Ett helt liv före lunch

De där dagarna. När man lever ett liv innan lunch. När allt möjligt händer... En sådan dag har jag vaknat till. -14 grader och gnistrande vackert. MEN. När D står i duschen så går en del av strömmen...kaffebryggaren svajar precis som radion, stjärnan i fönstret blinkar och inne i duschen är det kolsvart. Trefasens elektricitet går på halvfart. Smällkalla dagar kan det bli så. Ringer hyresvärden. Upptäcker att sonen inte kommit hem med bilen... han sov hos flickvännen och skulle komma hem "tidigt imorgon bitti"... Nåja, han är sen ibland och allt ordnar sig väl. Men det gör inte riktigt det. Ingen son. Ingen ström. Ringer runt. Inget kontakt. Till slut är vi påklädda med lite gröt i magen och då kommer elektrikern. Han är flåshurtigt skojfrisk. Jag står och trampar, har bråttom men fortfarande ingen son... Oron kryper ner i mellangärdet och drar igång rejält. Vi kommer iväg, åker och leter och hittar honom till slut med en nedisad bil...han har ingen telefon som fungerar... Han är oskadd, kall och trött. Bilbatteriet flämtande svagt. Och inget har egentligen hänt. Och i mitt inre har det värsta värsta scenariot inträffat. Jag intalar mig gång på gång när vi åker iväg innan vi hittar honom att ta det lugnt. Andas. Och jag andas men de där tankarna, de flimrar förbi i expressfart. Och att jag nästan med våld vill skjuta undan dem. För innan något har hänt, så har det inte hänt. Och varför ta ut det värsta i förskott när det ändå inte hände något? Hur svårt det är att vara lugn. Jag är lugn hela tiden. Ända tills vi träffar på honom, då stiger lättnaden som ett ursinne inuti. Kan inte hejda mig riktigt. Men faktum kvarstår. Han är hel. Och jag är så tacksam. Påminnelsen om hur lätt saker kan hända molar inuti. Hur mycket jag måste styra tankarna. När det händer. Att inte rulla igång hela katastrofscenariot inombods. Det är enkelt. Det svåra är att vara lugn, att stanna helt i nuet. Stanna där och invänta vad som sker. Jag tar till mig morgonens lektion, inser att allt finns att jobba på. Och solen lyser. Och han är HEL. Och allt annat sjunker undan. Kanske är min främsta identitet att vara mamma? Trots att de är vuxna bultar mammahjärtat hårt i mig ... Blir fundersam och känner att påminnelser alltid kommer av en anledning. Jag böjer nacken. Jag tar till mig och blir stilla.

MITT första ögonblick

Följer några bloggare som har en 30-dagars utmaning med olika spännande rubriker. MEN. Jag vill ju ofta bestämma själv :) tänkte ta de rubriker som fått mig att själv tänka i egna banor. Fått en del aha-känslor över vissa saker jag läst hos Maria till exempel. Jag förstår att själva tanken är att visa fler delar av sig, som vad man äter, vilka kläder man har osv. Men jag hoppar över de sakerna :) Idag väljer jag rubriken ett ögonblick, egentligen mitt första egna ögonblick. Det första av flera stunder då mitt liv har visat sig från en helt annan sida. MINA ögonblick, inga stunder av skräck eller lycka som jag delat med någon annan människa. Ibland kan de där omvälvande sakerna som pågår inom en, aldrig riktigt delas, som i yogan till exempel, det mäktigaste är oftast ordlöst. Det här vill jag dock dela :)

Jag hade precis flyttat hemifrån och min etta var ganska tom och ödslig. Men helt underbar för mig som kom från en trångbodd familj. Inga stolar i köket, men vi satt på golvet :) Hade inte lampor överallt, men jag tände ljus. Det var min plats! När jag hade bott i min älskade lägenhet i en månad gick fjärrvärmen sönder. Sönder. Det var oerhört kallt ute och vinter. Och jag sov med mössa och vantar. Duschade i isande kallt vatten. Ville inte lämna MIN lägenhet och sova hemma hos mamma och pappa. Mormor hade sytt ett hellångt flanellnattlinne som jag bodde i med underställ. En natt står jag där i mitt tomma kök, det är nästan midnatt och jag ser hur snöstormen tar fart utanför. Och i nästa sekund är jag i snöstormen. MITT I SNÖSTORMEN. En av flingorna! Virvlandes. Som en surrealistisk dröm. Eller film. Jag är en liten del av allt det andra. Och vi hänger alla ihop. Lyckokänslan är överväldigande för jag inser att jag aldrig aldrig är ensam. Egentligen. Och att tillvaron är fylld med olika skikt, nivåer och magi. Sedan står jag där igen på mitt köksgolv. Och inget är sig riktigt likt efter den stunden. Mitt ögonblick så dyrbart. Har du något sådant ögonblick?

Jag vinner - du vinner

Motgång. Medvind. Så snabbt det kan skifta. Och jag tror det allra mesta av det vi räknar in i det ena eller andra, sitter i "the mind". Allt som snurrar där inne. Tänk hur mycket huvudet styr. Egentligen. Och inte minst i yogaträningen. Om jag lyckas "höja" mig över mina tankar, liksom betraktande mig ovanifrån då blir allt annorlunda. Vinkeln och betraktandet blir nästan som att se en teater. Där jag är aktören. Också. Men inte bara jag. Men det som jag bestämmer över är mitt eget handlande. Och så mycket vi påverkar varandra. Mycket mycket mer än vad vi tror. Tror jag. Jag tror att om vi gör bra saker, när vi övervinner förtret och irritation - då vinner inte bara vi själva, utan även andra. Därför är min seger, också din. Och din vinst är också min. Alla vinner :) Och jag tänker på det när det är motigt i min träning. När kroppen är kall och omedgörlig. När jag är trött och vill hänge mig åt det. Och jag menar inte att pressa mig men att ta mig över det som är motståndet. Den stora skillnaden. Jag skyndar mig ner till Stillastund för kvällens lektion. Har på känn att det inte ska komma någon, många har varit förkylda och snuviga de sista gångerna. Det är nästan storm ute och jag far hit och dit när jag stretar i vinden. Tänker på mr Iyengars klokhet:

"kommer det ingen elev - då är jag tacksam för att jag får en egen träningsstund, kommer det en elev - då ska jag ägna mig helhjärtat åt den personen".

Och det kommer en person! Och vi har ett fantastiskt pass tillsammans. Men mitt i får jag en tanke av att jag inte orkar, att jag inte förmår. Jag sätter mig över den, stänger av den. Och vi gör allt igen. Och då, då känner jag energin rinna till. I mitt system. Som en vårbäck och jag orkar hur mycket som helst. Jag satte mig över min missledande tanke. Och vi två får vinsten, för hon säger att hon aldrig känt sin andning som nu. Vi vann något båda två. Energin påtaglig i rummet. Ett plus ett blir mer än två, eftersom den äkta yogan är den du inte kan se men känna.

Goda nyheter sprider sig

En dag av goda nyheter. Från långväga vänner. Från goda grannar. Åh, så många planer i mitt huvud och snön kyler effektivt ner min överhettning :) Vi åker ut på landet och tittar på grunden till det som blir nybyggget. Overkligt. Men gott. Och igår hade jag ett pass med några av mina elever direkt efter jobbet. En skön stund att göra yoga på. Precis när helgen ska börja. Energin var påtaglig i rummet. Gick hem och kände hur stark jag är. Och blir. I min undervisning. Jag är så tacksam att jag har mina grupper. Att de vill yoga hos mig. Och att det händer saker i deras kroppar. Lugn och ro. Andning djupt nere. TACK! Goda nyheter har en tendens att spridas, det vet ni väl? En alldeles förträffligt god snöig helg önskar jag er, mina vänner!

Fläskar på!

Vaknar med en mörk molande trötthet. Segar mig upp. Till min yoga. Ljusen och rökelsen får mig att ändå vakna lite mer. Kämpar på med det jag har fått. Och idag gör det bara ont. Jag blir inte lessen. Allt förändras. Och efteråt. Ni vet rushen?! Kicken! Glädjen! Den tar tag i mig så jag bara måste skråla för full hals i bilen till jobbet. Bruce Springsteen sjunger Brilliant disguise, en av mina favoritlåtar med honom och rutorna skallrar. Sitter kvar i bilen på parkeringen och sjunger. GLAD. Tänker på att förklädnader kan se så olika ut. Låten känns som en present. På flera plan. Om ni förstår? Får erbjudanden då och då om olika saker och sajter jag kan länka till eller sälja men har hitills tacka nej. Men nu. Får ett mail från en kille i Norge som driver en sajt om alternativmedicin. Han vill länka till mitt förra blogginlägg...Jag blir glad! Kan inte neka till det och jag delar det med er. Får man det? Eller ses det som klubben för inbördes beundran? Som någon skrev lite surt... Nej så stränga ska vi väl inte vara mot oss själva? Att vi inte får bli glada för beröm? Idag vill jag ägna mig åt det som är glatt och gott, med allt jag får från yogan. Det vi delar. Glädjen. Och när mina problem dyker upp, vilken form de än har, då delar jag ju det också. Så jag fläskar på idag, spelar högt, sjunger falskt men glatt, njuter av att bo i mig själv och som grädde på moset, här kommer länken:


http://alternativmedisin.org/2010/11/17/anikka-lever-og-ander-for-yoga/

Sju saker

Det regnar iskallt regn och solen är gömd någonstans bakom något kompakt grått. Yogan är tuff för mig. Jag kämpar på, vridningarna skapar allt möjligt i mig just nu. Jag överser med det. Det gör ont men jag finner mig. Avslutar i savasana med ljusen tända tillsammans med D hur länge som helst. Det går inte att göra mer. Går på ett infekterat möte direkt på morgonen, människor är i affekt så tidigt... Jag kan bara iaktta och känna att det finns så mycket känslor som rusar runt i människor. Saker de inte har koll på. ALLS. Öppnar min mail och där ligger ett mail från en människa jag inte känner, hon läser min blogg varje dag skriver hon och jag fär en liten utmärkelse. Precis vad jag behövde idag! Ska egentligen skriva 7 saker om mig själv men jag har gjort det lite ibland när det har kommit andra liknande awards. Och jag skickar inte vidare den här gången. Sorry! Men jag tackar och bockar så innerligt för den jag fick av dig, Linda Madeleine :) Och jag väljer att fokusera på det som yogan givit mig som jag aldrig hade föreställt mig innan jag började. Eller ens när jag började så sakta. Varsågoda:

1. Jag är 3 cm längre nu än när jag började med yoga. Nä, jag har naturligtvis inte blivit längre...men jag har rätat ut mig.
2. Jag är tät. Läcker inte en droppe :) Inte när jag springer inte när jag hostar eller nyser. Bäckenbotten är stabil.
3. Jag är lugn. Stilla inuti. Kan nästan inte bli arg längre... förut var jag mer explosiv.
4. Jag sover fint och djupt.
5. Andetaget är nuförtiden alltid djupt i mig, vilket gör att hela tillvaron blir annorlunda. Låter det för enkelt? Prova!
6. Mitt intresse för att läsa om yogans filosofi och VARFÖR vi gör det vi gör i yogan tar aldrig slut, det växer och växer. Ibland önskar jag att jag kunde läsa på ett universitet i Indien. För att släcka törsten.
7. Jag är tacksam. Kanske skulle det stå som nummer ett egentligen. För jag är tacksam för att jag har tillgång till mig själv på ett annat sätt idag. Tacksam för att min kropp finns och bär mig. Jag är stark. Både i kroppen och i sinnet. Jag orkar. Både fysiskt och känslomässigt. Jag är närmare det som jag kallar jag. Att jag vågar gå min egen väg. Något som vi alla behöver. Jag gömmer mig inte i en grupp. Jag har hittat en mästare som jag inte med ord kan beskriva hur glad jag är över. Att han vägleder och att han tar sig tid. Och att han SER och pekar ut andra riktningar, saker jag inte ens tänkt på. Så här står jag idag, med en egen studio och känner att det bär. På egna ben.
Du som inte kommit till skott med din egen yoga. Våga prova! Hitta en lärare just för dig och du ska se att mycket kommer att bli annorlunda. Både utanpå och inuti. Mest inuti :)

Håll ut

Det är helgstämning i mig redan så här på fredagseftermiddagen. Det regnar och snön smälter bort medan man tittar på den. Björken utanför mitt fönster har miljoner vattendroppar och det är faktiskt vackert. Men jag har svårt för slask. Det är dimma längs trädtopparna och i helgen blir det Bo och Leva mässan i stan. Lite inspiration till vårt husbygge som jag skriver mer om en annan gång :) Önskar er alla en soft helg. Vila och mjukhet. Sovmorgon, god yoga på söndag och härlig choklad! Delar med mig av en helt fantastisk låt för stämningen skull. Egentligen är jag inget Kent-fan, men jag fullkomligt älskar den här texten. Håll till godo och håll ut, snart har halva november promenerat förbi. Skön helg mina vänner!

Öppenhet

Tänk att vi lever i det öppnaste av länder. På olika sätt. Att vi har insyn i en mängd saker. Att vi lever med offentlighetsprincipen. Jag älskar det! Och jag är stolt över det. Öppenhet - vilken frihet och förmån. Tänk att vara en av en miljard kineser som inte får använda vilken sökmotor de vill på Internet... Tja, det kanske är ett dåligt exempel, men något som berör direkt i vardagen. När vi letar efter något. Att ingen censurerat vårt letande. I vårt land har det till exempel däremot varit av tradition och vana att man inte talat om vilken politisk tillhörighet man har. I andra länder har det varit annorlunda. Läste att inför vårt riksdagsval i år så blev vi öppna på Facebook med var vi står politiskt. Ett vägval. Vi öppnar vår egen dörr. Bjuder in. Där vi plötsligt går åt det öppnare hållet även i den politiska frågan som riksdagsvalet är. Det var spännande tycker jag, kanske står det också för en yngre generations tankemönster? Att inget behöver vara hemligt. Läste hos någon bloggare att hon inte visste vad hennes man röstade på för parti. För mig är det en gåta, men vi är som sagt olika. Men jag trivs i öppenheten. Jag väljer den. Jag till och med hyllar den. I min blogg är jag öppen. Med vem jag är. Med var jag står. I en mängd saker. Från stort till smått och tillbaka igen. Delar ur mitt liv helt enkelt. Och jag har ingen patent på någon sanning, mer än min egen :) Och jag vet att över 100 personer läser här varje dag. Och att de kommer från hela världen. Det är spännande och häftigt. Vet att en del startar en liten blogg som de är hemliga med och som bara de närmaste känner till. Så kan det också vara, men jag skriver för att jag vill bli läst, även av de som inte känner mig från början, men där vi lär känna varandra. Längs vägen har jag fått några riktigt nära vänner via bloggen. Det är fantastiskt! Vet också att de flesta som läser i bloggar, de väljer att inte kommentera. Oavsett vilken blogg det är. Min tes som jag drivit länge är, när du blir tillräckligt berörd då kan du inte låta bli att kommentera :) En del väljer att maila mig med frågor och funderingar kring olika inlägg. Det har jag all respekt för. Och jag svarar alltid :) Dialogen är det centrala för mig. MEN. Med öppenheten följer också respekt. Respekt för olika tankar. Respekt för olika åsikter. Öppenhet. Jag har i en del bloggar jag följt läst riktigt otrevliga inlägg. Påhopp. Saker som inte alls hänger ihop med det skrivna men där det ändå dras långa växlar och associationsbanorna är hisnande ibland. Det alla dessa har gemensamt är en sak. De är anonyma. Alltså motsatsen till öppna... Det säger mig något. Säger det dig något? Jag säger absolut inte att alla som är anonyma i sina betraktelser eller tankar är ovänliga. NEJ! Men. Det jag säger är att de som väljer påhoppsstilen, de väljer anonymitet. ALLTID. Visst är det intressant? Att man i skydd av att ingen vet vem man är, skriver saker som man tydligen inte vill stå för med sitt namn. Om man blev tvungen att skriva sitt namn, då tror jag att det har en självsanerande effekt. De som inte vågar stå för vilka de är och sina åsikter, de försvinner in sitt mörker. Jag väljer öppenheten. För jag ser att jag vågar räta mer på ryggen när jag talar om var jag står, jag känner arvet av att leva i mitt land. Att jag för det vidare. Hur högtravande det än kan låta. Och det kommer nästan bara gott ur det. Jag inte bara gläntar på dörren till mitt inre, jag öppnar faktiskt dörren. Och det stärker mig. Kanske ser någon det som en total egoboost. Själv känner jag det inte så när jag resonerar i mina inlägg. Jag ser det som att ju öppnare vi är med hur vi känner och vad vi upplever, ju mer kommer vi att se att vi delar det. Delar det allra allra mesta med varandra. Och självklart väljer jag vad jag vill dela. Som vi alla gör. Vet att författaren Åsa Moberg skrev om detta i en lång artikel för några år sedan i DN. Om att när hon blev riktigt personlig och till och med privat, då kunde människor känna igen sig. Och dela. Och att hon blev skyddad där i öppenheten. Det var vackert. Och jag tänker att om hon till och med vågade vara privat, då vågar jag vara personlig. Längre har jag inte kommit. Med min öppenhet. Men ingen vet vart den tar mig. Låt oss vara så stolta över vår öppenhet där vi lever!

Vila

Snön bäddar in hela stan i en helt annan kostym. Egentligen gillar jag det. MEN. Det blåser. Det är kallt. Iskallt. Jag brukar aldrig frysa. Men jag gör det nu. Och kroppen liksom drar ihop sig och stelnar till lite. Tror att vi alla blir påverkade av vårt klimat. En del kanske mer än andra? Jag är mer påverkad av vind än av kyla, och kombinationen är nog tuff för många. Tror vi ska ta hänsyn till det. Inte pressa oss. Läste hos någon, var det du Ulrika? för ett tag sedan om att november är vilans månad. Och jag håller helt med. När vi byter årstid så händer andra saker. Inte så att vi ska sluta träna men att vi ska ta hänsyn till vädret och mörkret. Vi blir påverkade, vare sig vi tänker det eller inte. Vare sig vi vill det eller inte... Som vanligt gäller det att hitta balansen. Fokusera på de andra delarna i yogan. Också. Unna oss att inte ta i för hårt. Inte köra slut. Känna att vi fyller på med energi istället. Jag vilar lite grann. Gör en del av min yoga och de dagar jag inte orkar fullt ut, då gör jag inte det. Kokar gott te. Tänder många ljus. Sover lite mer. Lite längre på morgnarna för jag känner att jag behöver det. Vägrar känna dåligt samvete för mig själv. Ligger lite på spikmattan. Läser om yoga. Igen :) Nu vilar vi!

Trogen

Trogen. Att vara trogen sig själv betyder inte att göra samma invanda saker hela tiden. Tvärtom. Att vara trogen och följa sin inre röst betyder helt enkelt att följa rösten. Hur tokigt det än kan tyckas. Fel liksom. Hur snårigt det än kan verka. Tror jag. Att inte lyssna till egots virrvarr. Melodin är svag. Att inte hänga upp sig på utsidan. På andra. Vad de tycker. Pengar. Hur ska det gå? Inget sådant betyder något. Egentligen. Jag har ända sedan jag började träna yoga utan grupp insett hur vingligt det har varit. För min del. När man släpper allt runtom. Tittar inåt - då kan man hissna. Avgrunden som John Evans pratar om. Men den där inre guiden. Den finns där. Hos oss alla. Jag är helt övertygad. Vi måste släppa fram den. BARA. Lätt och svårt. Men om man vill vara trogen sig själv måste man ibland sluta hos en lärare och hitta en annan. Inte ofta. Men ibland. För växandet tar andra former. Trogen. Och det ser så otroligt olika ut för oss. Så det går helt enkelt inte att jämföra. Fällan vi så ofta hamnar i. Jämförelser. Diskussioner. Jag tror att det är det som Z menar när han säger diskutera inte så mycket med varandra. Ibland behöver man stöttning. Det är självklart och inte det jag menar. Jag menar att vi behöver hitta vår alldeles egna stig i skogen. Hur mörkt det än kan tyckas. Gläntorna kanske inte kommer så ofta. Bäcken hörs bara i fjärran fast vi är så törstiga. Om vi då sätter oss ner, mossan är ändå mjuk, och lyssnar inåt. Kan det vara så att vi inte hör något alls till en början. Det bara brusar och miljoners tankar kommer och går. Men när det stillar sig kan man skönja en flöjt. En silvermelodi. Den där som är vår alldeles egna. Den pekar åt ett okänt håll. Rädslan sköljer över oss. Men vi tar ett steg i taget. Och så är vi där. Framme. För en stund. Sedan spelar melodin igen, rösten viskar varligt men bestämt, hitåt ska du. Och jag svindlar. Jag funderar. Tänker. Nej, detta är inte för mig. Fast jag vet att det är så :) Och jag reser mig sakta, jag går åt ett okänt håll. Melodin stadig. Och jag är trogen mig själv.

MIN yoga

Duggregn och mjukt. Ösregn och kallt. Morgontrött och ingen yoga. Kommer hem. Tänder ljus. Och där är den! MIN YOGA. Magisk stund. Vill bara le. Kroppen är stark. Den bär. Och den är min. Och allt är som det ska. Andetaget nästan ljudlöst kraftfullt långt ner i kroppen. Om shanti!

Bilden är på Emma Balnaves och tagen av Dan Lindberg

Förlåtelse

Förlåtelse. Det mest missförstådda ordet i sorg och förluster. Handlar om att för sin egen skull ge förlåtelse för en oförrätt eller värre saker man blivit utsatt för. Inte något annat. Man förlåter för sin egen skull. Man kan inte heller be någon om förlåtelse egentligen. Man ber ju då om att den andra parten ska utföra en handling. Inte man själv. Stor skillnad mot att själv be om ursäkt. Eller hur? Inom sorgbearbetningen brukar det vara den svåraste nöten att knäcka. Många känner det som att man säger att det som hände var ok. Eller att man blandar ihop det med att glömma något. En del blandar till och med ihop det hela och säger Jag kan förlåta men glömma gör jag inte... Och i den meningen ligger något annat inbyggt. Vi mixtrar till det för oss. För att egentligen handlar det om det svåraste, att släppa taget om en bättre gårddag. Ett bättre förflutet. Att det som hände inte ska ha hänt. Vad det än är.
Jag har sett två personer på tv den senaste tiden, som imponerat stort på mig, när det gäller det här med förlåtelse. De var klockrena. Den första var Magdalena Graf som deltog i ett program då olika sommarpratare möttes och diskuterade. Hon berättade om sitt liv där hon hade levt med en man som misshandlade henne. Hennes triumf var att hon hade förlåtit, för som hon sa, det gjorde hon för sin egen skull. För att gå vidare och inte bli bitter.
Den andra personen var med i Skavlans program förra lördagen. För 6 år sedan skedde ett spektakulärt rån i Norge. En polis blev skjuten och det var hans son Kjetil Klungland som deltog i programmet. Jag blev så tagen av den mannen. Han hade träffat rånarna. Han var tacksam för att de ville träffa honom. Han hade sett hela bilden. Och han hade förlåtit. För sin egen skull. Och gått vidare. Sett att livet fått en djupare dimension.
Vilka hjältar i det lilla dessa människor är. Och de människor jag träffar i mitt sorgbearbetningsarbete. Att hitta och lösa upp knutarna. För att må bättre själv. För att läka sig själv. Och absolut inte för att säga att svåra brott är ok. Nej. Något man gör för sin egen skull. Förlåtelse.

Ny asana

Bakåtböjar. Plötsligt är de på något vis på tapeten. Läser om dem. Funderar på dem men gör ändå inga. Så på mailen får jag en "ny" asana av min guru. Som ett svar på en fråga. Som läggs till de andra jag har. Och jag ska göra den med support, dvs ett bolster under ryggen. Och det behövs för att jag överhuvudtaget ska kunna ta mig ner och bakåt. Det är stelt i höfterna. STELT. Och gör ont. Men gör gott. Trots allt :) Och på något vis så kom den där, bakåtböjen... För den blir det. Med mitt stora bolster under ryggen. Kom inte undan! kanske är den en viloposition för en del. För mig - precis tvärtom. Men jag gör den. Höger sida skriker på hjälp. Men jag stannar. Och jag förundras återigen över den fantastiska kunskapen som Zhander och Emma besitter. Och just nu är han i Japan och hon i Australien. Men ändå...jag får ett mail med en asana som jag behöver. Trots smärtan och obehaget så är jag tacksam. Jag gör supta padmasana. Punkt.






Bilden har jag lånat här
http://yogaxtc.com/asana/supta_padmasana.html