Oslagbart

Det här med att sova utan väckarklocka, som jag gjort i ett halvår nu, det är oslagbart. Det här med att lyssna in sig själv, ha tiden till det och utifrån dagens form utöva den del av min andliga disciplin som kallas yoga, det är oslagbart. Att utifrån vädret kunna sitta på min trappa nästan varje morgon och se på min trädgård, lyssna på fåglarna, ta emot fjärilar och trollsländor som alltid sätter sig på mina ben - det är oslagbart. Att inte ha något måste - jag tror knappt att det är sant men så ser livet ut just nu. Att vakna med en färg inombords, ända sedan min målarkurs, det är också helt oslagbart. Tidigare vaknade jag med en sång, vilken låt som helst i mitt huvud, har gjort det sedan jag var tonåring. Och nu har låtarna bytts ut mot färger! Det är oslagbart. Helt f-ing oslagbart. Hur hamnade jag här? Jag ställer mig frågan varje dag och påminns om det som varit hårt och som jag faktiskt vände. Inuti mig själv. Eftersom ingen annan egentligen bestämmer över hur jag ska må. Jag tänker också på mina båda föräldrar som dog vid 63 års ålder. Det är två år dit, sedan har jag den åldern också. Och jag ska banne mig leva fullt ut varje dag tills jag dör. Om det så blir vid 63 eller 93 eller vilken ålder som helst. För det är faktiskt att göra livet större och - helt oslagbart. Det var bara det jag ville säga sista lördagen i juli och med händerna fläckiga av vinbären jag just plockade av.

Min bröstkorg svämmar över av tacksamhet - och av oslagbarhet!

Vågar du bli sedd undrar yogapolisen

De här sista veckorna har jag väntat in mig själv. Fast förankrad i att min yoga och mina lärares guidning leder mig. Jag har sovit, varit såå trött och ändå gjort roliga saker. Varvat husmålning med Skara Sommarland med barnbarnen. Och vetat utan ångest eller någon konstig känsla kring min yogaträning att när det är dags, då är det dags. Senaste veckan har jag vaknat runt klockan fem och det har känts som jag sovit tillräckligt, även när jag somnat sent. Jag vet att det är yogaklockan i mig som ringer då och i morse kände jag att det var dags. Så upp på mattan. Jag observerar mig själv när jag tar mig igenom de olika asanas som kommer som ett pärlband i mitt minne. På en del ställen är det stelt men vridningarna har uppenbarligen gjort det de är ämnade för, jag kommer längre helt enkelt. Och jag hör både Shandors och Emmas röster inombords. Det är så starkt, att jag har mina guider, som lotsat och givit mig råd.
   Och jag tänker på all denna mainstreamyoga som alla försvarar med näbbar och klor. Som om det vore en frihet att få skada sig själv långsamt, på bekostnad av kroppen. Som om alla vet vad som är bäst för dem att göra. Som om en dator ska guida dig i det som är själva kärnan av dig själv. Hur tokigt kan det bli? Och jag läser och hör ett nytt uttryck; yogapolis. Man är tydligen en yogapolis om man tror att den gamla kunskapen har mycket att erbjuda en nutidsmänniska. Och om man inte tror att man kan allt själv. Ja jo, vi har ju en inre lärare som vi behöver väcka, men vet du - handen på hjärtat - alltid om det är den inre rösten eller om det är ditt ego som talar? Egot som lockar med än det ena, än det andra. Som tar sig allt intrikatare vägar ju längre in i dig själv du färdas. "Nu är jag trött på de här asanas som jag gjort så länge. Jag gör lite fancy yoga, det har ingen dött av." Och. Så. Vidare. Kan det hänga ihop med att yoga inte är varumärkesskyddat? Som till exempel "medicinsk yoga" som Göran Boll har tagit patent på. Han var smart med sitt yoganamn. Medicinsk yoga låter tryggt för oss nutidsmänniskor. Då är det inget hokus pokus. Ingen rökelsedoftande yoga. Inga händer på din kropp som varsamt korrigerar och leder.  Det lite komiska i det hela när man utbildar sig inom medicinsk yoga är att man inte behöver ha yogat en enda timme, det som krävs är att du är sjukvårdsutbildad. Så inte ens han kräver att man ska ha utövat någon form av yoga, innan man utbildar sig till instruktör. Som jag ser det, är det en brist. Ja här talar en äkta yogapolis.  Yogapolisen som propagerar för att inte träna till en dator. Som propagerar för att inte träna när du har mens. Som propagerar för att det är viktigt att en lärare ser vad du gör och kan korrigera dig. Som propagerar för att ha koll på månen och himlakropparna för att de motsvarar ditt eget inre mikrokosmos. Som utan att darra på rösten hävdar allt detta med bestämdhet. Som propagerar för att det tar tid, att låta grunden sätta sig i din kropp. Som propagerar för att det är viktigast att du kan stå på dina egna fötter, att du kan sitta utan stöd. Varför ska du sitta i timmar och meditera och chanta om din ryggrad inte orkar med att sitta så länge? Varför inte ta det lugnt och utöka varsamt? Vad än den förinspelade rösten säger att du ska. För om du inte blir sedd, hur ska du då kunna ta dig vidare? Ja ja, jag hör redan alla argument för den så kallade inre läraren igen. Men om du inte har en lärare som ser DIG så tar du dig inte vidare. Till en viss nivå, javisst, men vet du hur långt du egentligen kan gå? Med en guide?  För i sanningens namn är potentialen enorm. Oändlig nästintill. Varför inte satsa på dig själv och ge dig själv det? Vågar du bli sedd?

Jag vet att jag retar gallfeber på en del när jag skriver det här, men det är min uppfattning och mitt sätt att utöva yoga. Jag har mött alldeles för många människor i min undervisning som tidigare yogat sig sönder och samman och även rent mentalt varit ute på ganska hala isar. Så för din egen skull, hitta en lärare som passar dig och som kan sin sak!

Just nu

Jag målar. Min man målar. Vårt hus. Och det är hett som i helvetet. Trots att jag har keps och står i skuggan så rinner svetten som en liten flod nerför min kropp. Alla getingar, bin och fjärilar slåss om att försöka sätta sig på min kropp. Jag tänker fredliga tankar och de lättar och flyger vidare. På eftermiddagarna åker vi till olika sjöar och badar. Igår till en svalkande å. Sedan sover vi i skuggan som små barn. En kväll badar vi med barnbarnen och simmar i det ljumma sjövattnet. Jag läser om fruktansvärda händelser i världen och får ett hårt slag av orättvisa i min mage. Men jag känner att i det här livet får jag njuta också. Jag får leva mitt liv så gott det går.
Vi äter mycket bär. Varje morgon plockar jag av de amerikanska blåbären som ger oss några dl varje dag. Varje dag! Och jo, jag tycker de är jättegoda. Vi köper jordgubbar och jag förlikas med att jag inte åkt på något självplocksställe och fyllt min frys. Vi har prioriterat annat. Och jag har hållit mig från bloggen en vecka. Det bara blev så, inget direkt aktivt val mer än att solen gjort mig varm, ibland lite arg och trött. Som det blir när pittadelen triggas för mycket. Och jag tror hela landet har gått in i ett semestermood. Jag sa till älsklingen igår;    -så skönt för alla som har semester nu här hemma att de verkligen får sol. För det verkar alla längta efter allra mest. Sol. Värme. Kunna sitta ute på kvällarna utan att det är kallt. Igår åkte vi in till stan och åt indiskt och strosade i den ljusa sommarkvällen. Att bara vara. Det är så mycket yoga det kan bli för min del. Även om den fysiska yogan är minimal så är det så just nu. Allt är okay.

Det laggar lite

En av mina målningar, tema rymd

Krasch bom. Nej kanske inte riktigt. Men varje gång jag varit på något som jag härrör till min andliga utveckling; yoga, ayurveda och nu vedic art så flyger jag högt tills jag kommer hem. Då är det som jag rasar ner i en liten hög. Inget sorgligt, mer att steget känns tyngre. Skrattet finns där men inte lika bubblande. Jag tittar på mina målningar och känner - gjorde verkligen jag de där? Och var ska jag stå och måla nu? Ingen ledig ateljé här hemma precis. Och det känns så besynnerligt att jag landar med en duns varje gång. Som om jag haft en fri tillgång uppåt, mitt wifi mot det stora, den allomfattande energin har varit snabb och enkel. Och nu laggar det. Nu tappar jag kontakten. Nu får jag helt enkelt ta emot när det kommer och det måste inte vara hela tiden. Jag bara är. Jag tvättar några maskiner och njuter av torkvädret. Tvätten nästan slår i vinden. Jag sorterar och fixar. Och struntar i var jag befinner mig själsligt. Just nu. Vi åker till Nora och fikar hos en vän. En vän som en gång var barnvakt och sedan blev hon min yogaelev. Sedan blev hennes mamma min yogaelev! Och nu har hon tagit omtag i sitt yrkesliv och startat ett kafé för något år sedan. Jag blir glad. Nästan upprymd över att träffa henne. Egentligen behöver jag inte så mycket, jag är ju nöjd med det lilla så jag klagar inte. Jag bara liksom rättar in mig själv i mitt led och inser att allt finns en kanske inte exakt hela tiden för mig. När jag har flow då kör jag. Och det kommer när det kommer.

Uppkopplad

Tisdagen var blå. Blå som i låg och nere. Tredje dagens gissel, vilken kurs man än går verkar det som. Somnar med några frågor och funderingar inombords. Tänker på en person som stod mig när för 7-8 år sedan och hur allt sedan blev.
   Vaknar klockan åtta med ett ryck och en mening i mitt huvud; Idag ska jag måla svart! Och känner mig glad. Vid genomgången av nästa princip inom vedamålandet så visar det sig att det är precis vad vi ska göra idag! Mörker och ljus. Ljus och mörker. Målar första varvet med mörka färger. När jag kommer tillbaka så lyser ett par initialer mitt på tavlan. Jag bara stirrar. Det är initialerna för min vän som jag hade tänkt på igår. Jag frågar flera av mina kursvänner och de ser alla exakt vad det står. Jag målar över dem och känner mig helt klar med den personen. Målar några lager till och så är det lunch samtidigt som det börjar regna. Jag får ett infall och lägger min tavla på gräsmattan och låter regnet jobba med den en stund.
   När vi kommer tillbaka har en del detaljer framträtt. Jag börjar måla. Jag målar som i trans och jag får ett svar på min inre fråga i tavlan. Har aldrig varit med om något liknande. Jag känner mig uppkopplad mot det stora alltet och vet med säkerhet att allt faktiskt finns! Allt som jag vågar tro och leva efter är sant. Och svaren finns där. I mig. Och jag målar fram dem. Är det inte mäktigt så säg?

Som att komma hem

Jag har varit i Ljusdal i tre dagar. Men det känns mycket längre. Kursen är något av det bättre jag gått. Bättre utifrån att det är precis vad jag sökt. Att måla utan pekpinnar eller "hur man ska göra". Vi lär oss de vediska principerna en och en. Vi har inte gått igenom alla men vi håller ju på till fredag så allt hinns med. Det är generöst med färg, hjälpmedel och kreativa lösningar. Jag målar som jag aldrig gjort tidigare. Jag använder allt. Händer, penslar, trasor och idag en snöskrapa! Färg, glitter och allt möjligt.
   Och samtidigt så är det yogans släkting. Vokabulären är samma och de härstammar båda ur den vediska kunskapen och det är mäktigt. Ett träd med många grenar. Yogan. Ayurvedan. Musiken i form av den indiska ragan och det jag kommit i kontakt med i Sound Sadhana och nu Vedic Art. Principerna bygger alltså på den urgamla kunskapen som den svenska konstnären Curt Källman fick till sig och där han skapade hela måleriet som vilar på vedan. Och jag känner igen allt vi pratat om hitills via yogan. Det är som att komma hem. I konsten. Utan pretentioner. Bara skapandet inifrån oss själva och ut. Ingen bedömning. Ingen prestation.
    Igår när målandet tog slut gick vi ned till älven och badade. Himlen och vattnet var blå och varma. Äntligen fick jag bada. Med nyfunna vänner. I en varm älv. Efter att ha målat en hel dag. Jag slocknade som ett barn när jag kom hem. Jag mår så fint. Tänk att jag hittade hit!

Att alla kan måla är en sanning som jag upplever just nu! När man målar från sitt inre och ut!

Min plats

Jag läser i skuggan. Jag dricker kaffe i solen. Jag åker på ayurvedisk oljemassage, abhyanga i flera timmar. Jag hittar en målarkurs jag velat gå på länge och anmäler mig direkt. Jag njuter. Jag tar plats. Min man frågar om jag hellre vill ta hans bil upp till Ljusdal och jag svarar ja utan att blinka. För jag sitter bättre i hans bil och jag har en höft att ta hänsyn till. Det kanske låter lite larvigt för dig, men jag har haft otroligt svårt att ta plats. Att liksom unna mig själv saker. Jag har kunnat köpa vad som helst till alla i familjen. Utom till mig. Det är som jag haft en slags räknebok i mitt inre, vad finns på plussidan och vad finns på minussidan? Som om jag skulle redovisa för någon att jag minsann gör det som är rätt. Och riktigt. Så tokigt.
   Jag tror att jag första gången började tänka så var i småskolan och Fröken sa att Gud läste alla tankar. Att jag blev så paff och samtidigt förorättad. Mina tankar var ju mina. Jag kunde gå och lägga mig tidigare än vad jag brukade bara för att jag skulle hinna tänka klart. Tänka på allt som jag ville och önskade. I skolan fick jag många gånger tillsägelser för att jag dagdrömde. Och när sedan Fröken "avslöjade" att jag inte kunde vara i fred med mina tankar så började jag där någonstans att censurera mig själv. Det är hemskt när jag tänker på det. Faktiskt.
   Och att vuxna säger så mycket till barn som kan få sådana efterverkningar. Och för mig var Fröken näst efter Gud, så det fanns inte ens något misstroende mot själva uttalandet. I tonåren revolterade jag inombords men ändå fanns en liten tagg kvar. Den taggen har jag dragit ut nu. Och jag tar plats. Min rättmätiga plats i min relation till mig själv, min man och i min familj. Jag måste ingenting. Jag får välja det som jag njuter av. Jag får göra det som jag vill. Aldrig på bekostnad av någon, inte ens mig själv. Det är en skön insikt. Något dyrköpt, men ändå. Vågar du ta din plats? Känner du dig skuldmedveten när du gör saker bara för dig? Gör inte det! Känn att du är precis lika viktig som alla andra. Och för dig själv så är du ju huvudpersonen i ditt liv. Ta din plats, den är ju din!

Jag skriver både Fröken och Gud med stor bokstav, för de har känts så för mig.

Vi har alla rätt att blomma och välja det vi mår bäst av!

Sjutton principer

Så öppnas en annan dörr när en stängs. Jag har i flera år haft lust till att gå en kurs i Vedic Art. Ett sätt att måla som handlar om att måla inifrån sig själv, oavsett tekniker och skolor. Som bygger på de indiska vediska principerna. Sjutton stycken. Och nu ska jag gå en grundkurs. Jag är så glad och känner hur rätt det är för mig. Det är dags att testa det här. Så i helgen tar jag min lilla bil och kör upp till Ljusdal för att måla för en bloggvän och är inte tillvaron mäktig så säg?
"Vedic Art handlar inte om att måla av eller att måla på ett speciellt sätt. Det kopplas inte heller till ett värderande av det som kommer fram på duken. Kedjan av principer syftar till att guida oss mot det personliga, det alldeles egna uttrycket!
Den mångtusenåriga vediska kunskapen i Indien har många grenar på sitt träd. Konstnären Curt Källman har under mer än 30 år särskilt vårdat en gren, konsten. Curt är traditionellt utbildad konstnär på Gerlesborgsskolan 1963 och på Konstakademin i Stockholm 1964-69.
   I februari 1988 etablerade Curt Källman Vedic Art School på Bosjökloster Slott i Höör. Men det var redan 1974 som han fick de 17 Vediska principerna av Maharishi, den välkände “Beatles yogin” och grundaren av TM, Transcendental Meditation, som då bad Curt att lägga en grund för att lära ut principerna. Och Maharishi underströk att det måste vara en stabil grund, den ska hålla i minst 2000 år. Så 1988 var den grunden lagd och undervisningen kunde börja. Vedic Art är en väg att genom konstskapande uppnå högre medvetande, ett skapande bortom prestations- och teknikkrav."
Text från http://art.reneebreig.com/vedic-art/

Äntligen blir det av, man måste hålla sina drömmar vid liv!

Nymåne och storm

Nymåne idag och jag läser den vediska astrologin och det som beskrivs där är precis det jag känt i mitt humör och min yoga de senaste dagarna! Ja jag vet, man kan läsa in vad man vill ibland, men det här är slående. Om du inte orkar läsa hela texten så tar jag några små klipp ur den.

"Steady the mind, anchor into your truth, and prepare yourself for some incoming storms. 

The New Moon of  July 4, 2016 (4:03 am PT) holds all the ingredients for brewing up some intense weather - both internal and externally. If you feel drained of energy, stuck, or held down by your fears, this lunar cycle offers a lightening bolt of inspiration that could jolt you into new levels of growth.

The New Moon will be known as Ardra Nakshatra, a brilliant star in the constellation of Orion called Betelguese.  In Vedic Astrology, this star is said to bring storms and is symbolized by a teardrop."

Ja och det där tårarna jag fällt i ilska och de här skyfallen utanför mitt fönster, de hänger alla ihop. Tror jag. Och idag när nymånen är här så gör jag inte hela min yoga. Men det jag gör är tufft. Ont. Så jag stannar mitt i och är nöjd så.Det som är skönt efteråt är lugnet och vetskapen om att allt faktiskt blir bättre.
Har du känt av några stormar?

Det är något med kroppen

Vet inte om det var för att vi avbokade yogakursen. Vet inte om det vara för att lugnet rann ut med regnet. Vet inte om det var för att jag hade ont. Vet inte. Men vi grälade. Länge. Städade. Grälade. Drack kaffe. Grälade. Som ett skämt. Men i alla fall.
   Så sov vi på saken. Vi som för 33 år sedan lovade varandra att aldrig somna osams, vi somnade inte direkt osams men inte direkt sams. Men vi blev helt enkelt för trötta. Och vaknade till ösregn. Jag menar ÖSREGN. Himlen öppnade sig och det sköljde väl bort irritationen och allt vad det nu handlade om. Vi åkte till skogen. Vi gick. Småjoggade lite ängsligt, men det höll. Hängde en lång stund vid utegymmet och gjorde lite alla möjliga övningar. Utfallssteg och utfallshopp. Hängde i armarna. En kort stund men i alla fall. Tränade dips och mina armar kändes lealösa. Hejade glatt på alla andra som var ute i regnet. Lättsamt och skönt.
   Tog oss längre in i skogen och där vände det. Jag menar. Blanktvättade blad och syrerik luft. Vad har jag att fundera på? Vad har vi att trassla om? Åkte hem, åt brunch och landade i något annat. Det är något med rörelse och det är något med att låta kroppen få röra sig. Eller hur? Den vill göra allt det jag gjorde idag och när den inte får det så blir jag lite sur. Eller? Handlar det om det eller kanske inte. Skit samma! Trevlig helg!