Self care - take care of one another

"Så många gånger att räkneverkt stannat."

Self care. Det är ett så bra ord. Kan inget liknande på svenska men innebörden att bry sig och ta hand om finns ju där. Jag går på fotvård lite då och då, tidigare har jag liksom ursäktat mig inför mig själv för att jag kostar på mig detta. Så dumt. Jag får väl kosta på mig vad jag vill och det är inte ytligt att bry sig om sin kropp på olika sätt. Precis som att jag går regelbundet på massage. Att sköta om både kroppen och det inre, det är liksom snällt.
   Och när man gör det brukar det spilla över som ringar på vattnet till andra, att man bryr sig om andra. Och just nu häpnar jag dag efter dag över #metoo-svallet. Hur det har fortplantat sig i bransch efter bransch och kända och okända kvinnor kliver fram. Så stolt över det. Så stolt över mig och mina närmaste tjejer, mina döttrar, svärdotter och vänner. Över att vi också visade oss.
   I helgen för-firade vi ena dottern i helgen som fyller 30 på torsdag och som bor i Göteborg. Vi drack bubbel och sjöng. Åt gott på restaurang och diskuterade det hela. Svärsonen som är kock och äger en restaurang sa att de haft möten om det och börjat titta över sin jargong. Samma på många ställen. Det är ju så fint när det landar i att många tittar över sina jargonger och bemötanden på sina jobb och sina branscher. Kriminologen Nina Rung pratar om det största genombrottet när det gäller sexuella trakasserier, ofredanden och grövre brott mot kvinnor, sedan 70-talet. Är inte det att ta hand om varandra? Att vi vågar visa oss? (Men märkligt tyst är det i  yogavärlden, bland alla svenska yoginis ... Vet bara att jag, Yogamamman och Yogagirl har skrivit om det av de jag följer. Kanske inte säger så mycket i och för sig men lite ändå. Däremot ser det helt annorlunda ut när jag ser på mina yogavänner som bor i andra delar av både Europa och längre bort. Intressant ändå. )

Låt oss aldrig tystna. Låt oss aldrig sluta ta hand om oss själva och varandra!

Bild och text har jag lånat från Eva Röses Instagramkonto,  mitt absoluta favoritkonto.

Ingen naturlag - bara strukturer

Det är höst. Regnet har vräkt ned hela natten. Trädgården är fortfarande gul, alla fruktträd har behållit sina löv.  Tar en långsam morgon och sitter med mitt maskroskaffe, som för övrigt är jättegott, och funderar över senaste tidens turbulens kring #Metoo-kampanjen.
   Svallvågen som svepte över jorden där vi kvinnor, flickor och tjejer tog sats och vågade skriva det i våra statusrader - att vi hade blivit utsatta för ofredanden, övergrepp eller ännu värre våldtäkt. Jag tror ärligt talat inte att det finns någon kvinna som inte blivit ofredad någon gång. På något sätt. Alltifrån sliskiga kommentarer till att någon tar på ens kropp och så vidare.  Helt ärligt så tror jag att den strukturen som sitter benhårt har format oss till att glömma, släppa och rannsaka oss själva mest av allt. När #Notmetoo-hashtaggen dök upp kände jag mig lite trött. En del i mitt flöde var tvungna att skriva att de alltid hade blivit behandlade schysst. En som gjorde det var jag själv vittne till när hon blev utsatt. Jag kommer ihåg det för jag sa ifrån, men inte hon. Det är ännu sorgligare. Om vi inte vågar se vad som händer. Jag har barnbarn, två är flickor och en är pojke. Det är inte utan att jag funderar på hur det kommer att se ut för dem, utifrån olika synvinklar.
   När jag växte upp så började min pappa tidigt att träna mig i självförsvar. För att jag skulle kunna slå ned, brotta ned eller slå till någon som antastade mig. Vi tränade otaliga gånger på ryamattan hemma. Först pappa och jag och sedan min storebror och jag. Och jag slog, jag sparkade, jag lärde mig att ögonen är känsliga så där sticker man in fingrarna om inte annat. Jag lärde mig att när någon tar tag i mig så ska jag använda hans kraft och vända den. För min pappa var det självklart att jag skulle bli ofredad. Något jag själv aldrig ifrågasatte.
   Jag blev myndig och flyttade hemifrån. Bodde inackorderad i en grannstad för att jag pluggade en kort utbildning där. En dag när jag ligger i sängen och är sjuk i influensa så öppnas dörren av mannen i huset. Han var i 60-årsåldern och hade ju familj med barn och barnbarn. Han slänger sig över mig i sängen och säger att jag är allt han drömt om(!!!!) och jag som blivit tränad för detta sedan ung ålder - jag får helt oanade krafter - i en rörelse tar jag tag i honom och slänger honom i väggen. Vrålar och svär. Han blir helt chockad. Jag får ut honom, låser dörren och packar mina saker. Jag åker hem. Hittar på något om att jag inte ville bo där för att jag längtade hem. Allt för att skydda mamma och pappa från att bli ledsna. För det visste jag ju att de skulle bli. Det fanns också en rädsla att min pappa skulle åka dit och läsa lusen av mannen. Jag ville bara glömma. Vilket jag gjorde.

Och det finns så många fler historier i mig, har man stora bröst så har många män automatiskt trott att de är allmängods. Och jag har alltid blivit arg. Jag har inte burit på någon skam. Men jag har heller aldrig berättat. På något sätt har det ingått i hur det är att bli vuxen och ung kvinna. När båda våra döttrar och vår svärdotter också skriver #metoo i sina statusrader så inser jag att något ändå händer nu. De unga vågar berätta nu. Jag känner mig också ledsen men vet att jag inte kunnat skydda mot alla andra. När ena dottern började boxas blev jag lugnare, tänkte att hon kan i alla fall försvara sig... Jag bar på mitt mönster att flickor måste försvara sig men tänkte mest fysiskt. Inte på alla hårda ord som mina döttrar också fått ta emot.
   Och vi ser ett fruktansvärt mönster framträda av att vi inte är lika mycket värda. Och som vanligt säger någon men inte alla män, nä självklart inte. Men de är för många och tar sig friheter vi inte borde bortse från. Och vi måste prata om det. Med varandra, anmäla och sluta vara tysta.

En naiv ung tågluffare, 1977

Enda gångerna jag blivit riktigt rädd var på 70-talet i Italien. Jag och min bästa vän tågluffade. Jag går i en klänning i Rom, en vanlig dag vid lunchtid och jag ska gå och växla pengar. Plötsligt är jag omringad av militärer, fyra stycken som går runt mig och skriker. Folk skrattar och hejar på. Jag känner mig oerhört liten och rädd. Snappar upp en del ord och vet att det de säger är vulgärt och hårt. Tänker att vad som helst kan hända. Kommer till slut in på banken där jag nekas växla in mina resecheckar och bankmannen säger med en blinkning - But I can give you a kiss! Vi åker, tar oss till Neapel går på en gata, mitt på dagen, jag har en t-shirt och avklippta jeans på mig. Då känner jag någon grabba tag i min rumpa, någon som tar ett stadigt tag. Så i den omedelbara reaktionen i mig vänder jag mig om och ger en örfil i samma rörelse till mannen som står där. Det visar sig vara en gammal tandlös gubbe... Så äcklig. Men precis bredvid står en trafikpolis - han blåser direkt i visselpipan när han ser vad som sker. Vrålar och gestikulerar - mot mig! Pekar mot mitt huvud och sedan på mina ben. Det vill säga, är jag så dum att jag går i shorts får jag skylla mig själv! Vi känner att vi inte vågar vara kvar i det landet utan tar först bästa tåg därifrån och tar oss till Grekland. Där vi fick vara i fred.

Så. Vad är sensmoralen? Att jag blivit arg och fräst ifrån eller handgripligen kastat ifrån mig män och inte är inte fylld av skam? Nej. Däremot av en dj-a ilska och att både mina föräldrar och jag var beredda på att detta skulle hända. Som om det var en naturlag. Men nu blåser förändringens vindar. Känner ni dem också?

Hej då lilla hund

För en vecka sedan åkte vår son och hans fru till veterinären med en av deras två hundar. Lilla Affe fick somna in eftersom han bar på en sjukdom som fick hans organ att svikta ett efter ett. Kort sagt, livet gick inte att rädda och han mådde inte bra.
   Jag har aldrig varit speciellt förtjust i hundar. Inte heller oförtjust, eller hur jag ska säga. De har inte berört mig på samma sätt som katter. Jag har känt mig mer neutral helt enkelt. Kanske hänger ihop med att jag hade en egen katt när jag växte upp, en riktig vän.
   Men den här hunden, Affe, han var så fin. Tålig. Lite busig. Skällde aldrig, inte ens när vi fick tvångsbada honom i stugan efter att han hade rullat runt i koskiten i hagarna runt omkring! Han såg bara olyckligt tålig ut. Kanske är det just den uppsynen jag har i mitt sinne idag? Saknar hans buffande nos och skuttande i trädgården.
   Självklart har alla varit jätteledsna och känt hur orättvist allt kan vara ibland. Gråtit och gråtit. Men just idag var det som det slog mig i huvudet. Han är inte kvar här. Känt mig låg och trött. Inte gjort något av allt jag hade tänkt. Men det får vara så. Jag sörjer en gatuhund som adopterades från Portugal och som haft det bästa av hem hos min son och hans familj.

Tänker att Affe skuttar runt i skogarna i någon annan dimension, i förväntansfull stämning tills han träffar sina nära och kära igen.

Där jag vill vara

Vi har varit på en liten resa jag och min man, han skulle göra ett jobb i Visby och jag följde med. Jag kan ju göra det nuförtiden. Så otroligt härligt och lyxigt. Vi bodde på Gotland 1985-86 och nu är det länge sen jag var där.
   Det där året såg vi varenda skrymsle av ön tror jag och vi har många smultronställen. En av de finaste platserna är Ekstastranden på västra sidan nedanför Visby. Vi hade varit där på semestern innan vi flyttade dit och under Gotlandsåret var vi där otaliga gånger. Det är något med den platsen. Och det är det många som tycker.
   När vi rullade av färjan åkte vi direkt till några vänner som valt att bosätta sig på ön och sedan raka spåret till stranden. Vi fick en helt magnifik kväll. Jag vet ärligt talat inte om jag har sett en vackrare solnedgång än den här. Det var hela spektrumet från ljusblått till lila till rosa till orange till gult till mörkrött. Som en gåva.
   Och vi gick där. Vi tog tusen bilder. Tittade på varandra och sa - Tänk när vi var här första gången för 32 år sedan. Det är hisnande att blicka bakåt ibland. Ena dottern frågade om vi var nostalgiska men det var just det vi inte var. Vi kände oss bara tacksamma över var vi befinner oss nu. Att vår relation har hållit hela vägen. Att vi har tre barn. Att vi har tre barnbarn. Att vi har varsitt företag och skapade våra egna drömjobb. Ibland får man klappa sig själv lite på axeln också över att man har hittat lösningar och vägar i det som är ens liv. Och där jag är nu, där vill jag verkligen vara.

Se, lyssna och njut!

Med en liten filmsnutt kan jag ta mig tillbaka till Budapest. Filmen spelades in där. Jag kan varken se mig mätt eller höra mig trött på min lärares röst. Njut. Och ha en fin helg!

Yin-yang i allt

Den här symbolen har blivit viktigare och viktigare för mig. I mitt medvetande och hela mig. För allt samexisterar. Allt finns. Att inte värdera och inte vara rädd för om något känns som ett mörker inom oss, det finns alltid ljuspunkter. Och i det ljusa finns stråk av mörker. Eller som här, punkter i respektive fält. Och cirkeln, den hela symbolen. Tillvarons sammansättning. Samma med vår kropp. Den består av både yin- och yangkanaler. Och utifrån vilka rörelser och hur vi utför dem stimulerar vi olika delar i oss. I kroppen. Som hänger ihop med det vi inte kan se med ögat. Men väl känna och förnimma. I min yoga har jag rörelser som stimulerar båda kanalerna, det behövs inte delas upp när jag gör min practice. Det är så sinnrikt och så skönt. Och inuti mig finns också delar av mörkt och ljust. Om vi är rädda för mörkret och tror att vi konstant måste tala om ljuset och inte vill kännas vid det mörka, då tror jag att det växer sig större. Ta upp trollen i ljuset så spricker de som min mormor sa. Varför skulle något vara sämre? Hela tillvaron är skapad utifrån motsatser och olika kvaliteter. Att bli hel är att inse att vi alla har båda delarna och att det inte är dåligt. Hur skulle vi se ljuset om inte mörkret fanns?

Nobelpriset vs.yogakunskapen

Hällregn och början på oktober. Äntligen lite piggare. Firar födelsedag med finlunch på stan och sedan in i mjukiskläderna igen. Lyssnar på radion och hör att Nobelpriset 2017 i medicin går till amerikanerna Jeffrey C Hall, Michael Rosbash och Michael W. Young för deras upptäckter av molekylära mekanismer och den cirkadiska rytmen – vår inre klocka som anpassar kroppen efter dygnet. Det är så spännande när man  börjar titta på det man inom så kallad alternativ medicin vetat länge. Men som vanligt finns det ju inte riktigt och är inte riktigt sant innan vi med våra västerländska glasögon gjort tester och blindtester och allt vad det kallas för att se om det hela är "sant". Jag raljerar lite, men du förstår säkert min poäng.

Eftersom yoga handlar om att rensa sina energikanaler först och främst och sedan kultivera sin energi är det extra viktigt att energiflödena och återhämtningen inombords i just organen sker så friktionsfritt som möjligt.

I min yoga har jag lärt mig att våra organ styrs av en slags klocka eller rytm. Kroppens egen energirytm helt enkelt. Det är alltid samma klockslag som kroppens organ återhämtar sig och oavsett var man befinner sig. Därför är just jetlagen extra jobbig för att hela kroppen, systemet hamnar ur rytm. Något som också nobelpristagarna konstaterar gällande den cirkadiska rytmen. Men sedan ändrar kroppen sig utifrån var man befinner sig. Helt enkelt.
Vaknar man ofta samma tid, innan man ska upp så är det intressant. Organens reningssystem utifrån olika klockslag förklarar när organen jobbar och behöver återhämtning. Den här bilden visar också vilket element som är inblandat i det hela.


Gallan är aktiv mellan kl 12-02 på natten. Gallan står för känslor som irritation och bitterhet. Man säger också att gallan handhar mod och intuition. (Tänker på det gamla uttrycket - att reta gallfeber på någon...)
Leverns tid är 01-03, vårt stora reningsverk. Egentligen börjar den redan klockan 15 på eftermiddagen men den mest aktiva tiden är precis efter midnatt.
Lungornas högst energinivå kommer sedan kl 03-05 och är man stressad, vemodig eller melankolisk är det inte ovanligt att man vaknar här.
Magsäckens tid är klockan 07-09. Magen står för kärlek, trygghet och överlevnad.
Mjälten är kroppens element och har sin maxenergi 09-11. Man brukar säga att mjälten är starkt kopplad till tankeverksamhet. Bukspottkörteln och de Langerhanska öarna producerar insulin och glukon som hjälper till vid matsmältningen och den är verksam samma tid.
Hjärtat får sin energiboost kl 11-13, hjärtat som härbärgerar våra känslor för medmänniskor men även kärleken.
Tunntarm och tolvfingertarmen har sin tid kl 13-15.
Urinblåsan har högsta energiflödet kl 15-17. Urinblåsan brukar kopplas samman med känslor som att man har högt kontrollbehov, prestationsångest och problem med självtilliten. (Kan inte låta bli att tänka på alla urinvägsinfektioner under åren 20-30 år. Det här stämmer för bra.)
Njurarna är nästa organ på tur kl 17-19. Både njurar och binjurar är kopplade till känslor som rädsla och fobier. (Har också haft trassel med njurarna och helt klart har jag härbärgerat mycket rädsla här, det har även visat sig i vissa yogapositioner när jag känt mig helt utlämnad där njurarna jobbar.)
Blodomloppets energi är som högst kl 19-21 och har man problem med cirkulationen kan man känna sig ofokuserad den här tiden på dygnet.
Alla de endokrinologiska organen som sköldkörtel, binjurar, hypofys och hypothalamus återhämtar sig kl 21-23 och därför är det fint om man lägger sig tidigt. (Note to self att försöka lägga mig tidigare.)

Spännande eller hur?