Icke-görat och åldern

Två år sedan mitt liv vändes upp och ned. Två år av en gigantisk helomvändning. När tårarna torkat och jag repat mitt inre mod och insett vad som är vad står jag någon helt annanstans. Tack och lov. Och jag är ju två år äldre. Ju äldre jag blir ju mer tycker jag om livet. Ju äldre jag blir ju mer inser jag att vissa saker faktiskt hänger ihop med åldern och den ayurvediska tid jag befinner mig i. Och för mig där jag är i min vatadominansen av livet för mig som redan är vatadominant måste ta hand om mig på bättre och lite annorlunda sätt. Idag tycker jag mycket om att bara vara. Just det. Går mina svängar i skogen, sitter på trappen eller i min läsfåtölj och bara är. Jag presterar ingenting. Jag tar inga tider på något, jag bara är och gör det som känns helt rätt. Har det tyst runt mig, jag som alltid spelat musik tidigare vill ha det liksom rent. Både inuti och utanför. Nästan haft dåligt samvete av mitt icke-görande och så läser jag hos Claudia Welch, ayurvedisk läkare och författare till bland annat Balance our hormones, balance our lives, att tiden för att göra just ingenting är den jag är i. Bekräftande och befriande är nog orden jag söker.
    Den jag var för 30 eller 20 år sedan skulle protesterat häftigt. Men faktum kvarstår för just mig. Jag tror att åldern gör oss klokare. Inte alla människor, men de allra flesta. I alla fall de som vågar leva. De som vågar titta inåt och drar någon slags lärdom av alla erfarenheter som kommer med att leva längre. Det kommer ett annat lugn och det är som mitt livs erfarenheter ramlar ned i ett snyggt mönster inombords. Kan nästan sitta och nicka för mig själv över saker som formaterar sig till något helt annat än vad jag tyckte det var när jag gick igenom dem. När saker "plötsligt" bara hände. När livet vände. Igen. Och igen. Och jag måste säga det - det är så skönt att bli äldre. Det är skönt att åldras och ha släppt på mycket bagage. Att inte bry mig så mycket om vad andra tycker längre. Sedan har jag släppt mina identiteter en efter en och det har känts både tomt och skrämmande. Vem är jag utan alla dessa etiketter? Ni vet, jobbet och allt det andra. Nu är det en frihet som flyter runt i mig. Både i kroppen och strax utanför, utan att kunna förklara det bättre.
  Klart är också att jag smalnat ner mitt umgänge ganska mycket. Jag trivs med mitt eget sällskap eller familjens. Det intensiva umgänget vi haft med flera olika konstellationer, det har helt sjunkit undan. Inget fel, bara att vissa träder fram, men de flesta har jag lämnat. Helt enkelt.Säger som en vän sa; Part of life is about making friends and leaving friends. No hard feelings. Saker händer. Människor väljer. Alla har sitt. Yogan jobbar någonstans hela vägen och annat blir viktigt. Plus att tiden gör sitt.
Det jag helt säkert vet idag är att jag är yogalärare till tusen procent inombords med allt vad det innebär. Jag tar ansvar för vad jag undervisar i, jag tar ansvar för de som är mina elever och som följer mig. Varsamhet är min religion. Inget annat. Jag följer mina lärare Shandor Remete och Emma Balnaves, men jag följer inget slaviskt, jag tänker och känner själv också naturligtvis. Däremot har det som jag ställt mig frågande till som jag fått i min träning av dem, alltid stämt. Varje gång. Där jag motvilligt böjt nacken och gjort, där har de haft rätt. Så det är en intensiv och egenupplevd erfarenhet som jag gärna delar med mig av, när jag själv sitter framför mina elever. Men jag vet aldrig hur det känns i någon annan, så ansvaret fördelas där. Jag gör mitt bästa, mer än så går inte. Det är också skönt att landa i precis just det. Jag har inte alla svar, jag kan inte göra allt. Men jag lär mig längs vägen och det tar inte slut. Yogans kunskap är omöjlig att överblicka och det är samtidigt en trösterik tanke.
   Idag har ju unga människor lyfts och hyllats på en ganska märkligt sätt ibland i alla möjliga branscher. Det är härligt med unga människors kreativitet och energi, men de har långt ifrån svaret på allt. De behöver också lära sig längs vägen. Det kan jag säga utan att darra på rösten.
    Att vara i min ålder. Att vara i stort sett frisk, det är en gåva. Att sedan kroppen påminner om allt möjligt i min högra sida och höft ibland, det håller mig alert. Tänker på min mormor, min närmaste anhörig som levt längst, hon dog dagen innan hon fyllde 80 år, hon levererade så mycket klokhet och raka puckar att jag önskar att jag hade kommit ihåg allt. Ändå har mycket stannat inombords. Mina föräldrar dog båda när de just fyllt 63, något jag själv fyller nästa år och det är vemodigt och sorgligt att de inte finns med oss längre. Men det är inget jag hängt fast vid, varje liv är så långt som det är.      Kanske bottnar mycket av mitt hälsotänk och att ständigt gå vidare i just detta, att de inte var med så länge. Mina barn har aldrig träffat dem, det är en hisnande tanke. Därför vill jag själv vara med mina barn och barnbarn så mycket jag kan. Allt formar en människa. Men att råka ut för svåra saker innebär inte att man måste vara sorgsen eller alltid dra upp sina trauman, tvärtom - ingen kan hindra sorgens fåglar att flyga över huvudet men man kan hindra dem att bygga bo där.

Så du som är runt 30, 40 eller 50, jag lovar allt skiftar ju längre fram du kommer. Allt byter plats stundtals och proportionerna kan se väldigt annorlunda ut. Livet helt enkelt. Det vi ibland tror att vi kan styra. Själv tänker jag mer och mer att man får något i sitt knä och sedan är det upp till en själv att hantera och förvalta. Kommer att tänka på en strof ur Eva Dahlgrens låt "Ängeln i rummet" - Vem valde? Inte jag. Att allt förändrades och att det helt enkelt var dags. För det som hände. Livet vi kan känna i oss när vi gör vår yoga. Något som lever men som inte är riktigt jag, men som lever i mig. Förstår du?

Bra måndag

Tänk så skönt det är att resa bort några dagar och få lite perspektiv på allt. Ibland behöver jag fjärma mig från både min och andras bloggar. Även om det snart inte finns någon kvar att läsa för mig så har skrivandet en nästan terapeutisk verkan för mig. Jag la ner bloggen i somras men snart pockade skrivlusten på och det är skönt att ha bloggen som en slags ventil men också ett sätt att formera mina tankar, tänka vidare och ibland även få kommentarer som får mig att tänka ett varv till. När jag kikar bakåt så hade jag väldigt mycket kommenterar men ser ju hur det minskar överallt, till och med hos de stora som har proffsteam kring sig. Helst vill jag ju bolla tankar med någon där ute, så är det men inser också att man läser bloggen i telefonen och där kan det ibland ställa till det om man vill lämna spår. Flera av mina vänner har sagt att de inte lyckats kommentera. Nå. Nog om detta.
    Vi kom sent i lördags kväll efter bra dagar i Oslo. Min man skulle dit på möte och jag kan ju följa med när livet ser ut som det gör. Superlyxigt och härligt. Det var 50 år sedan jag var i Oslo. Femtio! Känn på den. Var där på skolresa när jag var 12 år och inte sedan dess.
    Igår tog vi oss ut till IKEA för att köpa en soffa vi har tänkt köpa länge och så plötsligt var den nedsatt i pris. Så trots att det var söndag så körde vi ut. Det gick hur smidigt som helst och nu ligger ett jättepaket på övervåningen. Vi ska  möblera om, flytta runt lite och efter jul ska vi måla sovrummet. Mörkblått. Som jag längtar. Så trött på det vita. Det är inte jag riktigt. Vi har inte kritvitt, vi har mer svart och vitt som bas, med textilier i olika färger, men nu ska det bli härligt att våga något helt annat. Det är helt enkelt dags.
   Och idag tog jag mig till gymmet. Det var inte med någon härlig känsla jag gick in men desto skönare när jag gick ut. Träffade dessutom en vän jag tänkt på att jag vill träffa!

Bra dag helt enkelt. Hoppas du också har det fint.

Fonetisk yoga

Den senaste veckan har jag chattat med vänner. I Finland. I Korea. I Canada. I Polen. Tacksam för att vi kan ha kontakt så enkelt. Och jag inser att mina närmaste vänner sysslar med yoga. Och samma är det här hemma med några få undantag. Tillhör jag en sekt? Nja. Om man med sekt tänker att en miljard människor eller mer utövar yoga så blir det ju ett urvattnat begrepp. Hur blev det så här för mig? Tja. Jag är inne på mitt 18:e år av yoga. Jag har lärt mig och lärt om. Jag har tragglat med min morgonsadhana som sett så otroligt olika ut och just nu är väldigt kort. Men sjukt lärorik. Jag har läst väldigt många böcker om yoga, olika former, alltifrån Kundalini Yoga till Yinyoga till Hathayoga och till mitt hjärtas yoga Shadowyoga. Jag har gått utbildningar, kurser och workshops. Jag har tränat för så många olika lärare även om jag följer just Shandor och Emma sedan mer än 10 år. Är jag smartare av det? Förmodligen inte. Däremot har mitt hjärta skapat förståelsen för det som det handlar om på djupet, när jag gör. Utifrån det som en lärare lär ut till just mig. Det är ju där det hela måste ske. The practice. Det som sker utan ord. Det som bara kan upplevas. Inte genom att titta på något. Genom att göra. Utforska. Men inte dumdristigt. Kanske inte ge sig på de tuffaste allra först för att man får lust. Inget fancy. Något som också gör mig konfunderad är att nybörjare-lärare-rollen har bytt plats. Man ska liksom lyssna på nybörjaren och inte rätta, för då kan hen bli förtretad. Vad hände med lärarens roll? Eller är det därför alla youtubeklipp, alla yogapoddar osv har växt sig så stora? För att man "kan själv"? Ja jag vet inte, jag funderar högt här. Är det old fashion att ha en lärare? Förlegat? Trots att yogans ursprung bygger på lärare-elev-relationen. Eller handlar det helt enkelt om att man inte vågar bli sedd? Inte törs. Att man tror att man måste kunna redan innan man börjar? Allt har liksom bytt plats.
   Folk blir irriterade på att allt som har med yogan att göra har ett högre syfte. Tja. Varför gör man yoga? Varifrån är ursprunget? Det har ett högre syfte. Annars kan du ägna dig åt gymnastik, bollsport eller rytmik. Skaka loss på Friskis & Svettis. Eller något annat där du rör kroppen. Men hur ofta ser du filmer om gymnastiska övningar där någon "lär ut" hur du ska göra? Hur ofta skulle någon seriös ledare göra så? Vi är så förledda av allt vi kan se inom miljardindustrin som kallas yoga och som bara är ett knapptryck bort att vi på riktigt tror att vi ska göra just det. Själv är jag tacksam för att inte Internet fanns när jag startade. Vem vet var jag hade hamnat då? Och ändå har jag skadat mig längs vägen. Har velat för mycket. Har tagit i för hårt. Det svåra i det hela är ju balansen, att gå längs den där kanten men inte tippa över. Och att göra det långa förberedelsearbetet. Det som kan upplevas nog så enformigt och tråkigt men som i längden gagnar allt. Jag säger som min lärare, att vara långsam är att vara snabb i slutänden. Tänk om någon hade sagt det tidigare till mig. Men kanske hade jag ändå inte lyssnat. Jag ångrar inget, men när jag tänker på vidden av urvattningen av yogan blir jag nedstämd. Jag blir ledsen på riktigt. Kanske är det därför jag helst pratar med de som förstår vad jag menar, hur inskränkt det än kan låta. Jag måste värna mig själv och den enorma kunskap-vetenskap som yogan faktiskt är.
    Det är ju ingen som till exempel vill lära sig italienska och som sedan lyssnar på några klipp och sedan pratar någon slags fonetisk italienska. Varför gör vi så med yogan? Varför förminskas den? Varför gör vi någon slags fonetisk yoga. Är det för tillfredsställelsen en kort sekund som föder och matar något helt annat än det som är tänkt? Den svåra vägen är den långa, lite långsamma som ger allra störst utdelning i slutet. Det är min förvissning efter dels min egen erfarenhet men också allt jag ser i mina elever. För att inte tala om mina lärare, men de är å andra sidan på en totalt annan nivå. Men vi rör oss ändå mot samma mål. Vilket inte är fysiskt.

Nu tar jag lite paus, reser till Oslo imorgon med min man för några dagar och bara tar in andra uttryck. Som jag behöver det! Önskar dig fina dagar.

Skitmorgon

Skitmorgon. Sovit uruselt. Åker in för träning med min pt. Glömmer plånboken. Vatten har runnit in i min ena träningssko. Små förtretligheter. Nå. Jag tar mig i kragen, allt kan ju faktiskt bli bättre. Vi kör ett helt nytt pass. Jag är stark i magen men inte lika i ryggen. Jag har alltid levt med tanken att jag har en superstark rygg. Vilken fantasi. För idag hittar jag rätt tack vare helt nya övningar och jag inser att om jag blir stark i ryggen då kommer chins-övningarna att gå som en dans. Häpp! Så sjukt taggad efter en liten timme. Tänk att det faktiskt kan vända så snabbt. OCH. Jag har en fantastisk kalashelg i kroppen och en veckas vila före det för min lilla kropp.

Ibland behövs både fest och vila för att orka ta tag i allt igen. Eller hur?

Kristallsjukan och lite mens på det

Vilken märklig vecka. Känns som fredag idag men ja jag vet det är imorgon. Jag har gått från gråtmild och upp och ner till glad och fnissig till att få en släng av kristallsjukan! Yrsel de luxe men min kinesiske doktor är fantastisk.  Nu är det nästan helt borta.
   Och på det en fantastisk dag i skogen igår. Jag nynnade för mig själv där jag strövade. Tänk att det är vår skog, precis rakt över vägen och utan vår sons hundar hade jag aldrig upptäckt den. Det är ju galet men sant. Förr var den tät och mörk men på senare år har de gallrat och den är så fin. Jag traskar där varje dag. Det är ett löfte till mig själv att oavsett väder och annat, ta mig dit om så bara en kortis. Hittar fler och fler stigar och det är så rofyllt att ströva där. Och igår var det både dis, dimma och solsken. Samtidigt. Vilken present.
    Har varken gjort yoga eller tränat och har inte ett dugg dåligt samvete för det idag när jag sitter här och tänker när regnet svallar igen mot rutan. Jag har bestämt mig för att jag har mens den här veckan. Nä. Jag har ju inte det, har inte haft det på 17 år men jag saknar den där genomgången av kroppen och själen, spa-badet som sker en gång i månaden och som fräschar upp ens liv rent cykliskt. Så jag har bestämt mig för att jag har mens i alla fall, det vill säga, jag vilar. Gör inget ansträngande fysiskt. Och med yrseln var ju det inte ens möjligt först, men nu skulle det gå. Men jag suger på karamellen och låter bli.
   Och igår hade jag så fin yogalektion. Jag är tacksam för mina elever, jag tror man får precis de som man ska ha. De som följt mig länge och de som är nya. Och de som gått vidare till annat eller slutat, det är precis som det ska också. Alla har sin väg att gå.

När jag låg igår kväll och gick igenom min dag så kände jag mig så rik. Och ikväll kommer dottern från Göteborg hem och ska ha stor fest i helgen. Glitter och glamour igen. Bara att åka med. Önskar dig också fina dagar.

Liten replik på mina inlägg om kosten i somras

Det har varit några tunga dagar både mentalt och kroppsligt. Det är med en bättre känsla jag drar upp min rullgardin och ser frosten som breder ut sig som en tunn maräng i min trädgård och i fruktträden. Som om någon dragit en pensel med äggvita överallt och låter mig andas kall, skön luft. Jag som hellre väljer kallt än varmt om jag måste, mår bättre direkt.
   Det är också med lite nyfikenhet jag scrollar i mitt flöde, läser om mästerverket Pure, en gigantisk studie, hos Kostdoktorn, som delat ett inlägg av Araz Rawshani, leg läkare och medicine doktor som driver sidan diabetes.nu Pure är en epidemologisk studie och han beskriver olika orsaksamband i kosten mellan det man givit kostråd kring tidigare när det handlar om diabetes och hjärt-kärlsjukdomar. Jag citerar:

"Studiens upplägg

Totalt studerade man 135.335 personer. När de gick med i studien kartlades deras matvanor och därefter följde man upp de under 7.5 år i genomsnitt för att klargöra vilka som dog, fick hjärtattack, stroke och så vidare. Precis som i den föregående rapporten registrerade man intag av fett (inklusive mättat, enkelomättat och fleromättat fett), protein och kolhydrater. Man räknade ut hur stor andel av energiintaget som kom från respektive näringsämne.
Man uteslöt alla deltagare som hade hjärt-kärlsjukdom (hjärtattack, stroke, hjärtsvikt) när studien började. Detta eftersom man vill ha en ”ren” population från början. Som I föregående studie är alla analyserna justerade för andra viktiga riskfaktorer (kön, ålder, diabetes, rökning, fysisk aktivitet osv), för att i möjligaste mån kunna inringa sambandet mellan just fett/protein/kolhydrater och risken för sjukdom och död. Man undersökte följande:

• Hur ser sambandet ut mellan hur mycket fett/protein/kolhydrater man äter och risken för sjukdom och död?
• Vad händer med riskerna om man ersätter 5% av energin från kolhydrater med fett istället?"

Det är mycket text och många diagram men när man kommer längst ned till slutsatsen är det denna:

"Vad har vi lärt oss av PURE egentligen?

Att äta mycket kolhydrater förefaller skadligt, särskilt när man tillåter kolhydrater utgöra 65% eller mer av energin. Högt intag av kolhydrater är associerat med ökad dödlighet. (Läs cancer) Ett högt intag av fett förefaller däremot vara hälsosamt. Dagens kostråd måste onekligen omprövas och myndigheter bör informera befolkningen om fördelarna med att minska på kolhydrater till fördel för fett, inklusive mättat fett."

Så när ni som tyckte att jag gick för långt när jag skrev om kolhydrater kontra sjukdomar i somras och ifrågasatte om det fanns någon forskning överhuvud taget - det här är extra mycket till er. För det är inte något jag hittat på eller tror. Och det finns mer och mer forskning som visar att dra ner på kolhydraterna till förmån för fettet är det som gagnar alla dagar i veckan. OAVSETT VAD VI TROR ELLER TYCKER. Framförallt när det gäller sjukdomar som diabetes, hjärt-kärlsjukdomar men också cancer som man i forskningsrapporter mer och mer beskriver som en metabol sjukdom. Och ja. Jag är nördig, jag är vetgirig men kalla mig inte hård och kall för att jag drivs att få veta sammanhang. 

Med detta ska jag ta mig en kopp maskroskaffe med kokosfett och börja min dag. Hoppas den blir fin och jag hoppas innerligt att din dag också blir fin. Och du, det tar tid att vända en atlantångare som kostråden varit hittills, det tar tid att våga tänka nytt. Livsmedelsverket är väl de som borde snurra runt nu och faktiskt ta forskningen och alla tillfrisknanden på andra kostråd på allvar. Må väl!

Gråtfärdig

Känt mig gråtfärdig i flera dagar och det hänger nog ihop med min brist på sömn. När jag inte somnar före 03-04 oavsett vad jag gör för att det inte ska vara så, då orkar jag inte hålla i mig hela dagen. Inatt hade jag så ont i min höft att jag inte visste vad jag skulle hitta på. Masserade med liniment. Läste. Men det gick inte att koncentrera sig. Vet att månen var full och någon slags supermåne som ofta på senare tid och säkert spelade det in också. Men det var som allt missmod bara rann genom hela mig idag när jag skulle gå upp. Orkade inte. Har legat i nattlinne och läst och slumrat och ute har det regnat då och då. Känner mig så ynklig. Hur är det möjligt att det kan skifta så? I fredags kände jag mig stark, var och tränade igen och kanske är det träningen som sparkar igång saker i höften? Vet snart varken ut eller in, men kör på med det jag planerat. Både med kost, träning och behandling. Med ynklig röst bad jag om smågodis fast jag VEEET att jag inte mår bra av det. Men när mannen sedan kom hem med det så ville jag inte ha det. Händer ju inte annars. Något är i olag i mig. Är det hormonerna som saknas någonstans eller vad är det? Och nej, jag har inte varit ledsen för alla jag saknar i mitt liv utifrån Allhelgonahelgen. Jag har skänkt dem alla mina tankar och kärlek. Men jag är på en plats i mig där inget känns behagligt helt enkelt. Orkar inte läsa. Vill inte se nyheter. Missmodet är som en blöt filt på mitt huvud. Någon mer som känner igen sig? Nina, du brukar ju ha koll på planeterna!

Nog gnällt. Imorgon är en annan dag. Förhoppningsvis skönare. Och jag läser hos Pernilla och om hennes badande. Googlar men hittar inget vinterbadande i min närhet. Det skulle garanterat pigga upp mig tror jag!

Vem är din lärares lärare? - Paramaguru

Utifrån responsen på mitt förra inlägg i kommentarer och mail så går jag vidare i mitt funderande. För det är något som är skevt här. Tystnaden som möter elever som ärligt vill lära sig. Och nej, jag pratar absolut inte om att man måste förklara varje lite handvridning man gör. Det faller på sin egen orimlighet. Men att man ska få personlig vägledning då och då av sin lärare - det är inbyggt i själva yogatraditionen. Och om du aldrig får det, eller om du får goddag-yxskaft-svar - då är mitt råd byt lärare helt enkelt. Vad kännetecknar en bra lärare:

• Kunskap. Kunskap som är levande. När din lärare kan knyta ihop det ni gör med det som händer inombords och i kroppen. Både själsligt och i organen.
• Erfarenhet av egen träning. Ju längre ju bättre.
• Ju äldre ju bättre. För man har inte bara utövat yoga längre, man har framför allt levt.  Och ja vi behöver ju inte säga åh det finns 20-åringar som är kloka. Ja det finns det nog, men de har inte levt längre än 20 år. För ju längre jag lever ju mer ser jag vad som sker vid vissa åldrar i livet och vilken energi man har då. Ayurveda när den är klockren i kombination med yogan. Dessutom, allt som händer i livet sker förr eller senare och ju längre du levt ju troligare är det att saker hänt dig. Saker och händelser du kan ta med dig i undervisningen.
• Att din lärare har en egen lärare. Att linjen är obruten så att säga mellan lärare och elev. Långt bakåt.

Våga fråga när ni har frågestund. Ingen fråga är fel. Fråga också vad din lärare har för lärare. Det är en av de  intressantare frågorna. Idag slår sig många för bröstet och säger med självsäker röst; jag är ingen föjare. Nähä. Vad är du då? En som kan allt själv? Eh. Nej, det fungerar inte så med vilken kunskap som helst som du vill tillgodogöra dig. Och i en andlig disciplin som yogan är behövs vägledning i allra högsta grad. Och det är också en total förminskning av yogans kunskap att man inte skulle behöva en lärare utan att det räcker med att titta inåt. Jag har här kopierat en bit av en text ur bloggen på Yogawithjacob.com Han skriver det så bra, jag önskar jag hade skrivit det. Men jag håller med i allt som står och här kommer det. Ta dig tid och läs:

Idag är yoga mer populärt än någonsin och praktiseras av miljoner människor världen över. Det finns hundratals olika yogastilar och varje dag startas det en ny yogalärarutbildning. Frågan om lineage och rötter är därför i högsta grad aktuell. Yoga är en metod med rötter i Indien och den Vediska filosofin. Traditionellt undervisas yoga från lärare till elev i en nära och djup relation kallad Parampara. Patanjali var en av de första som i sina sutras systematiserade och sammanställde ett praktiskt verk om yoga. För många utövare av yoga räknas Patanjali som en ursprunglig guru. Patanjali är dock en mytologisk figur som troligen levde för ca 2500 år sedan. Du bör alltså även ha lärare som verkar idag. En lärare eller guru är en person som har större kunskap än dig inom metoden och kan som kan vara en vägvisare och hjälpa dig att undvika onödiga misstag. Läraren är i sin tur också elev. Det ingår i systemet att ha någon mer erfaren som kan ge feedback, korrigeringar och se till att du “håller dig på mattan”. Egen praktik, erfarenhetsbaserat lärande och experimenterande är en viktig del inom yoga men du kan inte lära dig yoga utan en lärare. En nära relation till en kompetent och erfaren lärare är ett måste. Det funkar inte heller riktigt att “shoppa runt” bland olika lärare och traditioner. Varje stil har sina unika drag och är alla komplexa och genomtänkta. Kanske kan du under en livsstil lära dig två stilar ordentligt men inte mer. För att komma på djupet inom yoga krävs det att du studerar nära och länge hos en och samma lärare, eller kanske lärare inom samma tradition som står din lärare nära.

Varför är det viktigt att veta vem din lärares lärare är? Målet med yoga är att förstå  dig själv bättre. Detta gör du genom  regelbunden fokuserad praktik och reflektion. Genom att praktisera yoga minskar avidya (okunskap om självet) och du förstår bättre vilka handlingar du behöver göra för att leva mer i linje med hur du verkligen vill leva. Idag är yoga en mångmiljardindustri och det finns absolut inga garantier för att alla lärare och utbildare ärligt strävar efter att undervisa yoga. Det finns pengar att tjäna, kändisskap och exhibitionism kan locka. En miljon följare på instagram och förmågan att  slå knut på sig själv är ingen kvalitetsgaranti. Det är enkelt att hitta yogalärare idag. Men kanske desto svårare att hitta verkligt duktiga lärare. Utbudet är enormt men blir allt mer urvattnat och kommersialiserat. Det är en tråkig utveckling som medför flera problem. En fråga är förstås intentionen. Om målet bara är att tjäna pengar och visa upp sina fysiska förmågor är det förstås inte yoga. Men det är nog rätt få personer som verkligen har den ingången. Vanligare är det att det saknas sammanhang, historia och transparens. Att antalet yogastilar fullkomligt exploderat senaste åren är ett kvitto på detta. Det är helt enkelt inte seriöst. Yoga fungerar inte så att du bara kan hitta på en ny stil efter tycke och smak. Parampara är en essentiell del i det yogiska systemet. Utan en tradition där kunskaper har förts vidare från lärare till elev i flera generationer är det inte yoga. Då får du helt enkelt kalla det du gör något annat.
   
Visst skriver han det bra den gode Jacob?

Tvivel och funderingar

Jag har haft en period av tvivel i mig. Tvivel kring en mängd saker och för första gången tvivel kring yogan. Som ett svagt dovt grått skynke inombords. Jag vet inte var det kommer från eller varför. Och med det har jag känt mig tveksam kring min undervisning. Jag har bett om vägledning och väntat. Och inget har hänt. Men igår hade jag ett långsamt sittande pass för min grupp och det var en sådan extra allt-kväll. Och vissheten i att jag gör det jag ska genomsyrade plötsligt varje skrymsle av mitt inre i att allt är rätt, jag är precis där jag ska vara och sms och meddelanden efteråt ger mig all bekräftelse. Ibland behöver man det helt enkelt.
   Något jag däremot funderat en hel del över är hur man jobbar i andra yogastilar. Jag har ju en grupp mixad av "gamla" elever och nya. Alla nya har tränat yogat, andra former och stilar men har yogavana. Vemodigt lyssnar jag på att en del aldrig blivit korrigerade. Ja ni läste rätt. De har aldrig fått veta huruvida de sitter som de ska eller inte. (Det handlar främst om yogastilar där man sitter  mycket). Och är man flexibel och rörlig men inte så stark är det otroligt lätt att sitta fel. Att få obalanser av själva sittandet. De har heller aldrig känt en lärares hand på sin kropp. Nog må stilarna skilja sig åt men att aldrig få en korrigering, vare sig verbalt eller med händerna, det övergår mitt förstånd. Istället har de fått höra saker som "det rättar till sig till slut" "bara du lutar åt något håll så blir det rätt". Jag är inte personen att kritisera vad andra gör eller hur de gör. Men det här känns väldigt långt ifrån yoga. Varför går man då på lektion och kurser? Om ingen talar om egentligen vad just du ska göra. När man kokar ner yogan, som jag ser det, så handlar det mesta om individuella val och vad just jag eller du som person behöver.
  Om man går på yoga, vill ha hjälp och förstå, då ska man hitta allt själv. Varför ska man överhuvud taget då gå och träffa en lärare? Va? Va? Va? De här eleverna har alltså frågat men inte fått något svar. Eller handlar det helt enkelt om att lärarna inte riktigt vet eller kan men inte vill säga något om det... Inte vill visa sig helt enkelt kanske.

Tja. Frågorna är många och svaren är få. Vet du? Kan du hjälpa mig förstå?