Släppa rädslan och bli fri

Varit på konferens. En av aktiviteterna man kunde välja var att klättra i en höghöjdsbana. På 5 meter ovanför marken, ibland 7 meter beroende på hur träden stod. Ja jag hade säkerhetssele. Och hjälm. Men rädslan i mig och mina kamrater som klättrade upp en i taget, den hamrade sig ut i kroppen. Jag darrade. Inuti. Utanpå. Men jag hade bestämt mig innan för att utmana mig själv. Visst behöver man det ibland? Utmaningar? Och i mitt liv så är sällan utmaningarna fysiska. Som den här. För mer än 30 år sedan hoppade jag fallskärm. Innan tandemhoppens tid. Jag gick en hoppkurs några helger. Hoppade sammanlagt 7 gånger. Och blev rädd. Livrädd för att göra om det. Har inte närmat mig en fallskärm sedan dess. Nu är det inte samma att hoppa fallskärm som att gå en bana på hög höjd på stockar och rep. Jag vet :) Men rädslan är exakt densamma. Har jag upptäckt. Mentalt hade jag förberett mig på att möta den. Möta den som förstelnat mig någonstans. Ville se om det var möjligt att möta den igen. Och ta mig igenom. När jag stod där på plattformen 5 meter ovanför marken som var stenig och barrig - då andades jag ned i mitt centrum. Kände mig stabil. Den gungande stocken gick fint. MEN. När jag kom till nästa etapp så gick jag på ett rep och höll i ett annat. Att ha tyngdpunkten långt fram har varit trixigt för mig i yogan, som i armbalanser eller annat. Samma här... Jag slog plötsligt runt! Runt. Och hängde i min sele. Och inget annat. Och jag kände hur bröstkorgen liksom krympte. Ihop. Och min väsande andning startade. Någonstans registrerade jag det. Och insåg hur mycket den har med min rädsla att göra. Min bröstkorg har haft den boende i sig. Rädslan för att dö. Den gemensamma, som vi alla delar. Oavsett om vi är medvetna om den eller inte. Men där uppe. Hängande mellan träden och med en känsla av att jag inte kommer att klara mig så gled den upp, stor och mäktig och ville ta över mitt andetag. Krympa mig med sin röda intensitet. Nästan så jag kunde ta på den. Jag resonerade med mig själv. Gick inte så bra. Lade allt fokus i kanda, navelns rot, och kände att jag lugnade mig. Alla ni som också yogar vet ju hur medveten man blir om kroppen. Om alla olika sensationer eller reaktioner. Nu. Det var som att följa någon bredvid mig stundtals. Jag fick hjälp av en instruktör som guidade mig vidare. Att ta mig upp på repet. Svajigt. Att sätta i fötterna och trycka ifrån. Tackar mig själv för allt benarbete jag gjort i min yoga. För jag gjorde det. Ställde mig upp på vingliga ben och slutförde banan. Hela banan. Och jag var rädd. Livrädd flera gånger. Men jag hade bestämt mig för att det skulle gå. Och med instruktörens pedagogiska lugna röst. Med min andning. Så tog jag mig runt. Jag gled till och med i hög fart på slutet och hängde högt i luften efter sista momentet. Hög. På adrenalin. På att jag klarade det. På att jag upptäckte något väsentligt om mig själv. På att jag vet att jag klarar så mycket mer än vad mitt sinne vill få mig att tro. Och hur allt egentligen är möjligt. Och om det är det för mig - då är det också det för dig! Och jag måste också säga att jag är stolt. Vilken rädsla har du? Hur gör du för att möta den?

På radio

Jag gör annat också. Inte bara yoga :) Jag har även kurser i sorgbearbetning. Ett befriande sätt att lasta av det som tynger och skaver i själen. Fast man inte tror det. Alla har vi förluster av olika slag, så är livet. Vill du lyssna på mig kan du göra det här. Jag blev intervjuad av Sveriges Radio och det sändes idag på P4.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=507&artikel=4717135

Stanna mitt i

Lite stillsam yoga. Lite försiktigt gör jag min yoga. Har inte orkat under den här sista månaden som innan. Även om jag vetat att jag inte skulle vara kraftfull när jag kom hem från Indien så har det varit lite av en chock. På sätt och vis. Att yogan varit för stark. Att jag blivit för påverkad av mina asanas, att den stört min behandling. Som ett berg att klättra över som varit för högt. Men jag har också insett att allt har sin tid. Om man inte lyssnar på de råd man får då är det ingen idé att be om dem. Jag vet! Men när det jag helst av allt vill göra varit för tufft så har jag väntat. Faktiskt. Släppt otåligheten. Och idag kom plötsligt yogalusten över mig sådär obändigt. Jag yogade. Med mer närvaro än tidigare. Med mer fokus inåt. Och jag gjorde inte hela min serie, jag slutade i tid. För att inte kraschlanda efteråt. Det hade aldrig gått att göra för några år sedan för mig. Att stanna mitt i. Men nu så lyssnar jag mer. Jag är mer lyhörd för min kropp och vad jag orkar. Och det är en seger. En mjuk och stillsam liten seger. Men ändå. Jag tassar ner till ett dukat frukostbord och ute är det mjukt och grått. Stilla. Gula löv. Och jag orkade. Min lilla seger idag att stanna mitt i.

Hans röst

Idag var det extra skönt att höra min lärares röst. Och hans ord, inte många, men de innehåller det väsentliga. Lyssna och se hans vänlighet stråla.

Mitt hjärta

Jag vilar. Tar pauser. Gör stillsamt. Och samtidigt kommer annat till ytan. Som det brukar i de lägena :) Jag har en punkt i bröstkorgen som är öm. Den har funnits tidigare. Mitt på bröstbenet. Dr V masserade den flera gånger. Först blev jag lite rädd. Men ömheten minskar faktiskt lite hela tiden. Den minskar när jag låter saker komma till ytan. Om vad jag känner. Kring olika saker i mitt liv. Kring olika människor. Och jag inser att jag förträngt en hel del. Som jag inte orkat se. Eller hur jag ska uttrycka det. För att jag någonstans varit lite bekväm. Eller velat att allt ska var som det är. BRA. Eller varit rädd för att såra. Eller en hel del massa eller. Men kan det vara så att det är mitt hjärtchakra som berättar något? När jag böjer mig framåt och låter bröstkorgen vara öppen hela vägen, då känns det som ett litet tryck, som sedan försvinner. När bröstkorgen öppnar sig när jag går bakåt. Känner ni igen det? Tror jag läst det hos någon av er, mina bloggvänner. Något stänk av oro som sedan flyter iväg. Löses upp. Den här Indienresan. Den här behandlingen. Som tagit min kropp med storm. Den öppnar också andra delar i mig. Känslor. Gammal bråte. Så skönt att rensa. Jag är inte rädd. Jag känner bara att jag måste. Låta en vit vind svepa runt där inne. Låta det bli fritt. Ett chakra. Ett energisystem. En del av the subtle body. Som rör på sig. Som vill släppa saker och som jag nu låter komma till ytan. Inget märkvärdigt kanske. Men för mig som nog hållit hjärtat hårt är det fantastiskt frigörande. Välgörande. På alla plan. Hjärtat är starkt. Klarar sig. Jag behöver inte styra. Släpper taget om saker. Känslor. Tänker inte så mycket längre. På det som varit. Låter det som är nu styra. Och då händer annat. En del människor möter man och delar mycket med och sedan går man åt olika håll. Inget fel i det. Andra håller man krampaktigt tag i för att man inte vågat annat. Men jag är helare nu. Jag är friare. Det som tyngt och blockerat i kroppen har också funnits där. I hjärtat. Men jag öppnar det. Och låter det ske som sker. Mitt hjärta.

Vila. Vila. Svag. Svag.

Frosten ligger som tårtpapper över ängen när jag kikar ut i den tidiga morgonen. Ser magiskt ut. Vackert. Gräset frodigt grönt och äpplena som fallit till marken ligger i drivor på grusgången. Höst. Min allra bästa tid. Har alltid varit det. En tid för allt. En tid för nystart. En tid för att få en chans till. Liksom. Jag brukar känna mig stark. Men nu. Jag är svag. Svag. SVAG. Har aldrig känt mig så orkeslös utan att vara sjuk. Det är en besynnerlig känsla. Tröttheten svider i hela mitt system. När dr V sa att jag skulle vara trött och känna mig svag hade jag inte tänkt det så här. Men så här är det. Jag känner mig som jag vore hundra år. Illamåendet som varit min följeslagare i 4 veckor börjar ge med sig lite grann. Men kaffet är bara ett vackert doftande minne just nu. Men den grandiosa trötthet som glider genom mitt system med tät precision, den är inte lik något. Jag inser att kroppen jobbar och att behandlingen faktiskt fortsätter, trots att jag är hemma. Precis som det var sagt. Men ändå. Var mest abstrakt att tänka tidigare. Men nu - viljan får ge vika. För allt jag vill det är att vara stark. Hugga ved. Gräva. Koka sylt och baka fantastiska äppelpajer. Men jag ligger efter en stunds bärande av trädgårdsmöblerna. Ligger under en filt i solen och inser att jag än en gång måste underordna mig. Och att vila kan aldrig vara fel. Inte för mig som oftast prioriterat bort det tidigare. Nu får jag ta emot. Och ingen missunnar mig. Varför ska jag i så fall göra det själv? Böjer huvudet och njuter i solen när D jobbar med bar överkropp och gör allt det där som jag också vill. Tar emot det andra nu. Och det är ett tjugotal vackra fjärilar som mumsar på halvätna äpplen. Magiskt! Har aldrig sett det förut. Kanske har jag inte varit tillräckligt stilla, inte nära ... Allt finns där, men i en annan vinkel. Jag vilar. Vad gör du?

Vara rädd om sig

Trött. På ett mentalt plan. På ett fysiskt plan. Hela jag helt enkelt. Det har varit en karusellartad tillvaro för mig en tid. Även om jag inte valt allt, så påverkas man av allt som händer. I familjen. I stort och smått. Att vara människa helt enkelt. Jag stannar i det. Jag vilar hemma från jobbet när näsblodet drar igång. Då vet jag med säkerhet att jag måste ta det lugnare. Landar också lite smått i min nya roll i familjen - att få följa ett barnbarn. Landar lite mer efter helgens yoga också. Emma Balnaves klokhet och allt gott som hon förmedlade i London. Hennes enorma kunskap. Hennes vänlighet. Om hur mycket det är som är yoga. Hela livet. Allt vi gör. Och allt det där som inte är yoga. Som många tror. Som kallar det yoga. Hör en "träningsexpert" tala i TV-soffan. Ja hon kallas det. Som pratar om att man måste chocka kroppen, överraska kroppen och att yoga inte är bra att bara göra som enskild "aktivitet" - det är inte bra för musklerna... Man måste blanda sin träning. Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Men den där titeln hon bär förpliktar. Yoga är ingen sport. Vi tränar inte våra muskler. Den enorma missuppfattningen stör mig. Faktiskt. Yoga är något helt annat. Det är en andlig väg där en del av åtta delar, är att röra sig fysiskt. Att göra vissa asanas. Att göra det som gagnar oss som personer. Att det inte är något vi lär oss av en DVD, det kan bara vara en inspiration. Men att lära sig yoga måste man göra från någon som utövar det och som har gjort det en längre tid. Inget man lär sig själv. Kanske låter det hårt? Men jag menar att man måste vara rädd om sig. Läser med förvåning på olika bloggar där mer eller mindre "kända" yogautövare i Sverige svarar på frågor. Ibland ställs frågan "Jag skulle vilja bli yogalärare, hur blir jag det. Jag har aldrig utövat yoga men det verkar bra" Och de gånger jag sett frågan ställas har jag också till min förvåning läst svaret - ja det går bra! Du kan anmäla dig. Hm? Vad sysslar vi med som undervisar i yoga? Hur kan människor missleda så? Handlar det om pengar? Varför gör vi det? Den frågan är stor. Svaret är individuellt. Men en slags miniminivå måste ändå vara att man har utövat yoga. I några år. Ju längre ju bättre tror jag faktiskt, när det gäller att själv undervisa. Man måste ha gått en en del steg på yogastigen. Mött saker i sig själv. Insett saker med sig själv. Med sin kropp. Att separera tankarna som handlar om vighet och stelhet till en låda där de hör hemma. Det har inget med yoga att göra! Huruvida du är det ena eller det andra. Det är bara olika sätt som kroppar är, något vi behöver förhålla oss till. Och det finns mer än den fysiska kroppen som vi ser. The subtle body. Något som jag inte kan hitta ett bra svenskt ord till. Någon som har det? Den kroppen påverkas också i yogan. Det är därför det är så viktigt med att inte göra saker för tidigt. För det händer saker i den kroppen. Också. Den vi inte ser. Om hur vissa asanas kan påverka så mycket som vi inte har koll på. Som jag tror har påverkat mig och de problem jag dragits med. För att jag gjort saker jag inte skulle ha gjort. Men som också gagnar mig i min undervisning. Nu. Faktiskt. För att man kan lära sig utifrån allt. Alla asanas påverkar. Vissa mer. Något så simpelt som att vi inte tränar yoga när vi har mens. Det finns massor av sådana saker. Att jag inte kan göra framåtböjar just nu, för att jag fortfarande mår illa efter min behandling i Indien. Att det kommer att vara så här några månader för mig. För att behandlingen fortgår i kroppen. Att ha en lärare som Emma, som omsluter dig med sin värme och sin kunnighet och som talar om vad du måste undvika. Eller det som du bör göra. Det är tryggt, även om de positioner hon får mig att sitta i, inte är det skönaste :) Alla yogaälskare där ute, var rädda om er.

Hon är här nu!

London. Ja London ja. Den kursen var helt underbar. Bland det bästa vi gått. Men allt är i skymundan kring det största som kan hända. Jag blev mormor i fredags. Och det blev lite bråttom och lite drama, så där som det kan bli. Två veckor tidigt. MEN. Hon är här nu. Den mest fantastiska lilla människa som snusar så tyst och som har världens mjukaste kinder. Det är overkligt. På en mängd plan. Och samtidigt så otroligt verkligt. Här och nu. EN. NY. MÄNNISKA. Kan inte bli större eller vackrare. En dotter som nu är mamma. Och allt flyttas ett steg liksom. Och jag är så nyfiken på den lilla. Vem är hon? Hur kommer livet att bli? För henne? För oss? Och det är stort. Jag har inte smält något. Kom hem inatt och imorse såg jag henne. För första gången. Och nu är min syn förändrad. För alltid. Det finns en till att älska och följa. Hon är här nu.

Ur slag men till London

Ur slag. Totalt. Extremt trött. Men vaknar ändå på natten. Inte helt här och nu. Försöker vänta ut mig, men inte så enkelt när tiden är planerad och uppbokad... Ja jag vet! Jag har gjort det själv. Och som grädde på moset åker jag till London imorgon bitti. På en helgkurs i yoga med Emma Balnaves. Som är bland det bästa man kan få i lärarväg. Och jag önskar så att jag vore piggare och mjukare. Sådär som när man åker på kurs och bara vill gå vidare. Känns nästan som jag backar i min egen yoga just nu. Men så är det. Jag åker med min bästa yogavän AG och det känns fint. Vi lånar ett hus av en annan yogavän i London. Det känns fint. Inget finns att klaga på. Inte alls. Om jag bara inte vore så trött...Önskar mig energi. Och återkommer efter helgen som jag för övrigt önskar blir härlig för er alla. Och lugn. Utan trötthet.

Vet att det står Berlin och fel datum men jag är lite kär i den bilden :) Och kursnamnet och allt det andra är ju rätt, så - ja jag lägger upp den. Som en illustration över hur mjukt och fint det också kan se ut. För en del. Och ja,bilden på Emma Balnaves är tagen av Dan Lindberg

Lätt gungande

Mina gula träskor krasar i gruset på landsvägen. Jag har morgonrock och är på väg till brevlådan som ligger en bit bort. Hämtar tidningen och allt är sådär söndagsstilla. Tyst. Fridfullt. Tidigt. Jag är trött men inte låg. Saker finns i mig som inte ännu kommit till ytan. Det vet jag. Vet också att dr V sa att jag skulle känna mig trött och svag de första veckorna hemma. Jag försöker stanna i det. Eller rättare sagt, det känns inte som jag har något val. För jag behöver vila. Inser med skarp tydlighet hur kraftfull även ayurvedan är. Inte bara yogan. Båda. Som jobbar på olika sätt. I mig. I min kropp. I mitt sinne. Min mesta tid är planerad. Även ledigheterna. Det är inte helt lyckat, men ibland blir det så. Av tusen orsaker. Min yoga är lugn och stilla. Nästan så jag inte känner igen mig. Min serie som jag faktiskt gjort i 2 1/2 år vid det här laget känns ny. NY. Visst är det märkligt? Att det jag kände mig redo och klar med för 2 år sedan nu känns nytt. För att jag sjunker in i varje asana, utan att kollapsa. För att andetaget är med mig. Trots att kroppen fortfarande är motvilligt stel, men annat kommer till ytan. Lugnet. Trots darr och fladder i kroppen. För det, det står för något annat. Det har jag lärt mig nu. Det är som att stå på avsatsen inför något, på en trampolin. Gunga lite. Titta ut över vattenytan. Känna lugnet i kroppen men också fjärilsfladdret i maggropen. Drar ner mig i centrum av min kropp. Jag gungar fortfarande på svikten. Det får vara så. När jag väl gör mitt avstamp, då kommer jag att vara redo. Tills dess. Lätt gungande och lugn. Skön söndag mina vänner!