fredag 30 september 2011

Släppa rädslan och bli fri

Varit på konferens. En av aktiviteterna man kunde välja var att klättra i en höghöjdsbana. På 5 meter ovanför marken, ibland 7 meter beroende på hur träden stod. Ja jag hade säkerhetssele. Och hjälm. Men rädslan i mig och mina kamrater som klättrade upp en i taget, den hamrade sig ut i kroppen. Jag darrade. Inuti. Utanpå. Men jag hade bestämt mig innan för att utmana mig själv. Visst behöver man det ibland? Utmaningar? Och i mitt liv så är sällan utmaningarna fysiska. Som den här. För mer än 30 år sedan hoppade jag fallskärm. Innan tandemhoppens tid. Jag gick en hoppkurs några helger. Hoppade sammanlagt 7 gånger. Och blev rädd. Livrädd för att göra om det. Har inte närmat mig en fallskärm sedan dess. Nu är det inte samma att hoppa fallskärm som att gå en bana på hög höjd på stockar och rep. Jag vet :) Men rädslan är exakt densamma. Har jag upptäckt. Mentalt hade jag förberett mig på att möta den. Möta den som förstelnat mig någonstans. Ville se om det var möjligt att möta den igen. Och ta mig igenom. När jag stod där på plattformen 5 meter ovanför marken som var stenig och barrig - då andades jag ned i mitt centrum. Kände mig stabil. Den gungande stocken gick fint. MEN. När jag kom till nästa etapp så gick jag på ett rep och höll i ett annat. Att ha tyngdpunkten långt fram har varit trixigt för mig i yogan, som i armbalanser eller annat. Samma här... Jag slog plötsligt runt! Runt. Och hängde i min sele. Och inget annat. Och jag kände hur bröstkorgen liksom krympte. Ihop. Och min väsande andning startade. Någonstans registrerade jag det. Och insåg hur mycket den har med min rädsla att göra. Min bröstkorg har haft den boende i sig. Rädslan för att dö. Den gemensamma, som vi alla delar. Oavsett om vi är medvetna om den eller inte. Men där uppe. Hängande mellan träden och med en känsla av att jag inte kommer att klara mig så gled den upp, stor och mäktig och ville ta över mitt andetag. Krympa mig med sin röda intensitet. Nästan så jag kunde ta på den. Jag resonerade med mig själv. Gick inte så bra. Lade allt fokus i kanda, navelns rot, och kände att jag lugnade mig. Alla ni som också yogar vet ju hur medveten man blir om kroppen. Om alla olika sensationer eller reaktioner. Nu. Det var som att följa någon bredvid mig stundtals. Jag fick hjälp av en instruktör som guidade mig vidare. Att ta mig upp på repet. Svajigt. Att sätta i fötterna och trycka ifrån. Tackar mig själv för allt benarbete jag gjort i min yoga. För jag gjorde det. Ställde mig upp på vingliga ben och slutförde banan. Hela banan. Och jag var rädd. Livrädd flera gånger. Men jag hade bestämt mig för att det skulle gå. Och med instruktörens pedagogiska lugna röst. Med min andning. Så tog jag mig runt. Jag gled till och med i hög fart på slutet och hängde högt i luften efter sista momentet. Hög. På adrenalin. På att jag klarade det. På att jag upptäckte något väsentligt om mig själv. På att jag vet att jag klarar så mycket mer än vad mitt sinne vill få mig att tro. Och hur allt egentligen är möjligt. Och om det är det för mig - då är det också det för dig! Och jag måste också säga att jag är stolt. Vilken rädsla har du? Hur gör du för att möta den?

6 kommentarer:

  1. Bra jobbat! Jag är fortfarande rädd för att hoppa i havet från båt. Hela familjen skrattar och har kul. Jag brukar komma i efter ett tag som en klump. Fast egentligen är jag nog rädd för att jag inte ska kunna komma upp på båten igen sen...
    (Du, jag gör faktiskt Dhanurasana...fast jag VILL klara Urdha Dhanurasana med...) Ha en underbar helg! Kram

    SvaraRadera
  2. Nu skriver du sådär igen, så att jag känner mig träffad mitt i magen. Jag är rädd för mörker. Kan inte ha det riktigt mörkt, vill gärna ha en lampa tänd.
    Elisabet

    SvaraRadera
  3. Marika - tack! Jag känner igen den känslan med att försöka ta sig upp på en båt. Det brukar känns högt :) Kram
    Elisabet - välkommen hit. Jag har också varit mörkrädd, men tagit mig ur det. Det begränsar så att vara rädd. Må gott!

    SvaraRadera
  4. Det var modigt. Och inget som jag skulle ha vågat, jag är så rädd för höga höjder. Jag vågar inte gå ut på balkongen hos någon som bor högre än tredje våningen.
    M

    SvaraRadera
  5. Modigt! Jag är också höjdrädd och beundrar din inre styrka, tror inte att jag hade klarat av det!

    SvaraRadera
  6. M och Nina - tack! Det behövde jag höra just idag!

    SvaraRadera