut 7 andra bloggar du vill ge awarden till.
Länka till deras bloggar & kommentera hos dem att de har en Award att hämta!

För några månader sedan fick jag en annan award och skrev 10 saker om mig själv. Ni kanske tröttnar på mina utvikningar om min person...men nu har jag försökt tänkt till ett extra varv. Lite mer under skinnet. På något sätt.

1. När jag träffade D så stannade tiden. Jag såg in i mannen som har forsvatten och fjäll i kroppen. Vi tittade på varandra och han sa "men där är du ju!" Vi hade aldrig sett varandra innan men blev kära i första ögonblicket, precis som kungen - det sa bara klick! Det är ganska exakt 27 år sedan.

2. Jag älskade att vara småbarnsmamma för att jag tycker det är så kul att leka. Och nej, jag är inte bättre än de som inte gör det, man gillar olika saker helt enkelt. Men jag tycker det är skönt att spåra ur i utklädningshysteri, sy olika slängkappor och duka med fika för gosedjuren på golvet. Saknar det nu när alla är vuxna!

3. Jag tycker om randiga och rutiga mönster men har oerhört svårt för blommiga.

4. Matematik är som filosofi och poesi när det är som bäst. Geometriska former och siffror är magiska. Nummer 9 är mitt lyckotal. I åratal tyckte jag bäst om trianglar, nu är det cirklar som gäller. Den fullbordade formen på något vis.

5. Jag vann en skoltävling i nutidsorientering för väldigt länge sen, idag kan jag knappt komma ihåg ett ministernamn. Och jag bryr mig inte längre!

6. Har haft långt hår tills för några år sedan då jag kände att min långhåriga själ inte hade något emot att både klippa av håret och blondera mig. Antalet kommentarer jag fått för att jag konverterat till att bli blondin är oräkneliga. Som om jag var lite korkad :)

7. Vill ha en kryddträdgård och ett citronträd i trädgården som ska fräschas upp i sommar. Sen ska jag sitta på den långa amerikanskinspirerade verandan, njuta av utsikten och läsa. Kom förbi på en kopp kaffe! Jag lovar att baka något riktigt smaskigt!

Du som läser här hos mig, kan inte du skriva något intressant fakta om dig själv??