tisdag 26 februari 2019

Sluta ömka mig själv

Vet inte om du följer Magda Gad, om inte gör det! Hon är vår främsta journalist, som jag ser det. Hon finns just nu i Afghanistan och hon skildrar kvinnornas liv där. Eller brist på liv. Det är världens värsta land att vara i som kvinna. Och jag gråter och är samtidigt tacksam för att hon ger alla dessa förtryckta, torterade kvinnor en röst.
   Och samtidigt så känner jag hur jag väcker något i mig själv. Skyldigheten att leva ett bra liv och göra det jag vill, eftersom jag kan! Att jag måste ta vara på alla chanser jag har, inte bara för min egen skull utan för de som inga chanser har.
   Vaknar och har djävulskt ont i mitt ben. Det var länge sen och det gör mig låg. Vet också att huvudvärken jag nämnt flera gånger har sitt upphov i socker, eller rättare sagt kolhydrater. Äter jag för mycket av det så känner jag av det direkt. Och det har jag ju gjort, sedan magen gjorde uppror av antibiotikan. Men det är bara att låta bli. Helt enkelt.
   Gör min yoga och sätter mig på trappen och inser att tiden är här för att sluta ömka mig själv. Ja jag har lite trassel i kroppen, men jag måste också komma ihåg hur långt jag tagit mig med alla skador jag haft. Så. Ligga kvar och tycka synd om mig eller resa mig upp och faktiskt njuta av vårsolen? Egentligen inget svårt val eller nästan inget val alls när jag tänker efter. Att ljuset som är obarmhärtigt ljust också visar lillkillens alla små fingeravtryck gör faktiskt ingenting. Ingenting. Jag är glad att han är här så ofta att han sätter sina avtryck. Jag är glad åt att jag har en kropp, en röst som jag bestämmer över själv. Att jag faktiskt trots allt lever i ett av de friaste länderna i världen för kvinnor.

Dags att kavla upp ärmarna och göra det jag mår bäst av. Yoga innerligt. Träna hårt. Äta rätt.

4 kommentarer:

  1. Vet du, jag håller med dig, jag tror att vi har bäddat in oss i en massa rädslor och annat istället för att ta för oss. Nu när vi faktiskt kan! Så jag ska också bli bättre på att ta för mig. Kramar till dig /S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja precis så tänker jag, vi är rädda för massor av saker som aldrig kanske sker.., kram!

      Radera
  2. Åh, läser också Magda Gads berättelser. Ryser, gråter och skäms. Jag kan välja. Dessa kvinnor kan inte det. Fy farao! Vi måste verkligen stå upp för varandra. Sluta gnälla! Kram <3 Är helt med dig här <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja vi måste vidare helt enkelt. Vi får stärka varandra. Kramar

      Radera