Raketer och smällare. Nyårsbubbel och förväntningar. Iskallt och snö. Hett och soligt. Var ni än är. Hur ni än firar. Vad ni än tänker. Om nästa år. Ha det allra bästa slutet på det gamla. Och den allra godaste början på det nya. Året. Vänner - Gott Nytt År! Imorgon tar vi bilen mot Arlanda och ett hotell där. För att tidigt, tidigt, tidigt lyfta med planet mot Indien på nyårsaftonsmorgon. Äntligen :)
Bilder. I hela mitt liv har bilder varit viktiga. Jag har målat en del, tecknat lite och fotograferat mer. Med all kraft i magen så längtar jag efter att göra det igen. Skapa. Bilder. Är gift med en fotograf. Har haft en annan fotograf som pojkvän i ett tidigare liv. Kanske betyder det något i sammanhanget. Kanske inte...Hursomhelst. Fotografen i mig börjar vakna. Fick en kamera i julklapp. En Canon. Med utbytbara objektiv. Som jag är van och vill ha det :) Jag är bönhörd utan att ha uttalat bönen... Eller har jag det? Och det kliar nästan inombords för jag är sprängfylld av vilja. Kanske måste man inte definiera varför det är viktigt? Jag tror att man ibland ska låta bli. Och i denna bildtäta tid som vi lever i är det kanske överflödigt. Att ens fundera över varför... Bara göra. Öppnar min mail och hittar en bild tagen för länge sedan på min pappa. Som en avlägsen kusin fått för sig att skicka till mig! Så otippat. Och som jag saknar pappa. Plötsligt. Som inte har varit med oss här på 27 år. Och bilden träffar mig. I solar plexus. Där står han med sin kamera. Innan jag fanns. Minns hans fotograferande under hela min barndom. Trots lite pengar. Och en inte helt up to date-utrustning. Men ändå. Kommer ihåg att en av våra garderober var ett mörkrum. Och de där filmrutorna som han var så rädd om. Skrev upp bländare för varje ruta. För att inte ödsla. Kanske var det mer lärorikt än att just ödsla? Who knows. Jag vet bara att nu måste jag ta tag i det som brinner inuti och vill något. Fotografer...
Bitit sönder en kindtand. Men jag tar det med ro. Det ordnar sig säkert hos tandläkaren på jourtiden jag fått idag. Det är smärtsamt frostigt ute. Svider när man andas. Men på något konstigt sätt så tycker jag om det. Samma sak på sommaren fast tvärtom :) Då är det för varmt ibland. Och det är väl så vår tillvaro ser ut. Olika sidor av samma mynt. Och jag yogade imorse. Jo. Men det tog emot, var nästan för trött. Och så plötsligt, plötsligt så står jag där. Kan inte beskriva det annorlunda. Det är som yogan drar mig till golvet. Ljus och rökelse. Ute är det tyst. Barnen ovanpå springer inte. Inte ens en bil utanför. Någon går i den knarrande snön och det stillnar. Jag är plötsligt så fokuserad att jag deltar i varje rörelse som jag själv gör. Med sinnet också. Det är inte ofta jag får till det så. Det blir inte hela min serie. Men varje rörelse är min idag. Trots min trasiga tand... Och det känns som en julgåva. Och allt är som det ska. Igår kom ett mörkgrönt vackert paket på posten från en annan bloggare. Imorgon är det ledigt och JUL. Önskar er alla en rofylld och synnerligen GOD JUL. Och jag kommer inte att avhålla mig härifrån. Det är bara så i mitt blod. Skriva måste jag :) Och ni som ska ut på vägarna, snälla ni, ta det varsamt! Allt gott till er alla i juletider!
Nästintill mångalen.Fullmåne natten till igår då den spred sin kalla vackra glans och inatt kände jag det. Också. I hela kroppen. Tror jag. Eller var det julfestens middag igår kväll? Chokladtårtan som jag kände smaken av kl 04 inatt? Är det så att jag tror att jag ska vara vaken och därför blir jag det? Nä, jag tror inte det. Vaknar och är klarvaken. Utan anledning... Eller, anledning fanns ju. Månen påverkar faktiskt hela kroppen enligt Z. Och när det är fullmåne eller nymåne har månen också en våldsam ingrediens och det är därför vi ska träna försiktigt dessa dagar. Eller låta bli som man gör i Ashtangatraditionen. För att helt enkelt inte skada oss. Med detta i sinnet bestämmer jag mig i nattens vakna timme att INTE yoga när morgonen tassar in. Och kroppen pustar ut. Även om den inte var helt full...Imorgon bitti står jag där igen. Gör du?
Vad önskar du dig? Egentligen. Visst kan man tycka att alla som önskar sig fred på jorden kan få något nördigt över sig? För att det känns som en utopi. För de flesta av oss. Men måste vi inte tro? Tro att det går. Och att fattigdomen ska upphöra, att alla ska få ett drägligt liv. ALLA. Jag har köpt julklappar i år. Fler än jag hade tänkt. Som det ofta blir :) Utan att jag frossar i det kan jag ändå känna att det är så kul att handla. Att göra någon glad. När man hittar det där lilla extra. Såg på tv imorse att vi är givmildare än vanligt i år i Sveige. Kanske har vi mer pengar att röra oss med... Kanske snurrar hjulen i kommersen snabbt igen...Vi börjar närma oss de summar i gåvor som vi gav efter tsunamikatastrofen. Och därför. För att vi kan. För att vi vill. Så vill jag tipsa såhär några dagar före jul om Action Aid. 
Poff. Så gick en termin. Jag kan inte fatta hur snabbt det gått egentligen. Och hur mycket vi hunnit med trots att vi inte skyndat på någonting. Nej tvärtom, vi har stannat upp ibland och tittat extra noga på något. Gått över broar. En del ganska korta och låga. Men viktiga. Andra väldigt höga. Och vi har jublat. Jag har gjort planer men har inte alltid följt dem. Grupperna visar vägen på något vis. Och jag vågar vara mig själv. Är det inte det, som det hela handlar om? Egentligen. Och att vara precis den man är - inte ta andras ord eller tankar för sina. När man släpper taget om vad som "måste" hinnas med och verkligen tittar närmare på vad olika människor behöver, då kan hela bilden förändras. Bron kanske måste vänta där framme, vi kan inte springa fram till den. Och hur jag kan tänka tillbaka på mitt eget deltagande i olika klasser och hur bråttom det känts ibland. Mitt steg har varit svajigt och inte riktigt på plats men upp på bron har jag tagit mig. Lite hursomhelst. Inte som det var menat. Alla de där kraven jag ställt på mig själv tidigare, de håller jag på och skalar bort och fram träder något annat. Inte så att jag inte försöker yoga med all innerlighet jag har, nej, inte det. Men att inte kräva saker av mig. Asanas. Eller av andra. Balans. Se andra. Samtidigt finns det många tankar om framtiden. Det är smällkallt ute och våren snurrar redan i mitt huvud. Men nu ska jag ta en paus i min undervisning. Nu dröjer det 4 veckor tills vi möts igen i mitt ljusa rum med de vita ljusstakarna tända. Och då är vi framme vid EN bro. Och jag ska koncentrera mig än mer på vad jag gör varje morgon. Och stanna i det. Och tids nog är vårterminen där. Både på papper och på mattan. Vill så gärna kliva över alla de där broarna som jag inte kommit fram till ännu. Inte ännu. Är inte där och jag försöker vila i nuet. Ikväll, lite tomt och ödsligt inuti. Ingen tanke på nästa vecka och och och... Nej, nu har jag nästan lite andlig baksmälla och lite tomhet. Kikar mot broarna i fjärran och längtar. Känner ni igen det?
Strax efter kl 5 är jag uppe. Tänder ljus och tassar runt. När jag väl kommit upp älskar jag de här morgnarna. Så tidigt. Väcker kroppen stillsamt. Gör. Kroppen liksom vecklar ut sig vissa dagar. Och jag styr från mitt centrum. Hara. Ibland går det och idag är en sådan dag. Armar och ben är liksom en förlängning av ett centrum som är fyllt av energi. Jag andas så sakta och är i ett lugn jag inte känt på väldigt länge. Som när man släpper greppet om olika kroppsdelar. Sjunker ner i mig men samtidigt utan att tappa greppet. Kikar ut i mörkret och hoppas på att få se en liten lucia... men nej. Lussar hemma lite fuskigt sådär med röda kläder. Och sedan raskt iväg till jobbet för att se och höra underbara luciaröster. Och där mitt i sången, tänker jag en sekund på självmordsbombaren i Stockholm i helgen. Att han valde den vägen. Och att det är så skönt att han inte fick någon med sig i döden. Och att livet alltid visar både ock. På något vis. Och det enda vi kan göra är att förhålla oss till det. Och välja ljuset. Ute vaknar världen och snön knarrar hårt. Att välja att dö så våldsamt känns som en enorm förlust, för att inte tala om alla som kan dras med i någon annans val. Jag yogar för att jag ska dö frisk. Missförstå mig rätt :) Jag kom till världen blå och utan eget andetag. Jag tänker lämna den precis tvärtom. Om jag får bestämma! Och jag andas vidare.
Mina tankar vandrar till Indialand. Vi reser, bara D och jag för att vara i Goa 2 veckor. På nyårsafton lyfter vi och idag hämtade vi drickvaccin och det börjar kännas på riktigt. Första gången vi var där, hela familjen 2004, så klev vi ner i ett varmt mörker som doftade kanel och som blev till gryning där människor log. Den känslan längtar jag efter. Och i yogans hemland ser man självklart yoga. Överallt :) Av varierande karaktär och stil. Forstås. Vi såg en kvinna varje morgon i Palolem som min fotografman till slut frågade om han fick ta bilder på. En yogini från England som också hade yogat med Z...den där världen som känns så liten ibland! Jacqui Brooks stod på huvudet varje morgon när stranden var lagom tom. Bara vi och hundarna fanns som iakttagare. Hon hade häpnadesväckande vridningar i midjan, sådana jag drömmer om :)
När jag kör in på parkeringen så sitter en domherre där. Bara sitter. Kikar inte ens upp. Jag får snällt vänta tills han lättat och flugit upp i en björk full av rimfrost. Som ett julkort. Och den där julkänslan griper tag om mig. Domherrar. Som jag tittade efter dem när jag var barn. För då. När man äntligen fick syn på dem, då visste man att det var vinter "på riktigt" och att julen inte var så långt borta. Om jag går på stan och tittar kan jag få en släng av borde-kanske-köpa, men jag försöker skaka av mig det snabbt. För mig handlar julen mest om ljus, blommor och goda dofter. Lite knäck och saffransbröd. Julbordet är väldigt flexibelt och kan rymma det mesta. Och julklapparna, de där som man tänker ut, så underbart att hitta saker att ge. Men inte bara för att. Inte bara köpa något för att man ska. Exakt samma som i yogan. Egentligen. Inte bara göra för att ha gjort. Om ni förstår hur jag menar? Att hitta nyheten i rörelserna, utmaningen men också det självklara valet när man tränar varje dag. Man måste hitta sitt flöde, sitt andetag men också själva anledningen till varför man gör det. Varför yoga? Och där kan det bli trixigt, eftersom det är så mycket som det inte går att sätta ord på. Men låt det vara så. Jag låter det vara så. Det mesta jag diskuterar med er här är ju det man kan använda ord till :) Och min anledning denna lite gråkalla morgon när jag yogar medan morgonen vaknar var så självklar att jag blev glad ända inifrån och ut, jag blir fri. Frihetsmolnet känns i varje molekyl. IDAG. Fri från alla måsten, vilken årstid det än är. Fri i min kropp. Fri i sinnet. Och där stannar jag. Önskar dig också frihet!
Cherry On Top Award har ramlat ner hos mig av två personer, Molly och Marica TACK! Måste säga att jag blir glad, människor läser mina ord och speciellt när det är två hälsobloggare så blir det extra roligt. Molly som hela tiden lägger ut goda recept och smarrigheter och Marica som når högre höjder med sin träning hela tiden och som har ett ambitiöst program. Varje vecka! Tack och bock.
Haft några dagars uppehåll med min egna fysiska träning och det är alltid då som jag längtar som mest till min egen matta. Verkligen längtar! Kan inte vara utan yogan mer än 2-3 dagar sedan är jag där. Plötsligt imorse så står jag där. Och gör. Och jag är DÄR. Den mjuka snön som singlar ner utanför fönstret och gör stora hyllor på mitt fönsterbleck, den är vilsam. Precis som mitt pass. För första gången sedan i maj förra året gör jag en av mina asanas precis så lugnt som det är meningen :) Mina raka ben styrs sakta sakta mot golvet med maximal vridning i midjan. Och fötterna landar mjukt, jag har full kontroll på den ena sidan och den andra är på god väg. Axlarna kvar i golvet. Kvar. Mjukt! Nästan så jag vill skriva hundra utropstecken efter det ordet. Som jag kämpat. Ni ska veta att jag hade fullkomlig panik i början när jag gjorde jatahara parivartanasana. Och som det stretade i twisten och gjorde ont. ONT. Men nu. Jag andas mig ner, tar tre andetag på mig att bara komma till golvet med fötterna och jag är mjuk. Och tacksam. För jag kan känna förändringen så tydligt. Och min längtan är stillad. Av mig själv. I min yoga. Och efteråt. När jag sitter i min egen stilla stund så sänder jag en extra tacksamhetsbön till min guru, som givit mig en så verksam position. För mig. Och detta önskar jag er alla som gör er yoga, att ni längtar och hittar. Yogan tar tid, låt den göra det! Ha en alldeles vit och vilsam helg kära ni.
Hemma idag. Försöker vila. Har något virus, ont i huvudet och är väldigt väldigt trött. Bäddar ner mig och ser hur kallt det är utanför. Och världen tystnar ner när det är så fruset. Stillnar. Och det är en skön känsla. Men kylan är iskall. Och det är raggsockor och pyjamas på. Slår på förmiddagstv. Sådant jag aldrig, aldrig ser på annars. Och just då är det ett inslag om medicinsk yoga, som Göran Boll i Stockholm har utvecklat och som är en variant av Kundaliniyoga. Malou von Sivers lägger huvudet på sned på bästa dag-tv-tid och pratar initierat om yoga. Wow! Det händer saker. Och även om det inte är min yogastil så har det absolut ingen som helst betydelse. Som jag ser det har yogan så många ansikten men samma mål. En äldre kvinna är med i soffan. Hon har haft svåra hjärtproblem men är helt problemfri tack vare sin yoga. Det är underbart. Och Göran Boll berättar om projekt med Karolinska Institutet och med Ersta-Sköndal där flera projekt pågår med hjärtsjuka patienter men även människor med högt blodtryck. Alla sänker sitt för höga blodtryck med yogan. ALLA. Och så säger Malou, men varför berättar man inte mer om det? Varför vet vi inte mer om det? Och då blir jag lite full i skratt, ibland tror vi i Sverige att allt rör sig runt vår navel, att vi är centrum. I världen finns det över 435 miljoner människor som utövar yoga. Alla varianter. Och alla dessa människor vet redan hur väl yogan kan fungera för oss. Inte bara fysiskt. Men vetenskapen ska nu "bevisa" det, nämligen att det fungerar. Det är nästan lite gulligt om man tänker på det ur det perspektivet. Och visst. Jag vet! Att för att vår granskande Socialstyrelse ska godkänna någon som helst behandling så krävs studier. Självklart. För att inte tala om välbefinnandet som alla beskriver...men det går ju inte att fastställa vetenskapligt. Lite komiskt är det allt, eller vad säger ni? Men idag sträcker sig min yoga till boken Pranayama, The Yoga of Breathing av Andrée van Lysebeth. Som är en otrolig bok. Och jag tänker på hur mångfacetterad yogan är.
