Frosten ligger som tårtpapper över ängen när jag kikar ut i den tidiga morgonen. Ser magiskt ut. Vackert. Gräset frodigt grönt och äpplena som fallit till marken ligger i drivor på grusgången. Höst. Min allra bästa tid. Har alltid varit det. En tid för allt. En tid för nystart. En tid för att få en chans till. Liksom. Jag brukar känna mig stark. Men nu. Jag är svag. Svag. SVAG. Har aldrig känt mig så orkeslös utan att vara sjuk. Det är en besynnerlig känsla. Tröttheten svider i hela mitt system. När
dr V sa att jag skulle vara trött och känna mig svag hade jag inte tänkt det så här. Men så här är det. Jag känner mig som jag vore hundra år. Illamåendet som varit min följeslagare i 4 veckor börjar ge med sig lite grann. Men kaffet är bara ett vackert doftande minne just nu. Men den grandiosa trötthet som glider genom mitt system med tät precision, den är inte lik något. Jag inser att kroppen jobbar och att behandlingen faktiskt fortsätter, trots att jag är hemma. Precis som det var sagt. Men ändå. Var mest abstrakt att tänka tidigare. Men nu - viljan får ge vika. För allt jag vill det är att vara stark. Hugga ved. Gräva. Koka sylt och baka fantastiska äppelpajer. Men jag ligger efter en stunds bärande av trädgårdsmöblerna. Ligger under en filt i solen och inser att jag än en gång måste underordna mig. Och att vila kan aldrig vara fel. Inte för mig som oftast prioriterat bort det tidigare. Nu får jag ta emot. Och ingen missunnar mig. Varför ska jag i så fall göra det själv? Böjer huvudet och njuter i solen när
D jobbar med bar överkropp och gör allt det där som jag också vill. Tar emot det andra nu. Och det är ett tjugotal vackra fjärilar som mumsar på halvätna äpplen. Magiskt! Har aldrig sett det förut. Kanske har jag inte varit tillräckligt stilla, inte nära ... Allt finns där, men i en annan vinkel. Jag vilar. Vad gör du?
Jag vaknar precis :) Liten som gnyr förnöjt och kaffet som börjar koka! älskar också hösten, som du, och kylan gillar jag också! fem grader på termometern nyss! Du skriver så härligt, jag blir glad, och jag är glad att bli påmind om att ta det lugnt och verkligen se. du påminner om det. Tack kära du
SvaraRaderakramar Lycke
Tack för att du delar med dig. Jag vet precis hur det är att vara tvungen att vila fast man helst skulle göra annat. Men det är bara kapitulera, passa på att njuta och komma tillbaka som en ny människa. För så blir det garanterat. Själv befinner jag mig i en helt ny energi, vilan har gett resultat och min höst kommer bli aktiv och full av energi. Det kommer din med, så småningom. Styrkekramar!
SvaraRaderaEgentligen låter det alldeles fantastiskt! För jag har, liksom du, alltid haft lite svårt för att vara still och vila. Istället velat vara igång och vilja framåt. Framåt. Min man brukar ofta fråga "såg du?" och jag är tvungen att säga "nej, jag gick bara förbi"... just det...jag har inte sett de små sakerna, eftersom jag bara rusat, närmast blint framåt. Så det är absolut fantastiskt att stanna upp och inse att man inte går miste om livet fast man är stilla - tvärtom.
SvaraRaderaSen önskar jag förstås att du ska få må bra och att din pågående process sakteliga planar ut i ett härligt välmående. Kram och vila du!
vila och ta igen dig. som sagt, kroppen ger oss tydliga signaler. jag har precis avslutat dom två intensiva veckorna med laget och dom sista två dagarna sov jag sammanlagt 3 timmar, så inatt har jag sovit som en stock och vaknade givetvis med halsont. visste att även min kropp hade fått för mycket. så det blir vila här med...
SvaraRaderakramar ta hand om dig
Lycke - tack! kramar till dig i kaffestunden :)
SvaraRaderaMaria - tack själv. Det är svårt ibland att bara stanna i det som är och vila. Men skönt att höra att du mår bättre nu. Kram
Nina, jag vet! Det är så viktigt att bara stanna upp. Kram tillbaka
Sara - bäst att vi vilar så mycket vi bara orkar du och jag. Kramar