Efter helveteshelgen

Jag har haft en helveteshelg. Vad mitt Instagramkonto än säger :) Nä jag skojar lite. Men jag har varit i min absolut svartaste svacka någonsin. Jag har gråtit fyra timmar per natt för att jag har så sjukt ont i min höft och min kropp, ja överallt. Har aldrig varit med om något liknande. Inatt tog jag beslutet att sluta med allt som heter yoga. För jag får mycket ondare när jag yogar. Även om det efteråt blir bättre. Det var som jag nådde en gräns rent mentalt, sjäsligt. Ställde mig själv tusen och en frågor över varför jag gör detta och hur länge ska det hålla på innan det vänder. Och det är ju som att fråga hur långt ett snöre är. Ingen kan svara. Bara att härda ut. Jag tappade lite tron igår natt. För övrigt har vi haft en jättefin helg med våra barn och barnbarn och jag fattar inte att kontrasterna kan bli så stora i mitt liv. Från svaraste svart till ljusaste ljus kärlek.
   Nå. Imorse passerade jag min yogaplats med en fnysning. Sedan vet jag inte riktigt hur det gick till för jag stod där igen. I nattlinnet. Som om inget annat hade hänt inombords. Och jag gjorde. Och jag vet. Jag har valt. Och när jag i sinnet är motsträvig, väljer ändå kroppen. Men det är ingen dans på rosor när det pågår. Vad det nu än är som sker.
   Och sedan blev det en snabb tur till IKEA med ena dottern, som var ledig på förmiddagen. Visste du att de har frukostbuffé där? Nå. Det har de och det smakade perfekt. Och när jag kommer hem med några impulsköpta turkosa glas och tillbringare sätter jag mig på trappen. I SOLEN. Och den värmer. En koltrast visar sig och snön smälter så jag hör det. Och jag vet. Jag vet. Jag vet. Jag är precis där jag ska vara och det som gör ont kommer att försvinna.

Patience and persistance is the name of the game. Helt enkelt.

"Bara" följa

Obalanser i kroppen skapas av the mind, oftast från felaktiga mönster. Mönster på alla nivåer. The mind står över kroppen. Så. Vi skapar alla våra obalanser. Hur hårt den än låter. Jag. Du. Det är inte dåligt. Det är inte bra. Det är. Och ibland behöver man ta sig igenom svårigheter för växandet. Hur trist det än kan låta.
1) I kroppens rörelser. Gällande allt från för hård träning till för lite till att ha utövat fel asanas i sin yoga. Idag vet jag vad som gagnar just mig och min kropp och vilka asanas som läker och helar. Mig.
2)  I tanken. Alla nedåtpeppande kritiska tankar till mig själv. Dömande ord om mig själv. Tankemönster jag verkligen har tagit tag i. Vilken skillnad rent mentalt. Frid.
3 ) I hjärtats alla känslovindlingar. Alla känslostormar som dragit med mig på djupt vatten. Tårar, ilska, irritation och vemod. De känslorna möter jag idag nästan bara när jag yogar. Det är fint så.

När jag rensat en del och börjat närma mig min kärna lite mer inser jag, att det undermedvetna styr väldigt mycket mer än jag kanske trott. Från hur jag mår, tänker till allt som rör sig i en människa. Den här gången vet jag vad som orsakat obalansen i min högra sida. Den här gången. För det är många olika saker jag lagt där. Gömt där. Och jag har städat men annat har dykt upp. Som det är att leva helt enkelt. Och insikter når mig, drabbar mig i min egen yoga. Men inte bara där.
    Igår drack jag gott kaffe med en yogavän jag haft i många år även om vi inte setts ofta. Men när jag promenerar från kaféet så ramlar flera insikter in i mig. Och att inget går att göra halvhjärtat. Allt måste vara med. A L L T. Det går inte att flörta lite med en insikt och känna sig nöjd. Om ni förstår hur jag menar? Allt måste rensas i rätt ordning. Det som det är dags att ta itu med, det är närmast halsgropen och känslan. Det som gör att jag vet när något är på väg är när jag drar mig för min yoga. Och det blir inte enklare med tiden. Helt enkelt. Det blir bara mer tydligt. De senaste dagarna har jag insett vilka mönster jag behöver släppa nu och var jag har mig själv. Har svårt att somna och sitter en stund i soffan och funderar. Tänker för första gången hela varvet runt kring en hjärtesak som upptar mina tankar. Jag har släppt, men inte helt. Kanske är jag där nu då jag måste låta allt fångas av vinden och pulvriseras och transformeras till något annat? Egentligen vet jag svaret inuti även om jag drar mig för det hela.

Jag funderar vidare på var jag är nu och vad jag egentligen vill och känner. Egentligen. Det är svårt för mig ibland eftersom jag tycker att jag har så många att ta hänsyn till. Försöker att aldrig mer tänka "borde" . Bara låta besluten jag egentligen tagit få komma till ytan. Utan att snegla på någon annan eller hur andra gör. Min väg är min. Jag vet inte riktigt vart allt detta tar mig mer än att jag rensat, rensat och rensat och det blir mer och mer space. I mig. Runt mig. I mitt liv. Det är också spännande att inte veta. Bara följa. Hur tänker du?

Sällan i stunden, alltid efteråt

Igår grät jag så det skvalade när jag gjorde min yoga. Det gjorde ont - typ överallt. Inombords. I höften. I knäna. I handlederna. I bröstkorgen. Ändå.
Efteråt mår jag fint och är glad. Det är som en berg- och dalbana ibland i mitt inre och i min kropp. Bara att följa med på färden som rullar runt så olika.
Idag var jag inte hågad att ställa mig på mattan över huvud taget. Men jag är där. Jag gör. Inte mycket för idag är kroppen stelare igen. Det kommer och går som vanligt. Jag känner mig låg och less. Tänker för mig själv: Vad är det för mening egentligen med detta? Och så efteråt är det som alla mina moln inombords lättar. Som om det där regnmolnet som Ior går runt med plötsligt släppt sitt tag om mig igen. Och igen. Och igen. Jag vet ju allt egentligen. Men det är ändå en så sjukt skön känsla när det lättar. För inget utanför mig har hänt. Jag är i mig. Varje stund och det är då som kvittot alltid kommer.

Snön vräker ner men jag har bestämt mig för att låta snön ligga, inte skotta på mig någon smärta i vridningarna. Snöskottning har generellt alltid gjort mig sämre i ryggen, förmodligen för att jag inte kan göra lite utan måste skotta bort allt, hur lång tid det än tar... Nu har jag via yogan insett att det ALLTID är dagsformen som avgör vad jag kan och inte kan.

Och som en elev sa till mig för ett tag sedan; - Det är sällan skönt just när man gör yoga -  men efteråt. Wow! Och exakt så känner jag efter igår och idag. Hoppas du har samma wow-känsla!

Jag FÅR njuta

Sitter här och lyssnar på radio och ser hur snön rasar från taket. Det faller med stora sjok i blidvädret. Dricker mitt maskroskaffe och är nöjd. Har ju bestämt mig för att om något hemskt händer så fort jag har uttalat att jag är glad, lycklig och nöjd så har det ingen relation. INGEN SOM HELST KORRELATION. Det är min nya sköna inställning. Långt ifrån hur jag fungerat tidigare där jag ibland känt mig skyldig om jag uttalat att jag är glad och mår bra och samtidigt rädd för att jag jinxar, att nu kommer något fruktansvärt att hända. Snart ramlar himlen ner helt enkelt. Galet tänkande.       
   Ungefär som när jag ligger och drar mig i sängen. För att jag kan. För att det är skönt. För att jag helt slutat skynda mig. Främst för att jag inte behöver det längre men även för att jag haft en känsla av att om jag inte har yogat, ätit frukost, bäddat och fixat innan klockan är 8.30 så kommer en kontrollant att ringa på dörren och kolla upp det hela. Jag vet! Det är så galet men känslan av att göra det förbjudna, det som man helt enkelt inte får, borde eller ska. När jag pratar med min man om det hela så skrattar han och säger; - jag tror att det är svenskt, det kommer med vår kultur. Ligg inte här och dra dig på förmiddagen. Det har heller aldrig spelat någon roll om jag jobbat sent, kommit hem vid midnatt eller om jag varit uppe på natten med sjuka barn. Känslan har ändå varit där. Nu pulvriserar jag den i mitt sinne. Som en sandhög som flyger bort i vinden. Jag behöver inte stå till svars för något. Jag får njuta. Jag får må gott. Jag får göra det som får mig att må bra. Jag får till och med dra mig i sängen på morgonen och uttala det högt. Jag står utanför arbetslivet. Det har känts märkligt ibland, sedan i höstas då jag definitivt bestämde mig för att inte söka något mer jobb. Om två månader börjar jag ta ut pension och ja, jag lever ett väldigt gott liv.
    Jag är en social person, även om jag gillar att vara med mig själv också, men nu är jag inte i något sammanhang. Det har känts udda ibland. Det har känts som att vara lite utanför. Men när jag tittar på vad jag saknar är det absolut inte jobbet. Det är inte alla miljarders möten och telefonsamtal. Det är inte alla bortslösade timmar på arga personer som förväntat sig det omöjliga. Det är absolut inte den akademiska arrogansen. Det är människorna. De jag haft min vardag med. Och människor träffar jag ju. Inte lika självklart som när man alltid ses varje dag. Men. Jag bokar in mig med de som jag vill möta och jag njuter av min absoluta egna tid. Låter det bortskämt? Nä jag tror inte det när man har jobbat i 50 år. Jag började med att skura trappor när jag var 11-12 år och sedan dess har jag jobbat. Jobbat och pluggat. Pluggat och jobbat. Och jobbat. Och nu - något helt annat. Nu tänker jag annorlunda. Jag tänker att den här tiden i livet, den ska jag njuta maximalt av. Jag är värd den. Precis som alla som jobbat länge och mycket. Jag fick en rejäl smocka innan jag valde att sluta. Men valet var ändå mitt. Länge funderade jag faktiskt på om det var rätt trots allt. Om jag borde stannat och slagits för min rätt. Jag tror att jag hade vunnit, allt pekade på det. Men jag valde ändå att gå. För att det var dags. Och efter det valet har inget varit som förut. Men det är bra. Jag har fullt ut landat i att jag mår gott, lever gott och njuter. Och det valet var livsnödvändigt för mig. När jag för ett tag sedan började tänka på det hade jag till och med glömt namnet på några som snackade bakom min rygg! Så meditationen har gjort sitt jobb. Yogan har gjort sitt jobb. Men framför allt har jag ändrat mitt tänkande och hela tiden styrt in tankarna på det jag vill tänka på, inte den där loopen av trista dömande tankar.

Det är skönt att vara jag idag.

Det bara kommer till mig

Sedan början på det här året har jag närmat mig min egen kärna.  Jag gick kursen i soundhealing, började spela på gongarna efter varje yogalektion och har också spelat på mina klangskålar efter min morgonyoga varje dag. Allt känns helt rätt.Jag har på något vis lyft på ett lock eller vad jag ska kalla det. Min intuition har alltid varit stark men nu är den liksom mer. Kraftigare eller hur jag ska uttrycka det. Jag ser saker. Bilder kring allt möjligt som bara kommer när jag minst anar det. Inte så att jag försöker se eller ställer in mig på det. Det bara kommer till mig. Det är förbryllande men också mäktigt.
    Igår till exempel var jag på massage hos en ny massör, eftersom min vanliga massör är föräldraledig. Jag träffade den här personen på kursen men hade knappt pratat med henne. Jag känner henne inte. Hon var otroligt duktig, inkännande och mjuk men stark. Om ni förstår? När jag ligger där och blir omhändertagen så kommer det bilder till mig. Det är en stor Golden retriever som leker i snön. Busar och skuttar. Som i ett slags ljus. Gång på gång ser jag det. Jag tänker; undrar om hon har en hund men hon känns mer som en kattmänniska, tänker jag för mig själv. Men det känns märkligt att fråga. Så efteråt när vi småpratar och jag sitter upp så säger jag plötsligt till henne - Har du någon hund? Jag blir förvånad själv. Hon säger -inte nu längre, det är 10 år sedan vi hade hund. Jag säger att jag hela tiden sett bilder i mitt huvud av en golden retriever som skuttar i snön. Hon blir rörd och säger att just en sådan hund hade hon och just snön älskade han att skutta i. Jag beskriver bilden av honom och hon säger - Men det är han! Mitt starkaste minne av honom är hur han skuttar i snön vid en lyktstolpe.

Va? Jag tror han ville säga att allt var ok med honom. Något annat kan jag inte tolka in. Hon blir rörd och glad. Jag mest förbryllad. Vad händer liksom? Nå. Jag tar emot. Och säger trevlig helg!

Bilden har jag lånat här: https://pixabay.com/sv/golden-retriever-sn%C3%B6-vinter-437794/

För att jag har ett val

När jag börjat med nya vanor har de flesta som kommenterat använt fraser som "stackars dig - nu får du inte........... " och där kan man fylla i valfritt ord. Till exempel när jag slutade med snabba onödiga kolhydrater som i pasta t ex, - ojoj stackars dig nu får du inte äta pasta. Osv. Men det handlar varken om vad jag får eller inte eller att det är synd om mig. Det handlar om val jag gör. Och ja, det kan låta präktigt för någon, för mig har det i alla de här valen handlat om hälsan. Om att jag vill må som mitt bästa jag. Därmed inte sagt att jag är nitisk och 100 %-ig, det är jag inte, jag lever fortfarande efter devisen 80/20 vilket för mig fungerar klockrent. Det betyder att jag ibland blir sugen på ett glas vin eller choklad eller något annat och då väljer jag det.
   Det man glömmer bort i det hela är att jag istället bekantat mig med andra saker. Att jag när det gäller kosten hittat mat som sjögräsnudlar, pure pasta, nya mjölsorter som teffmjöl, mandelmjöl, kokosmjöl, rismjöl osv. Att jag insett att när något går bort så ersätter jag det med något annat nytt. Och är det något jag älskar så är det att testa nya saker. Ny mat. Ny träning. Nya vanor. Kanske är jag ovanlig, de säger att människor är så förändringsobenägna. Men jag är förändringsbenägen. Kanske är det min främst egenskap i fråga om att må bra? Jag testar gärna nya saker. Är inte rädd för att inte gilla något, i så fall låter jag ju bara bli sedan. Inte krångligt eller konstigt alls.
    Eller som med yogan. Jag som älskade att sova länge och inte kunde föreställa mig att gå upp tidigt frivilligt. Och nu gör jag det och dessutom gör jag min yoga då. Och jag tycker att det är värt det. Alla dagar i veckan. Men inget börjar ju så att man hoppar upp en dag och plötsligt är en helt annan. Det hela sker ju stegvis. Men om jag jämför hur jag åt och rörde på mig förr så kunde inte skillnaden vara större. Men inte heller kunde mitt välmående vara större. Men framför allt glädjen. Den sanna.

Glädjen som gör att jag både vaknar och somnar med mitt eget leende. Hur har du det med din glädje?

Medvetet vatten

Min körledare och gongmästare har köpt en vattengong och nu har hon de fyra elementens gongar. Vill så gärna njuta av den gongen också. Och vatten är väldigt speciellt för mig. Har alltid varit. Trots att jag simtränade sex år och nästan förstörde lusten och längtan till vatten så är den oförstörd i grunden. När jag ser öppet vatten har jag alltid, ALLTID en längtan i att gå i att vara i vattnet. Den är äkta och konstant, den känslan. Den är en del av hur det är att vara jag. Och när jag ser den här vackra filmen om vatten och en Navajoindian så slår det an något i mig. Djupt inne i mig. Att vatten också har ett medvetande. Visst är det vackert? Och allt vatten som finns är allt vatten som finns. Det cykliska ändlösa förloppet. Så stort och mäktigt bara man tänker på det. Och som jag längtar efter att hitta ett vinterbad som är på rimligt avstånd. Annars får vi skapa ett eget vinterbad vid vår stuga när vi byggt en bastu! Det är en liten dröm och ändå rimlig och genomförbar tänker jag. Tills dess njuter jag av filmen och önskar dig en fin helg. Med bad eller utan.

Och ja, vi har snöstorm här idag, men jag tror inget hindrar en vinterbadare!

https://www.facebook.com/upliftconnect/videos/1162071853929794/

Delar också två bilder från i somras och min sjö.