Vågar du bli sedd undrar yogapolisen

De här sista veckorna har jag väntat in mig själv. Fast förankrad i att min yoga och mina lärares guidning leder mig. Jag har sovit, varit såå trött och ändå gjort roliga saker. Varvat husmålning med Skara Sommarland med barnbarnen. Och vetat utan ångest eller någon konstig känsla kring min yogaträning att när det är dags, då är det dags. Senaste veckan har jag vaknat runt klockan fem och det har känts som jag sovit tillräckligt, även när jag somnat sent. Jag vet att det är yogaklockan i mig som ringer då och i morse kände jag att det var dags. Så upp på mattan. Jag observerar mig själv när jag tar mig igenom de olika asanas som kommer som ett pärlband i mitt minne. På en del ställen är det stelt men vridningarna har uppenbarligen gjort det de är ämnade för, jag kommer längre helt enkelt. Och jag hör både Shandors och Emmas röster inombords. Det är så starkt, att jag har mina guider, som lotsat och givit mig råd.
   Och jag tänker på all denna mainstreamyoga som alla försvarar med näbbar och klor. Som om det vore en frihet att få skada sig själv långsamt, på bekostnad av kroppen. Som om alla vet vad som är bäst för dem att göra. Som om en dator ska guida dig i det som är själva kärnan av dig själv. Hur tokigt kan det bli? Och jag läser och hör ett nytt uttryck; yogapolis. Man är tydligen en yogapolis om man tror att den gamla kunskapen har mycket att erbjuda en nutidsmänniska. Och om man inte tror att man kan allt själv. Ja jo, vi har ju en inre lärare som vi behöver väcka, men vet du - handen på hjärtat - alltid om det är den inre rösten eller om det är ditt ego som talar? Egot som lockar med än det ena, än det andra. Som tar sig allt intrikatare vägar ju längre in i dig själv du färdas. "Nu är jag trött på de här asanas som jag gjort så länge. Jag gör lite fancy yoga, det har ingen dött av." Och. Så. Vidare. Kan det hänga ihop med att yoga inte är varumärkesskyddat? Som till exempel "medicinsk yoga" som Göran Boll har tagit patent på. Han var smart med sitt yoganamn. Medicinsk yoga låter tryggt för oss nutidsmänniskor. Då är det inget hokus pokus. Ingen rökelsedoftande yoga. Inga händer på din kropp som varsamt korrigerar och leder.  Det lite komiska i det hela när man utbildar sig inom medicinsk yoga är att man inte behöver ha yogat en enda timme, det som krävs är att du är sjukvårdsutbildad. Så inte ens han kräver att man ska ha utövat någon form av yoga, innan man utbildar sig till instruktör. Som jag ser det, är det en brist. Ja här talar en äkta yogapolis.  Yogapolisen som propagerar för att inte träna till en dator. Som propagerar för att inte träna när du har mens. Som propagerar för att det är viktigt att en lärare ser vad du gör och kan korrigera dig. Som propagerar för att ha koll på månen och himlakropparna för att de motsvarar ditt eget inre mikrokosmos. Som utan att darra på rösten hävdar allt detta med bestämdhet. Som propagerar för att det tar tid, att låta grunden sätta sig i din kropp. Som propagerar för att det är viktigast att du kan stå på dina egna fötter, att du kan sitta utan stöd. Varför ska du sitta i timmar och meditera och chanta om din ryggrad inte orkar med att sitta så länge? Varför inte ta det lugnt och utöka varsamt? Vad än den förinspelade rösten säger att du ska. För om du inte blir sedd, hur ska du då kunna ta dig vidare? Ja ja, jag hör redan alla argument för den så kallade inre läraren igen. Men om du inte har en lärare som ser DIG så tar du dig inte vidare. Till en viss nivå, javisst, men vet du hur långt du egentligen kan gå? Med en guide?  För i sanningens namn är potentialen enorm. Oändlig nästintill. Varför inte satsa på dig själv och ge dig själv det? Vågar du bli sedd?

Jag vet att jag retar gallfeber på en del när jag skriver det här, men det är min uppfattning och mitt sätt att utöva yoga. Jag har mött alldeles för många människor i min undervisning som tidigare yogat sig sönder och samman och även rent mentalt varit ute på ganska hala isar. Så för din egen skull, hitta en lärare som passar dig och som kan sin sak!