måndag 21 november 2011

Feng shui i själen

Mer och mer inser jag att det var enorm resa jag gav mig ut på när jag reste till Indien i augusti. På ayurvedabehandlingen. För den gick på djupet. Inte bara rent fysiskt långt ner i vävnaderna. Nej. Det andra djupet. Också. För jag kom hem förändrad. På djupet. Ville inte riktigt se det först. Ville inte riktigt ta in vad det var jag kände eller hur tomt det blev inuti. Som att hänga upp en riktig rensa-i-röran-skylt när affärer byggs om. Som en stor kvast som sopat runt runtom. Inuti. Och som fått mig att omvärdera en mängd saker som jag innan ansett som viktiga. Kvar står bara jag själv. Eller hur jag ska uttrycka det. Jag som efter resan stundtals känt mig som ett skal med väldigt lite innehåll. Men det där gamla innehållet, det har inte gagnat mig. Det har fött ett ego som har varit bråkigt och stundtals ganska högljutt. Pockat på mina tankar. Velat styra i gammal riktning. Men när jag inte kunnat yoga så fysiskt har annat hänt. Ja ni känner igen det antar jag? När annat kommer fram. Eller som det känts nu, svepts ut av en orkanvind. När bråten är borta. Då har jag känt mig vilsen och tom. Men nu börjar jag känna att det tomma är skönt. Det ger mig frid. Det ger mig också något som jag egentligen varit på väg till väldigt länge. Det finns inga måsten. Längre. Inga egentliga måsten. För vad jag måste göra, det finns inte längre. Det jag vill göra, det är något annat. Det är också kanske skrämmande. För att det är ett nytt sätt för mig att fungera. Hela vägen och hela tiden. Och missförstå mig rätt nu, jag pratar inte om mat, sömn eller respekten och kärleken till andra. Nej jag pratar om det där inre förrådet vi bär runt på, som vi så sällan städar. Där jag tidigare öppnat ett litet fönster på glänt men sedan stängt det. Det här har inte varit någon liten vädring, nej det har varit en storstädning. Feng Shui inuti. Och faktum är att jag varit lite rädd. Och känt mig övergiven på ett märkligt vis. Inuti. Av mig själv. Men nu när lite tid gått och jag börjar se vad som är vad. Då vill jag inte ha tillbaka mitt gamla skräp. Hur vackert det än såg ut på ytan. Hur mycket det än anspelade på att jag måste ha det så. Det nya känns som ett luftigt vindsförråd med stora vita väggar. Rena blanka golv. Målade i en skön turkos färg. Det luktar rent. Som nytvättat. Fönstren är höga och alldeles kristallklara. Det är mitt. Och jag börjar till och med känna mig stolt. För det är så härligt med nyvädrat. Och rent. Och tomt. Inser också att det är så här frihet luktar. Nybonat. Fräscht. Vädrat. Inuti. Feng shui i min själ. Önskar dig samma känsla!

6 kommentarer:

  1. Så vackert en städning kan beskrivas! Glad att du får vara med om det här - och som jag unnar dej att få tillbringa tid i detdär ljusa rummet, med turkosa golvet! Ljus på din väg, kram!
    SolhälsningsNina (som inte lyckas logga in)

    SvaraRadera
  2. Känner igen. Så väl. Varit där. Och för mig var det också orkanvindar som svepte bort mycket, ja nästan allt, av den gamla Marie. Och känslan av övergivenhet... Men efter stormen, som höll i sig i åratal, kom det Lugna... och jo, jag gör numera bara det jag vill. Det Jag vill. Och det händer ibland att jag stannar upp och förvånas över mig själv... att jag är så här nu..?! och det är en sån härlig känsla!
    Fortsatt Lycka på din väg! marie jm (med krånglande dator)

    SvaraRadera
  3. wow...
    jag vill så gärna träffas och prata med dig. en vacker dag?!

    kramar

    SvaraRadera
  4. Nu skriver du sådär rakt in i mitt hjärta igen. Tack
    Anneli

    SvaraRadera
  5. Underbart skrivet kära. underbara ord som vi alla behöver massor av. och jag får lite av den rätta vägen varje gång jag läser hos dig, önskar mig dit, vet att jag kan om jag vill..och jag bryr mig mer om mig själv, mitt riktiga själv och tar mig tid. livet är så vackert och man borde verkligen lära sig uppskatta det hela vägen ut. häromdagen grät jag mig tom över en adventsstjärna på tradera. men det handlar ju om så mycket annat..den där saknaden hem...till en själv..


    kramar om, Lycke

    SvaraRadera
  6. Tack Nina. Ljus till dig också du ljusbärare!

    Marie - så skönt det låter. Och visst är det härligt?! Kram kram

    Sara - klart vi ska. Så glad jag blir. På riktigt. Kramar

    Anneli - tack själv för dina ord!

    Lycke - tack, så stort. Jag förstår dina tårar över stjärnan, ibland blir det så. Kramar tillbaka.

    SvaraRadera