Vara rädd om sig

Trött. På ett mentalt plan. På ett fysiskt plan. Hela jag helt enkelt. Det har varit en karusellartad tillvaro för mig en tid. Även om jag inte valt allt, så påverkas man av allt som händer. I familjen. I stort och smått. Att vara människa helt enkelt. Jag stannar i det. Jag vilar hemma från jobbet när näsblodet drar igång. Då vet jag med säkerhet att jag måste ta det lugnare. Landar också lite smått i min nya roll i familjen - att få följa ett barnbarn. Landar lite mer efter helgens yoga också. Emma Balnaves klokhet och allt gott som hon förmedlade i London. Hennes enorma kunskap. Hennes vänlighet. Om hur mycket det är som är yoga. Hela livet. Allt vi gör. Och allt det där som inte är yoga. Som många tror. Som kallar det yoga. Hör en "träningsexpert" tala i TV-soffan. Ja hon kallas det. Som pratar om att man måste chocka kroppen, överraska kroppen och att yoga inte är bra att bara göra som enskild "aktivitet" - det är inte bra för musklerna... Man måste blanda sin träning. Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Men den där titeln hon bär förpliktar. Yoga är ingen sport. Vi tränar inte våra muskler. Den enorma missuppfattningen stör mig. Faktiskt. Yoga är något helt annat. Det är en andlig väg där en del av åtta delar, är att röra sig fysiskt. Att göra vissa asanas. Att göra det som gagnar oss som personer. Att det inte är något vi lär oss av en DVD, det kan bara vara en inspiration. Men att lära sig yoga måste man göra från någon som utövar det och som har gjort det en längre tid. Inget man lär sig själv. Kanske låter det hårt? Men jag menar att man måste vara rädd om sig. Läser med förvåning på olika bloggar där mer eller mindre "kända" yogautövare i Sverige svarar på frågor. Ibland ställs frågan "Jag skulle vilja bli yogalärare, hur blir jag det. Jag har aldrig utövat yoga men det verkar bra" Och de gånger jag sett frågan ställas har jag också till min förvåning läst svaret - ja det går bra! Du kan anmäla dig. Hm? Vad sysslar vi med som undervisar i yoga? Hur kan människor missleda så? Handlar det om pengar? Varför gör vi det? Den frågan är stor. Svaret är individuellt. Men en slags miniminivå måste ändå vara att man har utövat yoga. I några år. Ju längre ju bättre tror jag faktiskt, när det gäller att själv undervisa. Man måste ha gått en en del steg på yogastigen. Mött saker i sig själv. Insett saker med sig själv. Med sin kropp. Att separera tankarna som handlar om vighet och stelhet till en låda där de hör hemma. Det har inget med yoga att göra! Huruvida du är det ena eller det andra. Det är bara olika sätt som kroppar är, något vi behöver förhålla oss till. Och det finns mer än den fysiska kroppen som vi ser. The subtle body. Något som jag inte kan hitta ett bra svenskt ord till. Någon som har det? Den kroppen påverkas också i yogan. Det är därför det är så viktigt med att inte göra saker för tidigt. För det händer saker i den kroppen. Också. Den vi inte ser. Om hur vissa asanas kan påverka så mycket som vi inte har koll på. Som jag tror har påverkat mig och de problem jag dragits med. För att jag gjort saker jag inte skulle ha gjort. Men som också gagnar mig i min undervisning. Nu. Faktiskt. För att man kan lära sig utifrån allt. Alla asanas påverkar. Vissa mer. Något så simpelt som att vi inte tränar yoga när vi har mens. Det finns massor av sådana saker. Att jag inte kan göra framåtböjar just nu, för att jag fortfarande mår illa efter min behandling i Indien. Att det kommer att vara så här några månader för mig. För att behandlingen fortgår i kroppen. Att ha en lärare som Emma, som omsluter dig med sin värme och sin kunnighet och som talar om vad du måste undvika. Eller det som du bör göra. Det är tryggt, även om de positioner hon får mig att sitta i, inte är det skönaste :) Alla yogaälskare där ute, var rädda om er.