lördag 5 november 2011

Absent friends

Tröst. Det ordet tycker jag om. Mycket. Det rymmer så mycket. Att få tröst. Att ge tröst. Igår var jag på begravning för min väns mamma. Det var så vackert. Så värdigt. Och ändå så sorgligt. Det är ju det. Och måste få vara så. Jag grät så mycket, som klara droppar föll tårarna på min nya klänning. Och jag tänkte även på mina sorger. Ett avsked väcker tankarna på andra avsked. Naturligtvis är det så för oss. Att det ena ger en koppling till det andra. Mina ögon fastnar på Jesusfiguren i naturlig storlek som hänger en bit upp i taket. På korset. Och hur lite jag förstår av att han tog på sig andras skulder och synder. Vad nu det är. Det ger mig inte tröst. Faktiskt. Andra blir tröstade av det, vi är ju olika. Tror och tänker olika. Däremot ger det mig tröst att veta att jag har kraften inom mig själv att ta fram. Det kanske är samma sak? Egentligen. Och vad vet jag egentligen? Kraften jag får av andra i min närhet. Att få tröst. Att ge tröst. Kraftfullt. Starkt. Vi stannar i lilla staden på väg hem, går till den åldrande kyrkogården där mormor och morfar ligger. Den gamla välvda stenbron en bit bort över ån som ser ut som en vårflod just nu. Gravstenen har fått lavar växande tvärs över. Novemberdagen är ändlöst grå. Människor pysslar vid gravarna. Tänder två ljus och känner att jag blir glad när jag ser dem lysa så stadigt. Tröstad. Var ni än är alla absent friends väljer jag att tro att ni har det bra. När skymningen lägger sin filt över oss, ska vi gå en långpromenad till en annan kyrkogård och där tänder vi ljusen för våra andra saknade familjemedlemmar. På något vis ger det tröst. Önskar också er alla tröst som tänder varma brinnande ljus i kvällningen.

6 kommentarer:

  1. Tycker så mycket som du min fina vän! förstår inte heller det där med korset, ger ju mest en liten hög skuldkänslor. och det där med kraften i en själv, som tack och lov finns någonstans och som matas med det vänliga runtikring..allas våra energier..tror på det högsta gudomliga ljuset, inom oss, runt oss, i hela universum..att vi kan välja det..alltid...*
    och nej, kära du.. vi har inte valt ännu, de ligger och gror i bakhuvudet i en vacker liten hög. allt som glimmar är fint, och stjärnorna glimmade bara inom, men det är ju huvudsaken tänker jag ***

    kramar om Lycke
    (ska också tända ljus och pynta fint...fast jag inte gillar kyrkogårdar...inte riktigt...men fint ändå ***)

    SvaraRadera
  2. Du skriver så fint Annika. Tröst finns i tårar och tröst finns i orden. Kram!

    SvaraRadera
  3. Så vackert du skriver:)
    Carina

    SvaraRadera
  4. jag läser och börjar plötsligt nynna på 'tryggare kan ingen vara'-
    nästan lite magiskt! :)
    kramar
    och tack, igen.

    SvaraRadera
  5. Jo, jag har tänkt på det där med sorgearbete..men det känns lite..är lite skeptisk, du vet, man har varit till så många terapeuter..tycker alltid jag överpratar dem till slut, men det är säkert bra det där du rekommenderar, känner bara att jag inte har riktigt tid, tid med ro, tid att tänka...lite väl nere just i dagarna bara...
    som sagt, du vara granne vore fint :)

    kramar Lycke

    SvaraRadera
  6. Men det här är skillnad, jag lovar :) Det är ingen terapi. Man läker sig känslomässigt med en känslomässig metod. Bara hjärtat får vara med!

    SvaraRadera