Allt är möjligt

Måste dela ett vackert klipp jag fick av min dotter. De första 35 sekunderna händer det inget, men ge inte upp. Låt er gripas av det vackra och allt-är-möjligt-utifrån-mina-förutsättningar. Skön helg på er!

Vila och ta emot

Regnet som en vägg. Som en stålgrå gardin och det fullkomligt vräker ner. Mitt eget väsen får sin rimliga propotion. Och jag vilar igen. Inatt kom det halsonda och förkylningen smygande igen. Hostan dundrade in. Jag vilar från yogan. Och jag fyller på inuti på andra sätt. Jag tror också att när vi blir förkylda eller har småkrämpor här och där i kroppen, då är det tid för vila. För det verkar alltid komma olägligt eller hur? Vi ska fira en 20-åring hemma och gå på bröllop i helgen. Och jag har naturligtvis mycket att göra på jobbet. En massa pussel och tankearbete. Och yogan prövar mitt tålamod. DÅ. Då blir jag förkyld... Någon som känner igen sig? Det är nästan skrattretande på något vis. Nä, jag deppar absolut inte. Jag tar emot min paus, min vila. Gör andra saker. Tar emot. Och försöker gå hem tidigare från jobbet. Och vila mig. Inför alla festligheter i helgen. Precis vad jag behöver. Jag som aldrig numera har womens holiday från yogan får helt enkelt ta mig några dagar ibland. Lättad. Det är vad jag känner mig. Lite skumt, att behöva förklara mig inför mig själv på något vis. En liten tvist jag kanske borde fundera extra över? Viktigt att inte vara för hård mot sig själv, att följa med och när det blir motigare också låta det vara så. Utan att gå ner sig, följa med. Sommarens tema för mig. Eller livets kanske... Att följa. Tänk att jag är så envis och behöver gå så många vändor med mig själv :) Men jag lyssnar på mig. Jag vilar. Är så otroligt tacksam för era peppande och stöttande kommentarer, för som Nina skrev, det finns en yoga för alla dagar, alla sammanhang. Och just nu är min yoga kanske mycket icke-yoga... När det gäller asanas. Resten. Resten finns där, det vet jag ju. Honung. Citron. Ingefära. Lakritsrot. Mitt recept just nu under en filt. Vila och ta emot.

Tomgång

Tråkig. Känner mig lite tråkig. Tom. Andas men inte de där riktigt djupa andetagen. Som var med mig hela förra veckan. Gör min yoga men den känns som den går på tomgång. Bläddrar förstrött i yogaböckerna mina. Funderar på att beställa Scaravellis bok Awakening the spine, men kommer inte riktigt till skott. Inser att jag behöver yoga i sammanhang ibland. Träffa likasinnade som har samma livsstil. För det blir ju det till slut. En livsstil. Kanske går jag på tomgång för att stan är tom, det är tomt på jobbet och i vår lägenhet har vi rensat ut mängder av prylar och annat. Tomt. Inte farligt. Lite skönt. Men också en slags avsaknad av något. Förr kunde jag dra igång en mängd projekt för att inte ha det tomt. Nu. Som en förberedelse till något annat. Jag väntar. Och under tiden håller jag sinnet blankt, yogar och försöker göra mitt allra bästa. Som mr. Iyengar påpekar - Varje asana är ny varje gång jag gör den... nä, inte riktigt men jag försöker. Verkligen. Tomt.

Burma-bild

Fullmåne. Lite skralt med sömnen. Börjar jobba och korridorerna är tomma, inte många människor här. Grips av en ödslighetskänsla. Det duggregnar och jag ser en man jogga med stela knän. Får en helt fantastisk bild från en vän.

What's so special about this?

This is a picture of a rock formation near a lake in Burma.
The photo can only be taken on a specific day once a year when the sun rays touch the rocks at a certain angle.
Tilt your head to the left and then look at it again.

Did you notice anything different?

Now look, as I turn the whole scene vertical.


Rättså underbart eller hur? En regnig dag som denna...

Avslagen sockerdricka

Det regnar. Jag njuter. Det är kallt, det är skönt. Grått ute och allt tillåtet att göra en sådan här dag. Min sista lediga dag. Ingen jobbångest, bara lite seghet i kroppen. I natt är det fullmåne och jag är försiktig. Lite lite yoga när vi vaknade. D som jobbar med sin andning. Det är fantastiskt, jag kan SE att det fungerar. Det som han fått i läxa av mig :) Funderar på att göra en paj. Brukar baka mycket på somrarna, i år ingenting... men det är väl också ok? Att inte allt är som det brukar hela tiden? Hur ska annars något förändras? Känner mig avslagen men ändå lugn. Som ett glas sockerdricka som stått över natten. Har inte hittat min yogastudio ännu, många frågar och jag letar och skickar ut min önskan i rymden. Nu är det dags! På många sätt.

Berörda betraktare

Att berätta med bilder. Som en fotograf gör. Som vi alla nuförtiden gör. Mer eller mindre. Kanske blir vi för blasé för att bilderna sköljer över oss? Möter oss överallt. Man kan inte låta bli att titta. Men det kanske också gör oss till vanare bildbetraktare? Vi vet när vi ser något extra. Magnifikt. Igår var vi i Stockholm över dagen. 27 grader varmt och det var lätt att få en känsla av att vara i något sydeuropeiskt land. Tog oss till ett ganska nytt museum, Fotografiska - bara huset, platsen i sig var snygg. Och på ett helt våningsplan hittade vi det vi kommit för.

A photographers life 1990 -2005, bilder ur Annie Leibovitz fantastiska bildskatt. Hjärtat öppnade sig. Bröstkorgen sårbar. Nästan som i en bakåtböj... Man kan se bilder av hur många fotografer som helst men det är inte alltid man känner något röra sig inuti. Men nu har jag lite att smälta... En del smärtsamt bra. En bild fick mig att gråta, blodiga fotspår upp längs en vägg från ett trasigt Rwanda...den sa mig mer än något annat. Leibovitz visar en lågmäld kärlek i sina bilder, hon beskrev själv att hon var bättre på att titta än att prata. Kanske är det många som fungerar så? Men värmen gick inte att ta miste på. Jag som länge levt med en fotograf, känner så väl igen serierna från livet i familjen men även de storslagna landskapen. Igenkänning. Kanske är det inte krångligare än så? Att vi gillar det vi känner igen? Att vi delar så mycket som människor? Att vi sedan varsamt leds in i porträtt av olika kända människor, som visar oss en lite annan sida av sig själva. Inte alla, men en hel del av dem. En ung Leonardo di Caprio som har en svan runt halsen. Åh, den är vacker! Men kanske lite märklig... Allt sker i betraktarens öga, jag vet. Men när en människa kan beröra så många betraktare, då måste det handla om att hon har lyckats fånga, det som kan vara så svårt att se. Annars.

Idag är en helt annan dag, det är 15 grader ute, mot hettan igår och jag strosar runt här hemma i ett gammal nattlinne och njuter av det också. Smälter bilderna som jag tog in i mig. Som väckte tankar. Undran. Igenkänning. Tacksamhet. Och en stor värme.

Bilden kommer härifrån http://www.corcoran.org/leibovitz/index.htm

Utan ansträngning

Andetaget. Det allra allra viktigaste. Det vi inte kan vara utan. Förståss :) Nyckeln till själva livet. Ofta andas många så nätt, så ytligt. Bara en bröstkorg som rör sig. Men den ska längre ner! Vi går på yoga och lär oss att andetaget styr. STYR. Men förstår vi helt och fullt vad det betyder? Helt och fullt? Det kräver tid att hitta rätt. Imorse när D och jag tränade tillsammans så sjönk det in. IN. Kroppen hittar dit. Dit den ska. Kan ta tid. Tror också att vi i början av yogan måste ta hjälp av tanken. Att tänka andningen. För att sedan successivt låta andningen sköta sig själv. Hitta andningen i kroppen. Hitta längden på sin egen in- och utandning. Ingen panik! När vi tränar i grupp är det någon annan som styr och vi kan följa gruppens gemensamma andning. Det kan vara en underbar känsla. Och en känsla av att ingå i något större. Det är fint. Men. Vårt eget andetag. Det kan vi bara hitta själva. Så enkelt. Så svårt. Och att det låter när vi andas i yogan, det är egentligen bara en ytlig hjälp. För det lilla surrande ljudet som blir i halsgropen någonstans, det är en sak. Men att forcera ett ljud - något helt annat. MEN. Jag vet - ibland behövs det som en första start för att hitta rätt. Vi kan också bromsa oss själva utan att förstå varför. När jag födde mitt första barn var jag rädd. Innerst inne. Rädd för en mängd saker. Och den där rädslan den stod i vägen för mig själv. I morse förstod jag det. När jag 3 år senare födde nästa barn så hittade min kropp min egen rytm. Jag släppte rädslan, vet inte riktigt hur det gick till, men det skedde. Och jag lät kroppen andas och andetaget böljade fram och tillbaka. Exakt samma med yogan. EXAKT. Vi måste lita på kroppen. Vi måste lita på oss själva. Att andningen håller. Att den tar oss dit vi ska. Egentligen helt utan ansträngning.
UTAN ANSTRÄNGNING. Vet att jag hört Z säga det hur många gånger som helst, att när andningen och energin flyter obehindrat då tar vi oss in i våra asanas utan ansträngning. Det har ibland känts som en utopi för mig. Men imorse hittade jag lättsamhet, andning djupt djupt nere i min kropp, energin som jag nästan kan ta på när jag rör mig. Andningen som faktiskt kontrollerar sinnet. Utan andetaget inget liv. Med andetaget allt liv. Med andetaget fritt ner i kroppen - frihet utan gräns!

Katten och jag

Yoga varje morgon på semestern. Såååå skönt. Inget tvång, bara lust. På alla möjliga sorters golv. Som det blir när man inte är hemma. Och trångt ibland. Till och med ute på ett stort trädäck. En morgon med duggregn i mitt ansikte och nästa morgon med varma solstrålar smekande mina kinder. Och som en present - en vacker röd katt som sitter och iakttar mig under hela mitt pass. Stilla med huvudet på sned. Undrar vad hon såg? Såg hon mina energier dansa längs mina yin - yangkanaler?? Eller såg hon ett fyrverkeri av stjärnor som kom från mitt centrum?? Tja, jag vet ju inte - men det var ungefär så det kändes :) En katts uppmärksamhet - kan man be om mer?

Hinner

Sova länge. Men ändå hinna yoga. Dricka kaffe länge. Men ändå hinna bada. Sitta uppe länge. Men ändå hinna läsa. Livet är gott. Nu. Och jag stannar i det. Att jag hinner. Med allt. Ha det skönt i de solvarma blåbärens och jordgubbarnas tid!

Jag bottnar

Når botten. Bottnar. Långt därinne, långt därnere. Så känns det för mig när jag bearbetat olika saker. Som att dyka och försiktigt stryka med handen längs en kaklad bassängbotten, känna längs en åbotten som är lite stenig men lite mjukt lerig också. Havets botten som jag ser så tydligt och där inga frågetecken finns. Botten i mig. Som en resonanslåda. Som ett svar på en fråga ställd utan att jag förstår att jag ställt den. Ekot av gamla samtal. Förtroenden och kaffekoppar. Vart tog det vägen? Viskande röster i ett gammalt trähus sena sommarkvällar. Inträngande samtal på en flygplats. På ett hotellrum där guldet överlämnades i form av en stor tacksamhet. Vidare. Nästa... Glass och jordgubbar på en balkong en sommarkväll. Och löften. Du och jag. Planer och förhoppningar. Långa fredagskvällar när vännens småbarn sov. Och vi delade. Vår yoga. Allt har sjunkit till botten. I mig. Och jag virvlar upp allt runtom. För att jag måste. Som när man metar och kroken river upp en gammal stövel, ett grillgaller eller vad som helst. Det virvlar till, skräpet kommer upp. Sedan. Allt är som vanligt. Nästan. Men allt skräp som jag hittat - förklätt till guld - det gör jag mig av med. Bort med det. Så lättad. När dyket i mig blir ett sätt att våga se. SE. Vad hände? Och varför? Och sedan det svåraste - att lämna det. Låta det vara så. Alla har sin väg. Även jag :) Och man kan inte bryta ryggen i att försöka förstå. Eller att göra våld på sig själv för att försöka vara en god vän. Yogans icke-våld, ahimsa, Yamans första del, gäller ju faktiskt även mig! I allra högsta grad :) Jag lämnar det gamla. Det är jag klar med. För jag har nått botten och jag är fri. Man kan inte mer än göra sitt bästa. Andra får stå för sin del. Den som inte vill - den vill inte... Men jag vill! Och jag gör det. Tar ett avstamp från min botten och känner hur kroppen är täckt av små små bubblor, kolsyrat vatten i näsan och jag klyver ytan och skräpet det är inte mitt längre. Inte mitt. Alla står faktiskt för sin del. Jag dök ner - nu dyker jag upp - måste våga bottna innan det vänder. Jag gjorde det!

Stilla i skuggan

Värmen är fysiskt påtaglig. Dallrande. Och jag älskar skuggan! När det är varmt där, är det som bäst. För mig. Och vi tar det lugnt, något slags virus i kropparna våra. Rosslar, hostar, svider i halsen igen. IGEN. Och jag vet att vi är många under den här våren som haft det exakt likadant. Nä. Ingen klagosång över mina läppar idag :) Bara ett konstaterande över hur det är. Gjorde lite försiktig yoga imorse. Och det är märkligt hur snabbt man känner saker som pågår i kroppen. När man är nedsatt. Inte riktigt frisk. Tja, det känns och jag anpassar yogan. Men jag är glad. All skillnad i världen. Och jag gästbloggar igen. Hos Magda. Kunde inte låta bli att skicka några texter dit också. När jag nu fick chansen :) Och sommaren lunkar på. Vi stillar oss i skuggan.

http://magdapunktnu.blogspot.com/

Lilla julafton

Sliter upp paketet, ja jag är otålig ibland...Kastar i mig den underbart mörka chokladen med blåbär i, en tablettasks innehåll följer med av bara farten och jag fnissar glatt åt de vackra muffinsformarna som jag tittat på häromdagen men inte unnade mig då... Hur kunde du veta? Kära bokvän! Sedan kom jag till väsentligheterna, en vacker anteckningsbok med lyxig penna till, lite annat smått och gott som man behöver i livet :) Och så böckerna då...en bok som jag velat läsa men inte hittat Jhumpa Lahiris Främmande jord - åtta berättelser om några indiska invandrarfamiljer i USA. Helt otroligt! Ska bli jätteroligt att läsa den. Och så en bok jag inte vet något om men som är min bokväns rekommendation Mark Haddon Utslag av oro. Den dubbelbottnade titeln ger mersmak... Så fort jag läst dem återkommer jag med mitt omdöme. Och du, vem du än är - perfekta val! Tack tack!

Snart!

En darrande arbetsdag innan jag och ledigheten möts. Solen gassar, steker och letar sig in överallt. Är det sant? Värmebölja på väg, idag ska termometern klättra till 28grader och jag har ett paket på posten att hämta! Från en hemlig bokvän... Kan det bli en bättre start? Trevlig helg och trevlig semester alla!

Som godis

Vackra träningskläder är som godis. Ibland blir jag så otroligt sugen på nya. Nya kläder att yoga i. Och det är inte lätt att hitta... Snygga, funktionella och vackra kläder. Var hittar man dem? Var hittar ni era? Jag har ett favvomärke, Hardtail forever, köpte några byxor i USA för 4 år sedan, tvättat dem tusen gånger, det syns inte. Och formen är densamma. De kläderna finns inte i Europa, vad jag vet. Någon som vet något annat? Här kommer lite karameller för er som inte tränat i dessa underbara kläder :)