måndag 11 februari 2019

Varje dag

När livet utmanar mig, när jag ställs inför knepiga situationer eller jobbiga känslomässiga delar så har jag min yoga att luta mig mot. Den som stärker det inre, den som gör mig medveten om att jag är oförstörbar inuti. Som vi alla är. Och det är ingen lögn, jag känner det verkligen inuti. Som en ljuspelare rakt igenom hela mig. Det finns inget hokus pokus i detta, ingen hemlig ingrediens mer än att göra. Helt enkelt göra. Hur många gånger tänker vi inte att vi ska göra något och sedan inte gör det man det känns nästan ändå som vi gjort det för att vi tänkt det? Det finns ingen genväg i detta. Och jag ska vara ärlig, jag tror inte att någons kriya, practice eller vad det är du kallar din andliga väg är bättre än någon annan. Alla former har sina för- och nackdelar. Hemligheten ligger i att göra. ATT GÖRA. Och att man håller sig till sin stil.
   Den här pyttipannan som florerar idag, där man ska göra lite kundalini, lite ashtanga, lite yin osv osv den är förödande i det långa loppet. Det är min övertygelse. Nej det är inte fel att testa andra former, men det är just det - testa. Inte hoppa mellan olika delar. Varför? Därför att varje yogaform har sitt eget mindset. Ja jag har skrivit om det tidigare och det blir övertydligt för mig när jag träffar människor som utövat yoga i kanske 10-15 år med ett leende säger att de hoppar mellan olika stilar. Att liksom hitta russinen i kakan hela tiden. S L I P P A ta brödet, det dagliga stundtals gråa utövandet av samma form. Händer det något med dem? Utvecklas de som människor. Nästan inte alls. De mår bra i stunden men att möta sig själv är ett dagligt slit. En väg som inte många egentligen väljer sådär självklart. Inte jag heller. Men idag kan jag inte vara utan det. Den håller mig på banan. Människor som måste bli ledda varje vecka i sin yoga år ut och år in, de har inte vågat lita till sig själva. Det optimala är att hitta sin lärare, gå kurser för att lära sig det man behöver utöva i sin ensamhet, med sig själv. Träffa sin lärare varje år så att man håller sig på banan och inte låter egot styra och ställa. Ingen kommer undan egots lockelser, om du så har tusen mappar med sadhanas du kan göra. Din andliga lärare är en stor pusselbit på din väg. Facklan som lyser upp och som gör att du hittar rätt inåt. Att du förstår vad som är din inre egen lärare och vad som inte är det. Jag tror aldrig någonsin att någon bok, dvd, streamad yoga"tjänst" eller kompendier med kriyor kan ersätta en människa. Aldrig någonsin.
  
Ska du våga hitta rätt inåt måste du också se utanför dig själv och hitta rätt vägvisare som vågar visa dig det tuffa också. För 3,5 år sedan var min lärare stenhård mot mig på en kurs, varje yogatillfälle var han där med korrigeringar och många ord. Jag fattade inte. Jag stängde ned. Det har tagit mig flera år att faktiskt förstå vad det var han gav mig. Hundra pusselbitar till att förstå mig själv. Tårar som tvättade bort idéer om vem jag är och hitta rätt. Hans enorma kunskap men också värme och kärlek har fått mig att se hur mycket jag har och vad som egentligen är viktigt i mitt liv. Och med sista tidens turbulens i min kropp och i mina näras emotionella svårigheter har visat mig än en gång hur storartad den här yogan är. Och han finns där, bara ett email bort när jag brottas med saker i livet. Jag kan inte annat än böja mitt huvud i tacksamhet till honom men också till mig själv som faktiskt gör. Varje dag.

4 kommentarer:

  1. Ja, göra. Om än bara en kvart. Jag stannar allt mera för få asanas. Yin där man stannar länge känns som min grej. Det tar bort bruset.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis. Skönt att hitta rätt 🙏🏻

      Radera
  2. Sat Nam. Är det enda jag får ur mej nu. Tack för dina ord och tack för att du kan uttrycka så att det blir sagt precis som det är. Vi fortsätter göra.

    SvaraRadera